Fem album: Lilla Barbro

Foto: Press

Maja Heurling och hennes Lilla Barbro släppte nyligen singeln Telepati, en duett med Peter Morén. Debutalbumet från Lilla Barbro kommer i vinter och Telepati är det fjärde smakprovet därifrån. Förra singeln Göteborg tycker jag var en strålande stilla låt och det är inte var dag ens hem är med på ett omslag! Nya Telepati är en finfin poplåt där Maja och Peters röster verkligen gifter sig med varandra i en låt som jag tolkar handlar om svårigheter att kommunicera, att hitta rätt ord som matchar stämningen coh som inte bryter något fint. Men det går inte att veta vad den andra tänker, vad den andra har för intentioner. Särskilt inte i början av en relation. Idag gästar Maja och hennes Lilla Barbro serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Skivorna som påverkat mig mest genom livet är inte nya. Jag inser att den musik jag lyssnade på under uppväxten och tonåren har präglat mig mest. Jag har också lyssnat väldigt mycket på låtar och inte på skivor. Det har varit blandband i stor utsträckning och sedan streamingen tog över har jag lyssnat ännu mindre på album. Det är också intressant att mitt intresse för text inte är bundet till en genre eller till visa, även om jag rört mig i det som kallas visa musikaliskt tidigare. Nu när jag ser på mina influenser förstår jag ännu mer varför jag rör mig mot pop eller genreobunden musik. 

Cabaret - Original Soundtrack Recording (1972)  

Den första skiva jag fick i julklapp fast på kassett när jag var runt sju år. Min faster gav mig den och min syster fick ABBA - The Visitors. Eftersom det var den enda kassett jag hade lyssnade jag på den hela tiden. Eftersom jag så länge jag kan minnas har sjungit på alla lediga stunder, sjöng jag med och lärde mig alla låtarna utantill. Den blev en del av mitt kulturarv. Jag älskade melodin till Tomorrow Belongs to Me och fattade inte alls att jag sjöng en sång om Hitler Jugend. 

The Beatles - Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (1967) 

Denna dubbel-LP fanns i två exemplar i mina föräldrars skivsamling och jag har alltid tänkt att det var för att de hade varsitt ex när de flyttade ihop. Jag upptäckte den i tonåren och det var så fint att kunna lyssna på den tillsammans med min mamma. Som vanligt var jag helt uppslukad av att lära mig texterna, en efter en och jag älskade hur man slog upp dubbelskivan och den röda färgen presenterade texterna så stolt. A Day in Life gjorde särskilt intryck på mig, med sina olika teman, återigen var det inte bara pop rakt av utan låten ändrade karaktär som i en historia. Den låten hade vi som ingångsmusik till min morbrors begravning 1995. 

Sinead O’Connor - The Lion and the Cobra (1987)  

Ett av de album som har betytt mest för mig. Jag hittade den här skivan i början av 90-talet, efter att Sinead slagit igenom med Nothing Compares 2 U. Sinead O’Connor rör sig utanför normerna för genrer och eftersom jag lyssnade på allt från visa och musikal till punk och synt så kändes det som om jag fattade henne. Hennes sätt att använda rösten var också sällsynt. Hennes kombination av skörhet och styrka i rösten välte mig, jag försökte härma och vågade mer med min egen röst. Texterna var poetiska och intelligenta och jag lärde mig dem utantill och tog ut ackorden på gitarren. En del av dem har jag förstått vad de betydde först på senare tid efter att jag såg filmen om henne efter att hon gick bort 2023. 

Blå Tåget - Brustna hjärtans hotell (1972)  

Trots att jag älskar texter på svenska och skriver enbart på svenska är detta den enda svenskspråkiga skivan i listan. Den får representera min progg- och vis-period i tonåren. Också denna kommer från mina föräldrars skivsamling. Det finns några låtar på den här skivan som är helt outstanding poesi: Winges vals, Konsten, fru Ramona och I Hagalund, där poesi och melodi möter vardagsrealism och politik så att det blir vackert och skitigt och äkta på samma gång. Denna och alla visalbum jag lyssnade på och alla diktböcker jag läste under den här tiden (listan skulle kunna göras oändlig, men det får bli en annan gång) satte igång mitt eget låtskrivande. 

Morrissey - Viva Hate (1988)  

Jag kan inte göra den här listan utan att ta med Morrissey. The Smiths och Morrissey var mina husgudar under tonåren. Som för så många andra, någon som satte ord på hur svårt livet kunde kännas, när jag gick där svartklädd i korridorerna på Södra Latin. Musiken som drev på och sanningarna om hur jävla svart det kunde kännas ihop med de poppiga, happy melodierna. Jag älskade till exempel Late Night, Maudlin Street. Den har mycket text och jag lärde mig den sedan på gitarr och har spelat den mycket själv.

/ Lilla Barbro 

Lyssna på Telepati här nedan!