tisdag 20 september 2011

Juni Järvi bryter mot normer

Foto: Sandra Löv


Juni Järvi, som egentligen heter Mikael Bengtsson, släppte sin debut Wherever Thou Art 2006. Uppföljaren, The Gospel, släpptes först fyra år senare. Båda skivorna är släppta på Junis egna skivbolag Everlasting Records. Både Annika Norlin och Markus Krunegård gästade The Gospel, en skiva där den vemodiga popen som lyste över ett Twin Peaks-doftande landskap hade bytts ut mot en något varmare miljö, om än dock inte fri från problem. Juni Järvis texter är både ifrågasättande och kärleksfulla, de utesluter ingen utan öppnar istället upp något som är helt befriat från olika slags normer. Juni Järvi visar att den konventionella sättet att göra saker på och hur man ska bete sig och vara inte är det enda rätta. Det finns andra alternativ. 

Jag tycker att din musik bryter mot många normer, så som könsnormer, och hur saker förväntas vara och gå till. Samtidigt syns du själv inte mycket i media eller i dina musikvideos. Vill du gärna ta bort fokus från din person och få människor att försöka se något annat? Har du alltid velat bryta mot normer?
 
- Vad fint att du tycker det! Det är något jag velat förmedla utan att samtidigt skriva på näsan. På första skivan, Wherever thou art, hade jag en klar tanke med att inte synas i media. Jag ville på något sätt, rent bokstavligt, förkroppsliga bilden eller perceptionen av artisten som publiken ser. Bästa sätt jag kunde göra detta på var att låta någon annan ”spela” mig på alla bilder och i videos. Tillsammans med min vän Lina Kurttila, som spelade mig, skapade vi en bild av artisten Juni Järvi som fick förkroppsliga publikens projiceringar. Jag vet, det var väldigt arty!
 
- Nu har jag släppt den idén och jag väljer att vara med på pressbilder och i videos. Men jag utmanar gärna stereotypa normer. På senaste albumomslaget har jag till exempel smink och lösögonfransar.
 
Ofta när människor pratar om jämställdhet så nämner de att de kan tänka sig att göra en massa saker som borde ses som självklara redan. Vad är jämställdhet för dig?
 - Dels är det rent kliniskt att ha lika rättigheter och möjligheter både i lagtext och i praktiken. Men sen handlar det så mycket om handlingsutrymme och frihet att välja olika uttryck utan att riskera trakasserier och förföljelse. 

Jag läste att du skrivit ett par svenska låtar. Vad tycker du själv är den största skillnaden på dem, jämfört med dina engelska låtar? Är det svårare att skriva på svenska?
 - Det är faktiskt en rätt så stor skillnad på de nya låtarna på svenska och de på engelska. Dels beror det så klart på språkbytet. På svenska kan jag fånga upp nyanser och stämningar jag inte kommer åt på engelska. Men sedan låter de nya låtarna annorlunda för att jag efter många år har försonats med elgitarren. Har haft en lång period då jag inte klarat av att använda elgitarr nästan alls. Det berodde delvis på att jag är utbildad på gitarr och ville vara fri att skapa musik utan de begränsningar som att studera ett instrument kan ge. Och dels berodde det på att jag ville ta avstånd från allt som har med män och gitarrer att göra. Det är ett så otroligt symbolladdat instrument och så förknippat med manlighet. Men nu har jag som sagt reclaimat gitarren och då förändras så klart ljudbilden på låtarna.
 
- Det har definitivt varit svårare att skriva på svenska, om inte annat så på grund av ovana. Och så var jag tvungen att komma över en tröskel för att ens våga ge mig in på det överhuvudtaget. Det tar ett tag för öronen att vänja sig vid att höra sig själv sjunga på sitt eget språk. Nu har jag landat i det och känner just nu att det skulle vara svårt att gå tillbaka.


Nu vet jag inte om dina texter är baserade på dina egna upplevelser, men känner du att det blir annorlunda att skriva personligt på svenska?
 - Allt jag skriver har någon slags koppling till mitt liv, mina erfarenheter och upplevelser dock i olika varierande grad. För mig blir det definitivt mer personligt på svenska. Skillnaden är enorm! Det var väl därför det tog ett tag att våga sig på det.


Känner du att texterna eller melodin är viktigast? Vad är svårast, att skriva texter eller musiken?
 - Det är svårt att säga att det ena är viktigare än det andra men musiken finns där i mitt huvud, jag behöver oftast bara lyssna så kommer det till mig. Texterna däremot behöver jag fundera på vad jag vill säga, vilket inte alltid är det lättaste.


Jag påminns gärna om Twin Peaks när jag lyssnar på din musik, särskilt när det gäller Wherever Thou Art. Det känns lite som när Donna Hayward säger att hon att befinner sig i en vacker dröm och en hemsk mardröm, på samma gång. En sorts melankolisk lycka. Hur skulle du själv beskriva din musik? Vilka sorts känslor vill du förmedla?
- Melankolin var väldigt närvarande på första skivan som till stor del var ett sorgearbete över min far som gick bort 2004. Andra skivan var mer utåtriktad och jag använde stora gester och storslagna arrangemang. Jag önskar så klart att jag på något sätt kan fånga upp kärnan i olika känslor och förmedla dem till de som lyssnar på min musik oavsett om det handlar om blind kärlek, sorg eller längtan. Om jag lyckas med det på de nya låtarna på svenska får nog någon annan avgöra.
 
Hur ser din närmaste framtid ut? Kommer de svenska låtarna ges ut?

- Jag fortsätter att skriva under hösten och kommer att ha en spelning där jag tänkte premiärspela de nya svenska låtarna. Förmodligen blir det i november i Stockholm. Håll utkik! Det är klart jag vill att låtarna ska komma ut, till så många som möjligt. Om jag släpper dem själv eller om jag gör det via ett annat skivbolag återstår dock att se. 

Du kan läsa de senaste nyheterna kring Juni Järvi på hans blogg, eller lyssna på utvalda låtar på hans Myspace.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar