 |
| Foto: Daniela Gullström |
Tobias Isaksson och hans Azure Blue har idag släppt en cover på Radioheads klassiker Creep. Jag tycker att det är en fantastisk tolkning som Tobias verkligen lägger ett Azurskt lager på. Flera lager till och med. I början av nästa år släpps EP:n Adolescent Counterpart och Creep är först ut därifrån - och jag påminns verkligen om hur fantastisk Azure Blue är. Idag, i en längre intervju, pratar vi om 90-talet och att känna sig utanför och vem kom egentligen på det där med att jobba nio till fem? Det funkar verkligen inte för alla och både jag och Tobias tycker det är en ganska så usel idé.
- Det är bra tack! Hur mår du själv?
Det är okej, tack. Skönt med helg nu och julen närmar ju sig med stormsteg. Du har tidigare berättat att just julen alltid varit din favorithögtid. Vilken låt är mest jul för dig?
- Ja, det stämmer. Det är svårt att välja en enda låt men A Christmas Gift For You From Phil Spector är den perfekta julskivan med tidlösa jullåtar, wall of sound-estetik och oantastliga artister som The Ronettes, Darlene Love och The Crystals. Min svenska favorit är Busungarnas Tomten, jag vill ha en riktig jul.
Din nya EP Adolescent Counterpart består av tolkningar av 90-talsfavoriter. Vad var det som fick dig att vilja återvända till just det årtiondet?
- Jag blev inbjuden att spela några 90’s britpop-covers på SoHo House i Stockholm för det talades om ”Britpop Summer” i samband med Oasis återförening. Att välja låtar, producera egna versioner och spela dem live blev en riktig nostalgitripp.
Först ut är Radioheads klassiker Creep. Det är ju en låt som är både älskad och överanvänd. Hur hittade du något nytt i den?
- Bra fråga. Jag ville inte välja för svåra låtar för vi var tre akter som spelade på ett event för endast medlemmar och inbjudna. Jag frågade till och med Chat GPT om inte Creep var för uttjatad men fick svaret att en tolkning i mitt sound skulle bli en perfekt blandning av nostalgi och förnyelse. Eftersom samtidsmänniskan slutat med ryggdunk så får man ta till AI för bekräftelse!
Du säger att du ”utmanar indienormativet” genom att välja en så pass självklar låt. Vad betyder det för dig att göra det?
- Att välja obskyra eller otippade låtar att göra covers på är standard för indietalibaner. Så att ta en låt som är så stor att originalartisten vägrar spela den är så fel att det blir rätt!
I pressutskicket nämner du känslan av utanförskap. Har du kvar den känslan idag, eller blev det här ett sätt att möta ditt yngre jag?
- Utanförskap är en känsla. Jag har aldrig varit utstött men man kan känna sig konstig ändå. Allt handlar om konformitet idag. Alla måste vara sams och laga mat ihop i TV. Jag vägrar allt det där men brottas med mig själv för det. Jag är det svarta fåret i min familj och i många sociala sammanhang där alla andra jobbar nio till fem. Det där funkar inte för alla. Vem kom på den usla idén? Den här covern är mitt sätt att erkänna att jag inte är som alla andra. Men det är mitt val.
Ditt sound har alltid haft något drömskt, varmt och analogt. Hur arbetade du med produktionen den här gången för att få fram rätt känsla?
- För covers finns regler som säger att vem som helst får tolka vilken låt som helst så länge man inte ändrar låtens struktur och text. Så för att en cover ska ha något syfte tycker jag man bör försöka tillföra så mycket som möjligt av sitt eget ID. Jag valde Creep för jag kände direkt att den passade mitt drömska sound. Sen är själva hantverket en massa jobb med sången, analoga synthar och jag envisas med att köra ljuden genom hårdvara. Om Radiohead skulle råka höra låten vill jag ju inte att de ska tycka den suger. Och det tror jag faktiskt inte. Det är inte alltid det känns så. Oftast stör jag mig på något när jag lyssnar på en egen låt.
