Fem album: Jonas Abrahamsson

Foto: Press

Jonas Abrahamsson gästade bloggen med ett musikminne i samband med att singeln Mayflower släpptes i september. Idag släpps Go to hell, vilket är det andra smakprovet från debutalbumet Big love som släpps i början på nästa år. Jag måste säga att Go to hell är en stor låt och i slutet när Jonas börjar skrika så vet jag inte om jag någonsin hört något starkare. Älskar verkligen den intensiteten och när rösten verkligen vrids upp till det högsta. Idag gästar Jonas serien "Fem album" och jag kan bara säga att jag hade älskat att läsa böcker från Jonas. Hans sätt att uttrycka sig är fantastiskt. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Två Blåbär - Du är inte ensam (1996)

Året var väl kanske 1996. Mina föräldrar hade separerat, pappa hade följaktligen ett nytt hus borta i Lerum. För att syrran skulle gå med på att åka ut dit varannan vecka tvingades han att måla om hennes nya rum helt i chockrosa. Jag minns hur jag brukade stå utanför hennes dörr och undra vad som hände där inne. Det forsade ut fräna dofter från den (alltid) låsta dörren; doftljus, doftsuddgummin och annat giftbärande krimskrams som hon fått tack vare (eller på grund av?) hennes OKEJ-prenumeration. Själv fick jag sällan gå in dit. Jag fick mest nöja mig med att stå där utanför och glo in i David Duchovnys intetsägande blick, som hon hade satt upp med blå häftmassa - också den affischen från OKEJ, eller om det var KP. 

Ibland vågade jag knacka, och hade då på förhand övat upp fraser som lät viktiga att säga, ifall jag skulle mötas av ett "dra åt helvete Jonas!". Men efter dessa väl valda fraser, exempelvis "men pappa säger att det är mat", eller "skorpan har bitit mig i ansiktet" (vår testosteronstinna katt, som pappa vägrade kastrera för att det är en varelses rättighet att "leva på riktigt") - brukade hon endast säga "jag sa dra åt helvete Jonas", fast denna gång med ett otvivelaktigt eftertryck. 

Ibland hände det dock att hon släppte in mig. Då fick jag sitta i hennes säng utan ben och titta i hennes OKEJ-tidningar tillsammans med henne. Och lyssna på Arvingarna. Eller en OKEJ-skiva med de (enligt redaktionen) senaste musikundren från Sverige. Det var vid en av de här stunderna som jag fick höra hiphopgruppen Två Blåbär. Med låten Jag vill dö idag. Jag lärde mig snabbt hela låten utantill. Och det var genom att rappa hela andra versen utan tvekan i rösten som fick mig att vinna min första kärleks gunst. Hilda Kroksmark hette hon. 

"Jag sover. Och vaknar. Och ser ingenting jag saknar, det första jag ser är din fula feja, och jag vet precis vad jag kommer säga. Hej, kul, hur e det? Ha det bra. Då vill jag fan inte vara jag. Inte du, inte hon, inte han. Och jag vill helst inte vara nån om jag kan. För idag, så vill jag packa väskan för gott. Och lämna kvar allting som jag fått. För om det ska va på det här viset så vill jag dra, till paradiset. Så jag doppar lite bomull i alkohol, som jag stoppar upp i mitt arselhål." 

20 år senare, när jag och min dåvarande flickvän gjorde slut mitt under en resa i Libanon tillsammans med hennes bästa vänner, stod jag vid ett haltande ståbord på en "open mic"-kväll belägen mitt i Beiruts hipsterkvarter. Det var ganska dålig stämning i gruppen. Bästa vännerna i fråga var, så vitt jag minns, rätt så förbannade på oss att vi hade valt att övertyga dem att följa med trots att vi gjorde slut: "jo, kom igen det blir kul". Det blev det ju verkligen inte. Där och då var jag helt inne på att framföra Jag vill dö idag mitt framför alla trötta libaneser som kanske hatade tillvaron lika mycket som vi gjorde där och då. För att lätta upp stämningen lite. Men det blev aldrig så. 

Absolute Music 24 (1997) och Absolute Music 26 (1997)

Två Blåbär var min första musikaliska upplevelse. Om man bortser från min granne som jag nämnt i tidigare texter hos Vakentimmar. Förutom tvivelaktig musik (se tidigare inlägg) så lyssnade han också på ”bra musik”, såsom exempelvis Green Day och Jumper. "Tapetklister under mina skor, du är så mycket vackrare än vad du tror.” Är det nån idag som ens kommer ihåg de där låtarna? Men ja, jag tyckte aldrig att det var tillräckligt bra för att köpa en skiva. Jag tyckte aldrig att något band var tillräckligt bra för att de skulle förtjäna en expansion av mitt lyssnande från en hit till två eller för den delen ett helt (ofta utsmetat och därmed solkigt) album. Men jag önskade mig alltid en Absolute Music i födelsedagspresent och en Hits for Kids i julklapp. 

Min första Absolute Music var nummer 24. Den bästa låten därifrån var Friends med The Wannadies. Men starkaste intrycket fann jag ändå i Absolute Music 26 (där 26:an var formad tack vare två skickligt böjbara polkagrisar). Jag kunde i flera timmar ligga på sängen och låtsasgråta och mimskrika till Stand By Me med Oasis. Och ångra att jag var för blyg för att visa mitt förhållande med Frida Alvhede öppet för alla i klassen; vilket tillslut gjorde att hon lämnade mig (en bland många legitima orsaker, antagligen) – något jag fick reda på tack vare hennes kompis kondoleans. I ordets mest adekvata bemärkelse. Con = med. Dolore = att känna smärta. Barn gör slut på så rötna sätt, eller? 

Nirvana - Nevermind (1991)

Det var Ola Björnson som uppmanade mig att lyssna på Nirvanas skiva Nevermind. Jag gick i sexan, så det måste ha varit 1999? 2000? Eftersom jag aldrig har brytt mig om ett enda musiktips jag har fått från Ola Björnson så sket jag fullständigt i den skivan. Fram till att Linus Tengby bara några veckor efteråt tipsade mig om den. Han bodde ju granne med Ola Björnson, så det var nog så han hade fått nys om skivan. När jag köpte Nevermind (avstod från Magic-kort den månaden och fick således pengar över) stod det helt klart att jag skulle starta ett band. Vi skulle heta The flying pigs. Jag och Ola Björnson skulle spela elgitarr. Linus skulle sjunga. Mirre skulle spela trummor och Gurra från Björkekärr skulle spela bas. Varje dag efter skolan åkte vi till stan och gick runt och kände på instrument. Vi frågade om priset mest för att få stanna kvar i affären. Jag minns hur jag tog i cymbaler med händerna, och undrade varför de var så tunna. 

När det till slut stod klart för mig att Mirre var fullständigt värdelös på trummor visste jag inte vad jag skulle göra. Jag blev så besviken så jag fick ljuga och säga att jag lovat min syster att jag skulle hem och titta på Sunset Beach istället för att följa med till musikaffärerna den dagen. Fastän jag hade slutat kolla på Sunset Beach redan året innan. Till slut bestämde jag mig att det bara fanns ett sätt - jag skulle behöva bli trummis själv. Varje dag cyklade jag ner till butiken Buller & Bång vid hållplatsen Svingeln i Göteborg och spelade så hårt jag kunde på gummiplattorna på det elektriska trumsetet, tills personalen sa att jag inte var välkommen längre, eftersom det bildades alldeles för stora märken i plattorna. Då kände jag mig redo att ta trumlektioner. Introt till andra spåret In Bloom var det första trumkompet som jag lärde mig. 

Marilyn Manson - Mechanical Animals (1998)

Det blev inget band som hette The flying pigs. Istället startade jag bandet big black bloody barbarian bitch bacon brain barbecue Babylon baboon ballyhoo ball beach. Eller "tio ben" som Kålltorps fritidsgård valde att kalla oss istället när vi ställde upp där på gårdstävlingen år 2001. Fastän det var 14 stycken. Det var jag och Kristofer Johansson som hade bandet. Det gick inte att sära på oss där 2001-2002. Vi gjorde allt ihop. Och vi gjorde alltihop. Jag var livrädd för att hamna i fängelse under den perioden. Och kanske det är olagligt att stoppa huvudet i offentliga papperskorgar på stan, och trycka ner huvudet så ordentligt så att man inte kommer loss? Det klassas nog som någon form av förargelseväckande beteende. 

Därutöver sydde vi konstiga djur i syslöjden som vi gjorde till gudar som vi tillbad. Den främsta guden av dem alla får mitt hår på kroppen att resa sig än idag (på riktigt) - han hade skelande ögon och ett snett brutet leende: Kristofer döpte honom till Mishkin. Vi slog varandra mycket under den här perioden. Först örfilar, men sen direkta knytnäveslag i ansiktet. Vi köpte en fisk i fiskbutiken på Solrosgatan och slog varandra i ansiktet med den, tills den gick sönder. Då tryckte Kristofer ner mig i gräset i morsans trädgård och mulade fisken i ansiktet på mig. Vi klädde ut mig till en söndersminkad strippa och döpte mig till Vagina Lopez. Inspirerade av Twiggy Ramirez - Marilyn Mansons basist. Denna fritidssysselsättning ledde till en rad olika rollspel som vi sen spelade upp på scen på Kålltorps fritidsgård. Till publikens förskräckelse. Det här var liksom mer än 20 år sen innan Drag Race började sändas på TV. 

Kristofer introducerade mig för Marilyn Manson. Han blev min drog de två åren, som blev svårare och svårare att klara sig utan. Tillslut tvingades jag lämna. Rehab utan Kristofer - bestod av månader i källaren där jag tafatt försökte spela låtarna som vi hade skrivit på min elgitarr. 

[ingenting] - Mycket väsen för ingenting (2006)

Åren gick, och jag fick fler möjligheter att starta band med vänner. Ett band - Abraham & The Ditsy Blondes - blev jag sångare i. Jag kallades under den här perioden ett tag för bagaren, eftersom jag ibland slängde mjöl på publiken när vi spelade. Det gick inget vidare för oss. Men trots allt mjöl så fick vi spelningar i London och Köpenhamn. Men aldrig någon annanstans i Sverige än i Göteborg. Vi i bandet drömde om högre höjder - drömmar som inte ansågs vara alltför långt borta, eftersom vi hade lovade att få spela förband till Mando Diao på Trädgårn nästa gång de kom till Göteborg. När jag skriver detta kommer en lukt tillbaka, som jag känner av starkt i näsan. Eller en doft. Doften av förväntan. Blandat med skinnmöbler. Varför vet jag inte. 

Det blev inget gig med Mando Diao. Och tillslut så splittrades bandet. Bland allt splitter så höll jag hårt i bandmedlemmen Henning Sernhede - och frågade honom ifall han ville vara med i mitt nya musikprojekt. Jag kände att jag inte ville släppa taget om honom, och jag hade hört honom sjunga en refräng en gång, i ett annat band han hade som hette The Props. Han visade sig ha en otrolig sångröst. Jag var rädd att han skulle satsa mer på det där The Props-bandet, ifall han inte fick en avgörande roll tillsammans med mig i mitt nya projekt. Jag kom underfund med att det var bäst att backa lite från centrumet, och bjuda in Henning att sjunga tillsammans med mig, när vi nu startade ett nytt band. Henning ville vara med, men tyckte att det var nödvändigt att byta språk. Vi skulle sjunga på svenska istället för engelska. Vår gemensamma vän Love Laos hade visat oss bandet [ingenting], och Henning menade att orden som vi ville använda i musiken skulle falla sig mer naturliga på svenska: att de skulle ge mer tyngd. Jag var beredd att hålla med. 

Vi döpte oss till Kasban, efter att jag hade sett filmen Slaget om Alger, som utspelar sig i Algers kåkstäder; the Casbahs. Vi spelade in 16 låtar på några veckor. Helt klart några av de bästa låtarna som jag någonsin har skrivit. Låtar som Vi tar avstånd ifrån politiken, Sverige fosterland, Stenåldersman och Flyta med skrevs under den tiden. Och så låten till Josefine - Älskar du mig? Som absolut hade en större tyngd än om jag hade skrivit den på engelska = Do you love me? I slutet av låten ringde min Nokia-telefon. Det var Love som ringde. Det kändes som att cirkeln slöts.

/ Jonas Abrahamsson 

Lyssna på Go to hell här nedan!