David Urwitz har länge varit en av mina favoriter. Jag tycker om det eftertänksamma i hans texter. Om tiden, relationer och om livet. Jag minns när jag satt en kväll i somras och lyssnade igenom hans samlingsalbum Ett försök till samling. Många låtar är som ett slags läkande förband där - mot uppbrott, mot ensamhet, mot ett mörker som lätt bjuder in en till en boxningsmatch. Davids texter lindrar även om han själv ofta skildrar dessa känslor. På något sätt öppnar han ofta ett fönster i de mörkaste av texter och låter hoppet skina in. På ett eller annat sätt. På senare år han har utmärkt sig dels med det fantastiska albumet Som om inget hade hänt samt en vacker cover av ständigt saknade Marie Fredriksson och hennes Mot okända hav. Från albumet är inledande Den plats du kallade min en av de absolut bästa låtarna som skrivits på svenska. Jag tycker temat i den låten dröjer sig kvar här på nya albumet Nåt slags svar.
Det är dåtiden som går armkrok med nutiden. Man sätter sig nog alltid i en viss ålder och funderar över livet och varför saker blev som de blev. Vad tiden har burit med för skatter och vad man har lärt sig av det liv man har levt. En del av texterna är rester av hur man levt, en del är rester av hur man älskat. För visst är kärleken allra störst och det man söker i livet? Jakten pågår som man söker efter sig själv. Och någonstans, halvvägs genom livet, kanske man inte har alla svar, men åtminstone fragment av något slags svar.
Det är min bild av albumet. Och kanske är det Davids mest jämna album hittills. Liksom förra albumet är det pianot och Davids röst som står i centrum, men här finns också plats för vackert blås och fina stråkar. Texterna tittar som sagt ofta tillbaka och fångar även det man tagit med sig från det man upplevt. David frågar i Innan du kom hit vem han var innan personen dök upp. Vem var han då och vem är han nu? Och ibland, som i vackra Brevet, inser han att en relation inte kan fortsätta gasa på exakt samma väg som innan. Det krävs en ny väg och med det ett stort mod - för annars kommer det sluta illa.
Vi kunde lutat oss tillbaka har en smittsam slinga samt över en reflekterande text. Man kunde gjort på ett sätt, absolut, men då hade man kanske också behövt vara någon annan. Burit på andra slags erfarenheter. David bjuder på en av sina finaste textrader hittills i Först när själen har bestämt sig, där hjärtat och själen precis kommit överens. Han frågar sig ”Kan det vara så enkelt att ett hjärta bara slår först när själen har bestämt sig”. Det är otroligt vackert och jag vet också precis hur det känns när själen faktiskt har bestämt sig och hur trygg man är i just en känslan.
I Eller hur får vi den mest fartfyllda låten, i Inte ensam den kanske allra vackraste. En storslagen kör gör den ännu större. Det är en låt som klär på en jackan när man fryser, som tänder nya ljus efter ljus i en när de gamla håller på att brinna ut. Det är en tonsatt gemenskap och gud vad jag älskar hans duett med det avskalade, med kören, hur han uttrycker sig och liksom avväpnar mörkret efter att ha konfronterats med det.
Lyssna här nedan!
