"Den där melodin låter precis som ett rymdskepp som är totalt lost i rymden!"

Foto: Stephen Smith 

Norsk-svenska trion Ævestaden är aktuella med albumet Ni blomster i en åker. Trions musik är ofta som ett handslag mellan det moderna och mer traditionella. Ett handslag mellan sorg och tröst. Man bjuder på många olika färger och tillsammans bildar de något som låter helt eget. Bandets vackraste blommor växer på deras egna fält - där inget annan kan nå dem. Jag föll ju för Levina Storåkerns solo-album Månadsvill och tyckte att albumet bjöd på fullständigt strålande poesi. Jag tycker att hon, Eir Vatn Strøm samt Kenneth Lien verkligen har ett eget språk och mitt huvud blir till en lugn och avslappnad soffa när jag lyssnar. En plats för tankar att både gro och vila. En låt som Slipp nå får mig nästan att tappa andan. Så vackert är det. Idag, i en längre intervju, pratar jag med bandet om döden, om Aniara och om hur det var att spela på Roskilde. 

Ni beskriver albumet som både dystopiskt och hoppfullt - nästan som ett efteråt. Hur växte det temat fram under arbetet? 

- Svaret är att temat växte fram ganska slumpmässigt. Eir kom med en av de första låtskisserna, till låten Blundende øyne, som beskriver ett dystopiskt landskap. Den traditionella visan Tre skuffer muld, som också handlar om död, fanns med tidigt när vi pratade om vad vi ville ha med på albumet. Slipp nå, som vi skrev för länge sedan, har också döden närvarande, det återkommer i nästan allt vi skriver. Snart dök även skissen till Jag vill ut och du vill ner i jorden upp, och eftersom även den är apokalypsinspirerad började ett övergripande tema att ta form. Sedan dess har vi haft med oss den tematiska linjen i de låtar vi skrivit, eller i valet av vilka äldre skisser vi tagit med. 

- Ett annat svar är att tidsandan påverkar oss. Känslan av hopplöshet, och känslan av hur världen går i en nedåtgående kurva. Det är något många unga känner oavsett politisk tillhörighet. Den allmänna känslan av undergång. Vi har också så många låtskisser i bandet nu för tiden att vi kan välja det som passar in, och eftersom vi själva känner mycket på dystopi för tiden och det blev ett tema vi ville hålla oss innanför denna gången, fanns det helt enkelt mycket att ta av. 

Ni nämner Aniara som en referens - på vilket sätt har den berättelsen påverkat musiken eller stämningen på albumet? 

- När vi började arbeta med Jag vill ut och du vill ner i jorden och Eir skrev synthsolot så utbrast Levina att ”-Åh den där melodin låter precis som ett rymdskepp som är totalt lost i rymden, som förlorat sin kurs som Aniara”. Då blev Kenneth, som inte läst Aniara tidigare, nyfiken på detta science fiction-epos och läste den omedelbart så nästa gång vi möttes i studio för att börja spela in de första låtarna hade Kenneth slukat Aniara, och skrivit Bort från kursen, starkt inspirerad av Aniara. Eftersom det dystopiska temat redan var satt gled den rätt in på albumet. Vi ser på Jag vill ut och du vill ner i jorden som en låt om de som blev kvar och väntade på att katastrofen skulle gå över och Bort från kursen som en låt om de som reste mot nya planeten. 

Ni arbetade hemifrån i Oslo den här gången. Hur påverkade det processen jämfört med tidigare inspelningar?

- Vi fick en större ro. Det fanns mer luft i processen. Som musiker är det skönt att få känna lite på ett 9-16-liv, och att ha den arbetsron i stället för den stress som lätt uppstår i albumprocessen när en ska få in allt på en vecka. 

Ni skriver att ni inte begränsade er utifrån hur låtarna skulle fungera live, kände ni en ny frihet i skapandet då? 

- Ja. Vi har tänkt så tidigare också, men den här gången ännu mer, bland annat genom att ta in fler instrument. 

Vilken låt på Ni blomster i en åker sammanfattar bäst vad Ævestaden är idag, tycker ni själva? 

- Vi kan inte välja en specifik låt. Det mest ævestadensiska på skivan är kombinationen och spannet: att vi både har med traditionella låtar, som Bakkestolen och Tri skuffer muld, och egenkomponerade låtar med moderna texter. 

Ævestaden är kända för mötet mellan det gamla och det moderna. Hur hittar ni balansen mellan till exempel tagelharpa och synthar? 

- Det har alltid kommit väldigt naturligt för oss. “Man tager hvad man haver”. 

Ni har lagt till fler instrument än tidigare - banjo, mer synth, tagelharpa… Är det något särskilt instrument som överraskade er i hur bra det fungerade? 

- Tagelharpan överraskade oss mest. Att det fungerade så bra att sjunga med bröstklang i Blundende øyne och på outrot på Slipp nå var också överraskande. 