Vad händer i studion när du tolkar någon annans låt? Letar du efter ditt eget uttryck eller försöker du spegla originalets känsla genom ditt filter?
- Det är inte alla låtar som skulle funka lika bra att tolka. Jag var till exempel varken bekväm med Oasis, Pulp eller The Stone Roses som alla är stora favoriter från den eran. Det kan handla om Liams dialekt, Jarvis sångstil eller The Stone Roses rytmer. Men för de låtar som funkar kör jag bara på så låter det som Azure Blue. 80% av känslan sitter direkt. Sen kommer tvivlet och självföraktet längs vägen så slutfixet blir ofta utdraget.
Finns det fler 90-talslåtar du spelade under gymnasiet som du varit sugen på att tolka igen?
- Det händer att jag spelar och sjunger Suedes The Living Dead och en del andra låtar. Men det är en utdragen process att göra låtar så de fyra låtar jag valt att tolka nu säger tillräckligt och sitter ihop fint på en EP. Min amerikanska label Matinée ska trycka CDs och jag älskar alla möjliga fysiska format. Om någon mutar med vinylsläpp kan jag gräva vidare i minneslunden annars blir det lagom så här.
EP:ns titel är alltså Adolescent Counterpart - känns det som att du på något sätt samarbetar med ditt tonårsjag på den här EP:n?
- Titeln anspelar på att göra om ungdomens favoriter i en ny tappning. Eftersom jag lyssnat på och spelat låtarna som tonåring så kan man se en koppling. Men det är hemskt att tänka att det tagit så många år för att komma dit jag är idag som producent. Haha.
Du har gjort musik under flera olika perioder av livet och haft både internationell och nationell uppmärksamhet. Hur känns det att blicka tillbaka på allt nu?
- Jag har alltid varit produktiv och skrivit nytt även om det blivit några tillfälliga glapp mellan utgåvor. Jag har släppt 10 (snart 11) album sen 2004 plus en hel del samarbeten, remixer och co-writes. Det är svårt att zooma in på någon speciell period så här spontant men om någon öppnar pandoras box så börjar anekdoterna flöda.
Jag tycker att på The Night of the Stars kändes det som att du nådde en ny toppnivå - hur bygger man vidare därifrån utan att upprepa sig?
- Tack, det var snällt sagt! Jag ser det som en ständig utveckling även om vissa skivor oundvikligen blir bättre än andra. Jag har ett album med Nite Flights nästan färdigt så egentligen kom Azure Blue tillbaka som en distraktion när det dök upp en spelning och en idé om en EP. Men jag har aldrig gjort ett helt cover-släpp innan så det känns nytt. Jag låter lite som en idrottare nu men det är bara att jobba vidare.
Om du skulle skicka ett brev till dig själv när du stod och sjöng Creep på gymnasiet - vad skulle du skriva?
- Du duger.
När du lyssnar på 90-talsmusik idag, vad slår dig mest? Nostalgin, ljuden eller minnena?
- Jag har en playlist som heter Popsöndag som jag och min fästmö lyssnat sönder på våra roadtrips så jag har lyssnat en del på 90-tals britpop ett tag. Men jag lyssnar på många olika genrer. 30 år är en lång tid. Det blir mest påtagligt när man ser musikvideos eller gamla bilder och liveklipp.
Hur hoppas du att någon som var tonåring på 90-talet, och någon som är tonåring idag, ska uppleva din version av Creep?
- Jag hoppas att 90-talstonåringen tänker ”Aha kan den låta så här” och tycker det är en fräsch uppdatering. Och att den nutida tonåringen blir nyfiken på att lyssna mer på min musik.
Till sist, hur ser 2026 ut för Azure Blue?
- Jag släpper den här EP:n och mitt andra studioalbum med Nite Flights. Sen hoppas jag kunna presentera ett nytt soloprojekt jag jobbat med till och från sen 2018.
Lyssna på Creep här nedan!
