Jag hyllade nyligen Dygnas senaste singel Tåla mod. Ivan Wiktorins projekt är bland det bästa du kan lyssna på just nu. Till den skaran hör även Benjamin Rydman och man hör tydligt att Ivan och Benjamin gör musik sprungna ur samma blodomlopp. Här finns samma råhet, samma virrvarr av känslor, samma ostrukturerade tankar som tillsammans bildar något spännande. Det är lo-fi, det är Bright Eyes, det är David Lynch, det är vardag, tristess, kärlek, sex och nätter som aldrig tar slut, sömn som aldrig börjar.
Jag skrev om debutsingeln Sov hos dig och påmindes även då om tidiga Bright Eyes. Det är något med Benjamins desperation i rösten i kombination med texter som känns både vridna och nära. Det är lätt att känna in en viss del av livet när jag lyssnar på Benjamins musik. De är som de första stegen in i något mer vuxet där allt går från självklart till ett liv som skakar om en, på gott och ont. Jag hör de stapplande stegen i rösten och i varje ord. Lägg därtill en nerv som fullständigt exploderar i slutet av senaste singeln Ta tag i mig. Det är otroligt bra. Det är inte ängsligt på något vis, utan, trots nerven och det skakiga, går låten fram med avslappnade axlar och med en självklarhet.
Albumet Jag kan inte leva som jag gjorde igen var en fullträff och även om jag inte förstår allt, texterna är både öppna och diffusa på samma gång, så förstår jag känslorna och situationerna som texterna föddes ur. De blir som undertexter till allt som ens tankar inte talar högt om, till en viss del av livet när man inte riktigt kände sig hemma någonstans - förutom hos vissa personer. Jag gillar de längre låtarna mycket, avslutande Libertin från debutalbumet samt singeln Vi blir alla ihop igen rör sig båda långsamt framåt samtidigt som de bygger något stort med små medel. Känslorna tillåts växa fram.
Ta tag i mig är förhållandevis kort och enkel, men som sagt explosiv i slutet. Just den intensiteten älskar jag verkligen. Hur allt byggs på. Lager på lager av känslor. Det är i kontrasten mellan det tysta och högljudda som Benjamin är som bäst och jag känner att jag hade behövt hans texter som undertexter för det där livet jag aldrig riktigt förstod mig på när jag växte upp. Här finns liksom svaret, diffust och självklart på samma gång.
Lyssna här nedan!
