Den bästa musiken är förstås den som gör att man känner att man får ett slags syskon genom musiken. Något i musiken som gör att man känner sig förstådd och sedd på samma gång. Som när Matt Berninger i The Nationals about today frågar sig ”How close am I to losing you?”. Det är så klart att det känns mer när man går igenom precis de tankarna. Hjärnan slipper vara i ett ensamt väntrum. Man får besök och väntar tillsammans där istället. Det finns fler som går igenom samma och som bär på samma själsliga sår och som förbereder sig för de kommande. De finaste relationerna, mötena och musiken grundar sig i en slags förståelse. Eller känslan att man känner sig förstådd.
Jag gillar när artister vågar visa sina personliga vägar istället för att bara använda sig av en mer bekväm ytterfil som susar förbi. De flesta känslor går också de flesta människorna igenom och det är fint när någon synliggör dessa ytterligare - istället för att bara visa den säljande sidan, de stora rubrikerna, historierna som välte läsarna. Vi behöver få ta del av det som skaver också. Det är lätt att det blir klyschigt att prata om det där, men det är lika viktigt ändå. Nelly Malou är en sån artist för mig. Hon har ett personligt tilltal och skriver öppet om allt från destruktiva relationer, osäkerhet och om att ibland bara vilja fly jorden till en helt annan värld. Hon och Alva Fährlin (Säg mig) rör sig i olika musikaliska landskap, men i samma själsliga. Det är två artister som alla borde omfamna.
Nelly har ganska nyligen börjat släppa musik på svenska. Hennes engelskspråkiga låtar har länge följt mig och hennes debut-EP I like you better in white lyssnar jag fortfarande ofta på. Déjà vu är en av mina mest lyssnade låtar, om en person som verkligen försöker ta kontrollen över en annan människa på de mest äckliga och vidriga sätt. Att lyssna på den och sedan öppningslåten Alive med önskan om att verkligen få känna sig levande berör något så otroligt.
Vad vet du om att vara skör? är hennes andra EP, varav den första på svenska. Den består av fyra låtar, där jag har skrivit om Här när ingen ser samt Aldrig samma sedan tidigare. Jag gillade den souliga känslan i den förstnämnda samt Aldrig samma som i inledningen låter som en promenad över en sommaräng. Det var som en vemodig sommarvisa med växlande molnighet. Man vet vem man är med någon men vem är man utan? Kan relationer göra att man på sätt och vis förlorar sin identitet, i alla fall när de tar slut? När det känns som att färgerna man bar var relationens färger och inte ens egna. Utan den känner man sig plötsligt grå och trist.
Här när ingen ser var en låt jag verkligen kände igen mig i. Det kan finnas så mycket att leva upp till i sociala sammanhang ibland och stundtals lyckas man verkligen inte. Man känner sig osäker i relationen och i sig själv och plötsligt vill man bara fly till en annan planet.
Inte va för på samt Outro är de låtarna på EP:n som vi inte fått höra innan. Den förstnämnda inleder EP:n och det är en fantastisk låt som utan tvekan är en av årets absolut bästa. Man känner sig förälskad och nästan överväldigad av alla nya känslor, samtidigt som man är rädd för att euforin ska brytas och så tar man både ett steg fram och ett steg tillbaka på samma gång. Avslutande Outro är en väg av eftertänksamhet, med Nellys röst och ett stilla piano som liksom körar till Nellys röst. Det är som en utandning, ett hjärta som ber om en kram och får det efter allt det har gått igenom. De fyra olika låtarna är olika stadier, olika inblickar i relationer som precis börjat andas och också när de precis slutat andas. Det är personliga texter som både är som kramar och som behöver just kramar. Det är fantastisk popmusik och Nelly Malou är en artist som bara blir bättre och bättre. Dansa nu hela natten till Inte va för på! Ni kommer inte ångra er.
Lyssna här nedan!