Har ni några ”hemliga” ljud eller samplingar på skivan som lyssnaren kanske inte direkt uppfattar men som ni vet finns där? 

- Ja, men det måste vi hålla oss för oss själva. 

Döden verkar ofta vara närvarande i er musik, men på olika sätt. Hur förhåller ni er till det temat - är det melankoliskt, tröstande, eller något helt annat? 

- Det handlar om allt det du nämner. Vi har alla tre en dragning till temat döden, precis som många andra, det är väl rätt mänskligt. Men om vi ska välja något av det du skriver så handlar det nog mest om tröst.

Foto: Markus Nymo Foss

Pressreleasen talar om att musiken växlar mellan det heliga, det melankoliska och det upplyftande. Hur skapar ni plats för tystnad och stillhet i musiken? 

- Vi vet inte om vi får in så mycket tystnad kanske, men däremot försöker vi jobba in en del luftighet och stillsamhet. Vi är t.ex fokuserade på att inte lägga till mer än vad som behövs, och så leker vi mycket med instrumentala delar för att skapa luft. På den här skivan har vi också flera lugnare psalm och vis-spår som är mer avskalade och bordun-baserade. De fungerar som kontrast mellan låtar som är mer tätpackade. 

Titeln Ni blomster i en åker - vad betyder den för er? Är det något konkret, eller mer en symbolisk bild? 

- Det är en linje ur låten En hvisken under hjerte där hela versen lyder 

"Ni blomster i en åker

i vinden står de fast

Ni bølger slår mot stranden

Ni solskinnsdager slukner" 

- “Nio” ska symbolisera tidens löp. Låten i sig själv handlar om att bli bragt in i världen. Talet nio symboliserar alltså både nio som i antalet månader en är gravid, samt refererar även till andra kulturella och religiösa referenser som t.ex Odin som hängde nio dager i ett träd och därigenom fick insikt i runorna. ”Ni blomster i en åker, i vinden står de fast” = Generationenrnas ledd som håller ut i tidernas löp. 

Ni nämns tillsammans med namn som Valkyrien Allstars och Sudan Dudan. Hur ser ni på er plats i den norska alternativa folkmusikscenen just nu? 

- Vi känner att vi är tryggt placerade någonstans mellan dem och nyare generationer av band. Vi är väldigt tacksamma för att våra inspirationskällor, som Valkyrien och Sudan Dudan, har banat väg för oss, och vi är stolta och glada över att kunna inspirera nya generationer folkmusikband. 

Era samarbeten med Kanaan och Sigurd Ytre Arne verkar ha breddat ert uttryck. Vad lärde ni er av att arbeta med dem? 

- Vårt första samarbetsprojekt var EP:n Jag är sen igen som vi gjorde ihop med bandet Benedikt. Den blev väldigt väl mottagen och erfarenheten av att så många nya lyssnare hittade till oss, samtidigt som vi blev utmanade i vårt uttryck. Det samarbetet gjorde att vi blev ännu mer sugna på att göra fler samarbeten. Genom alla samarbeten, som varit med ganska olika artister och band, har vi fått erfara på nytt och på nytt hur vårt eget uttryck är så starkt att vi inte behöver vara rädda för att hänge oss i nya riktningar, vårt uttryck skiner alltid igenom. Vi har lärt oss att ge plats och ta plats, att hålla saker minimalistiska och enkla. Vi har lärt oss att leka med många olika uttryck och att lära känna olika sorters publik. 

Ni spelade på Roskilde i år - hur var den upplevelsen? 

- Surrealistisk och underbar! En dröm blev verklighet! Och det var väldigt fint för oss att få den upplevelsen just ihop med våra vänner i Kanaan. Jag, Levina, som fick ansvar för att köra bilen med utstyr till scenen tycker att det i sig var en stark upplevelse, tänk att få köra bil inne på Roskilde! Det var även värmerekord när vi var där så aldrig har vi svettats mer! 

Fyra år har gått sedan debutalbumet. Hur tycker ni att Ævestaden har förändrats som band och er som individer under den tiden? 

- Vi känner oss på många sätt uppfostrade som musiker genom det gemensamma projektet Ævestaden, särskilt när det kommer till det med att bli professionell musiker, bygga karriär, lära sig turnerande och att driva ett företag som band. Som band har vi utvidgat vårt uttryck genom åren. Grunduttrycket står så starkt att vi vågat testa nya riktningar åt alla möjliga håll. Vi har verkligen lärt oss att multitaska musikaliskt på scen mer för varje år som gått och det präglar hur vårt uttryck utvecklats. Vi har även utvecklats som instrumentalister och vokalister genom bandet. 

När ni tänker på framtiden - känns det som att ni fortsätter utforska samma värld, eller är ni på väg mot något helt nytt ljudmässigt? 

- En vet aldrig med oss! Och den Ævesadniska världen kommer bara att bli större och större.

Lyssna på Ni blomster i en åker här nedan!