 |
| Foto: Peter Westrup |
Min kärlek till bandet Björns vänner började väl någonstans i uppväxtskildringen Åkrar och himmel. Jag minns tiden som ung tonåring när jag bytte namn på msn till "Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann." Fina tider. Sen dess har det fortsatt och jag har följt bandet med både spänning och värme. Det handlar nog också mycket om just värmen som bandet utstrålar - och förstås de fantastiska texterna.
Bandet har präglat mitt sätt att skriva och lagt in flera lager i min humor. Det senaste albumet All tid i världen släpptes i början av månaden och det är ett album där det möjligen är så att fler låtar än någonsin hoppar in i den dystra moll-korgen. Det känns både mer reflekterande på det viset, som det lätt blir när man blir äldre, samtidigt som musiken känns mycket "just nu." Allra bäst låter albumet i låtar som Liv, lämna mig ifred samt i avslutande Ensam. Den känns som en lite uppgiven hand som man fattar och sen håller man den hela natten. Allt blir bra igen. I helgen spelar bandet på festivalen Viva Sounds i Göteborg. Missa för allt i världen inte det. Idag gästar Björns vänner serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Dennis Wilson? Bad boyen i Beach Boys och den enda av dem som var en “true dedicated surfer”. Beach Boys har aldrig intresserat mig särskilt mycket, men sen var det någon som tipsade mig om denna skiva, Dennis Wilsons enda soloskiva. För mig är Pacific Ocean Blue ett fantastiskt album för att det känns så brutalt ärligt; hans lite trasiga och raspiga röst och personliga texter gör att det låter äkta och sårbart. Produktionen kombinerar storslagna körer, piano, stråkarrangemang, gospelgroove och Pink Floyd-flum på ett sätt som känns både tidstypiskt och tidlöst på samma gång. Låtarna är varierade men har ändå någon röd tråd och hänger ihop i en varm, nästan havsdoftande atmosfär / california soul. Ett riktigt stort mysterium är dock att de valde att ha med samt att sätta låten What´s Wrong (någon slags honkytonk-Ringo Starr-jönsig låt), som nummer två - mellan mästerverken River Song och Moonshine, där ska man vara snabb med att trycka på skip-knappen för att inte komma ur stämningen…
/ Markus
Manic Street Preachers - The Holy Bible (1994)
1990-talet är ett formativt årtionde för mig på många sätt inte minst musikaliskt. Jag hittade musik som var mer min och inte under så stor påverkan av andra. The Holy bible är en skiva från den eran som jag ofta återvänder till och tycker är inspirerande. Skivan är en ö i Manic street preachers diskografi på flera sätt. Innan den var skivorna stora och pompösa, inspirerade av glam och Guns N’ Roses, och efter pompösa igen men mer polerade. Denna skivan är mer punkig och minimalistisk, inspirerad av band som inspirerat bandet som unga som Pil, Gang of four, Wire, Joy division, men bitvis skiner det tidigare uttrycket igenom. Det är vackert, om än sterilt och kargt. Textmässigt är det svart. Anorexi, självhat, dödsstraff och förintelsen bland andra ämnen som fanns i Richey Edwards huvud några månader innan hans försvinnande. Det är en ofta förbisedd skiva även om den ofta är med på bästa skivorna någonsin i brittisk musikpress. För mig är det en klassiker och jag tycker att skivan förtjänar att lyftas som en sådan.
/ Tias
Queen - Queen II (1974)
Jag kunde egentligen ha valt vilket som helst av Queens första fem album, men den här ligger mig närmast hjärtat. Det var några år under min sena barndom då jag nog bara lyssnade på Queen. Minns i alla fall inget annat. Den här skivan är alltså till stora delar episk fantasyrock, vilket säkert gick väl ihop med att spela rollspel och läsa Tolkien. Bandets karaktäristiska spännvidd, infallsrikedom och avsaknad av all rädsla för att vara pretto är redan on full display. Det är musikaliska utsvävningar som bara någon av Freddie Mercurys kaliber kan ro i land, det kryllar av majestätiska körer och Brian May spelar stämmor med sig själv så fort han får chansen. Någonstans har det nog satt spår i min musikaliska fantasi, viljan att det ska vara åtminstone en liten gnutta episkt.
/Richard
The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969)
Jag såg en intervju med Stephen Malkmus från Pavement, där han sa att The Velvet Underground inte riktigt kom till sin rätt förrän John Cale hade hoppat av och slutat gnissla över allting med sin elviola. Det är förstås idiotiskt sagt men också hundra procent sant. Den här, deras tredje platta, visar i alla fall att Lou Reeds låtskrivande klarade sig hur fint som helst utan de vassa kanterna. För här snackar vi riktigt runda kanter. Den i särklass mysigaste The Velvet Underground-skivan. Många av låtarna är lågmälda, men även på de rockigaste spåren kommer trycket mer från lirandet än från soundet, delvis för att Mo Tucker fortfarande spelar på sitt nedbantade trumset. Det är också en perfekt samling lättlärda låtar som är roliga att sjunga och samtidigt har nog med hantverk i sig för att bredda paletten för en låtskrivarnovis.
/ Richard
Cardiacs - Sing To God (1995)
Cardiacs var ett band som alltid var lite lockande men också avskräckande. Jag lånade skivor av dem på Malmö stadsbibliotek i min ungdom, och roades av att jag inte riktigt begrep vad som pågick. Men det var lite för kantigt för att det skulle bli något som jag faktiskt skulle lyssna på, och det skulle dröja tjugo plus år innan jag kom att älska dem. De spelar musik som kanske enklast kan beskrivas som en blandning av frenetisk punk och proggrock, med ett alldeles eget språk i såväl texter som harmonik. De blandar komplexa och maniska cirkuspartier i konstiga taktarter med storslagna singalongs nånstans mellan fotbollsramsa och halleujakör, och får alltihop att funka genom ren och skär vilja. Hålet som fick mig att slutligen ramla ner i det här underlandet var Dirty Boy, en nio minuter lång bergsbestigning till låt, som inleder disk 2 på dubbelalbumet Sing To God. Det är en skiva nästan helt bestående av extraportioner, som man fröjdas och förundras över att den ens existerar, och där man efter trettio lyssningar plötsligt upptäcker att det finns hela jättebra partier som man aldrig ens hört innan.
/ Richard
Lyssna på All tid i världen här nedan!
