onsdag 13 november 2019

Är det som skiljer oss åt viktigare än det som förenar oss?

Det känns som att alla ska vändas mot varandra. Hela samhället. Jag läser att Cancerfonden är skit och att lösningen på cancerns gåta egentligen finns, men läkemedelsbranschen vill inte släppa lösningen, för det vore ju en förlust. Å andra sidan ser jag de som genom forskning verkligen kämpar för att hitta den där lösningen, ser de inom vården som verkligen försöker bota, rädda alla som kommer in, men vi ska inte tro på dem längre. "Tänk positivt så går cancern över", säger någon och skuldbelägger de som drabbas av sjukdomen. Och jag ser grupper som förut enades om syftet med deras kamp nu snarare vändas mot varandra, många grupper handlar till sist om vem som står överst, vem som är mest av mest, störst av störst. Och hittar man någon som liknar en ska vi genast leta efter skillnader för skillnader blir till sist något som är viktigare än det som förenar. 

För innerst inne verkar allt handla om att göra allt till en marknad där vi bara är konkurrenter till varandra, där livet blir en tävling som går att vinna, som om livet blir längre och bättre bara för att vi öser på med prylar, människor som vi stapplar på en hög. 

Ibland vill jag bara begrava den digitala varianten av mig och bara träffa och prata med folk utanför det digitala, just det här med eviga plingandet och svarandet, att förväntas vara tillgänglig och kunna vara det dygnet runt är tänkt som något fint, och är det också på många sätt, men bidrar också till en enorm stress, där så mycket av all ledig tid går ut på att svara på saker på internet. 

I det tillgängliga finns något som istället drar människor bort från varandra och jösses vad mycket som missförstås på internet, som inte alls skulle missförstås om man sågs. 

Jag ska försöka att vända den utvecklingen lite, så att det digitala tar upp mindre plats och att ses och verkligen umgås tar upp mer plats. Bli mer blandband än Spotify, mer vinkväll än emojis, mer långa samtal och långa tankar än kortsiktiga, kvicka oneliners, mer verkliga kramar än skrivna kramar, mer diskussioner om samhället än att bara hitta dem bakom en betalvägg, mer tid åt att kolla genom bussrutan än ner i mobilen, på jakt efter intryck som jag skulle må bättre av utan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar