 |
| Foto: Joanne Nugas |
Marlene Oak släppte nyligen sitt andra album, Welcome to Oak Land. Om ni minns så hyllade jag singeln When my time has come som en av årets absolut bästa singlar och det står jag verkligen fast vid. Albumet känns väldigt personligt, formad av hennes egna upplevelser och hennes resa hem. I press-releasen berättar hon själv om hur hon diagnosticerades med Bipolär sjukdom typ 2 och hur hon drabbades av en allvarlig psykos. Det var berörande att läsa hennes berättelse och jag är samtidigt glad över öppenheten. Det är viktigt att aldrig glömma att alla vi människor bär på mycket. Vi är inte alltid medvetna om varandras bagage och jag skulle vilja lyfta vikten att vara ödmjuk i mötet med människor. Det kan hjälpa mycket.
Själen speglar sig verkligen i Marlenes texter och det är fint att få följa hennes resa. Det är inte alltid det finns gatlyktor längs resan hem och stundtals är det svårt att hålla ljuset levande för att lyckas hitta dit. Ibland måste man hålla extra hårt i ljuset för att det inte helt ska sina. Men hon lyckas hålla i ljuset och kommer till slut hem och kan inreda livet på ett helt annat sätt. Hemmet blir istället inrett i hopp och känslorna har gått från ostrukturerade till att ligga där samlade.
Albumet är ett samarbete med Peter Morén som har skrivit och producerat med Marlene - men det är också ett samarbete med henne själv, en dialog med sig själv om hur det är att vara människa med alla dess möjligheter och svårigheter, som ofta kommer i par. Livet är enormt komplext vilket vi väl alla får uppleva på olika sätt.
Det är ofta jag blivit rörd av att lyssna på albumet. Kitchen table har rört sig genom mitt huvud ända sen jag hörde den första gången. Den vill aldrig hitta ut därifrån. Det gör absolut ingenting, den är otroligt vacker i sin folkjazziga dräkt. Marlenes röst är otroligt i det stillsamma landskapet. Finally I’m home rör sig längs en upplyst gata på 50-talet. Det är en låt att dansa hela natten - och sen fortsätta på morgonen. Jag får samma känsla av inledande Threading a fine line. When my time has come låter ännu bättre i sällskap med sina 10 vänner till låtar. Det finns så mycket styrka i låten och raderna ”I know there's something more than this” brinner av längtan efter något annat, om en morgondag utan neddragna gardiner med en sol som lyser i huvudet istället. Det finns hopp, det kommer en morgondag.
Avslutande Love is patient får nackhåren att resa sig. Det är en sån låt som man sätter på framåt kvällen och den blir som en filt att värma sig i, ett täcke att dra upp för att gömma sig undan världen för en stund. Låten är slutdestinationen på resan, att få öppna dörren och mötas av sig själv. Jag blir rörd av att lyssna. Det är genomgående ett otroligt album som jag är väldigt glad att Marlene delar med sig av. Det är en inre resa mot solen.
Lyssna här nedan!
