Herregud vilken röst Leo Hiselius har. Leo leone, som hans artistnamn lyder, gästade bloggen i början av året och är nu aktuell med sitt andra album Upp till ytan. Hans debutalbum kom förra året. Jag tyckte om Toppbrand 2018 mycket och särskilt låten Ljudet av en klocka, men även exempelvis vackra Månljuset med raden ”Vi är kustens längsta stränder.” Texterna kändes där liksom här både diffusa och självutlämnande. Som en dröm man vaknar upp ifrån som känns djupt personlig, samtidigt som man bara minns lite smått vad den egentligen handlade om - men känslan av drömmen sitter kvar.
Många av låtarna bär på just drömska kläder och både Leos röst och soundet i allmänhet förstärker den känslan. Han får samtidigt varje ton och ord att kännas personlig och avklädd. Jag förstår inte allt han sjunger om eller vad, men det är som att han fångar olika sinnesstämningar i sina låtar. Han skapar som ett dansgolv för alla känslor och ofta blir det en långsam men avslappnad dans.
Texterna är oerhört välskrivna och skriver Leo en bok någon gång blir jag inte förvånad. Han sjunger bland annat om att han ”känner hela skiten” och att han är på strålande humör, trots att hissen luktar piss. Majregn är som en hyllning till hans barn, som ett slags syskon till titelspåret på senaste albumet från [ingenting]. Det är en låt som gör mig oerhört hörd och Leos sätt att sjunga orden lägger lager på lager av känslor. Det är brokigt och oerhört vackert. Han sjunger ”små ögon är allt jag har” där både sorg och en oändlig värme finns i orden. En tacksamhet som sköljer över sorgen.
Grönaste ögon är en kännande låt om att försöka gå vidare efter att ha blivit till porslin som kastats in i väggen, där löften blev till lögner. Så blå är en fantastisk ballad som viskas fram som om Leo stod precis intill en. Det är en låt som känns som den står intill en avgrund och är på bristningsgränsen. Det är en sorgsen och sprucken dröm som lindar om Leos röst i låten. Men det är mycket vackert.
Sista isen svänger ordentligt och Leo skrattar till och med i låten och det är bara att le som lyssnare. Låten tycks handla om drömmar som spruckit, som om för många andra liv gått över dem. Musikaliskt är det en fantastisk bluesdänga oavsett.
Ängel i taket är fortfarande makalös och blir än finare i det här sällskapet av låtar som verkligen skapar som en slags scener från ett liv, från drömmar, från ögonblick. Vinden är en av de finaste låtarna på albumet, där drömmarna klär sig i 70-talsdoftande färger. Vacker text, vackra musikaliska detaljer och en underbar kör. Det är en låt som jag höjer volymen till nästan omedvetet, men den liksom borrar sig in i hjärnan på ett underbart sätt och de fem minuterna den varar känns alldeles för korta.
Jag fastnar inte riktigt för avslutande Floden. Om den hade varit längre så hade den säkert kunnat byggas upp till någonting stort, men den hinner aldrig dit riktigt.
Överlag är detta dock en fantastisk skara scener, öppenhjärtliga känslor från en artist som inte hakar upp sig på algoritmer, utan snarare ger en stor stort del av sig själv och levererar något väldigt mänskligt. Drömmar, minnen, porträtt från ett liv. Det här är låtar som jag kommer bära med mig länge.
Lyssna här nedan!
