Tonåren var en boss som vi tog oss förbi genom musiken

Jag kommer inte se Kent på deras nya turné. Jag såg dem två gånger på deras avskedsturné 2016 och kände väl också att priset för biljetterna till de nya var alldeles för högt. Kent är dock väldigt mycket nostalgi för mig och det band som fick mitt matchställ att präglas mindre av nervositet och mer av känslan att det är okej att känna vad som helst och det är okej att vara mänsklig. Jocke berg är den största anledningen till att jag började skriva, och mina dikter i början var som rena plagiat av hans texter. Jag bodde i Stockholm en period och året innan jag flyttade dit så lärde jag känna fantastiska människor där som också brann för Kent, som citerade Elever i dagböcker och fick mig att inse att den texten var något utöver det vanliga. Jag tänker ofta på dess innebörd och hur vi alltid tycks vara så säkra på allt, fast det är så många platser vi aldrig kommer få se, så många situationer vi aldrig kommer behöva vara i. Alla liv är klädda på olika vis. Vissa tycks ha skottsäkra västar mot allt. Jag önskar att ditt självförtroende hade haft det som barn och mitt också förstås. 

För mig var Kent ett av de verktyg som hade förmågan att minska på mörkret, där samhället ofta multiplicerade eller adderade mörkret så delade Kent på det eller minskade på det helt. Det var okej att gråta som karl, det var okej att vara ensam, att vara född i en gråmelerad stad. Skammen jag ofta kände hade Jocke förmågan att skrämma bort genom texterna. Jag lyssnade förstås på Håkan Hellström under samma tid, men det var mer ett som Instagram-inlägg där man i grunden mår piss men lägger upp sig själva med hundra filter och berättar om drömmarna. Håkan var som en verklighetsflykt, medan Kent sjöng om att hantera verkligheten och tristessen. 

För mig blev den musiken oerhört viktig och den fick mig också att känna att jag inte behövde stanna i Kalmar, att jag kunde bredda mina vyer. Vissa dagar i Kalmar var som att känna sig instängd i en skog och plötsligt såg jag en öppning, en väg bortåt, en fågel som lyfte. Mina tonår var min replokal. Där lärde jag mig att hantera mig själv, musiken tog mig bort till större lokaler, fler sammanhang där jag kunde träffa människor jag kände igen mig i. Min relation till Kent förändrades med åren. Jag var inte helt positiv till de mer elektroniska tongångarna. Jag kunde verkligen sakna hur gitarrerna exploderade i raseri och frustration - istället möttes man ofta av en kall och monoton synthslinga. Det blev aldrig på samma sätt, men Kent fortsatte skriva bra låtar och Förlåtelsen och Den sista sången från sista albumet är låtar som tillhör deras absolut bästa. Själv kommer jag nog alltid hålla Hagnesta Hill högst. Främst kanske på grund av Visslaren, Kevlarsjäl och den fantastiska Stoppa mig juni (Lilla ego) där en trumpet lyfter låten än högre än Eskilstunas högsta punkt. 

Någonstans lärde jag mig att stå ut med mig själv. Stundtals var Kent som den där skottsäkra västen. Särskilt mot glåpord. Musiken är som bäst när den blir till en inre livvakt. Som när den bygger en rymdraket i ens bröst och får en att lämna sig själv ibland, när mörkret blir för påtagligt. 

Ikväll lyssnar jag på Elever och tänker tillbaka på när jag och fyra vänner delade på en vante på skansen i Stockholm. Vi mådde alla ganska dåligt men kände den där gemenskapen som tog oss vidare, som fick oss att döda bossen som var tonåren och försiktigt tog vi oss till nästa nivå. Nästa del av livet.