Fem album: FRÖ

Foto: Lena Larsson

Första gången jag lyssnade på Paulina Fröling och hennes FRÖ så minns jag att jag kände att hennes musik var som en vän i natten, som ett ljus som plötsligt tänds. Jag känner att många av hennes låtar behandlar landandet; i världen, i kroppen, i alla känslor, i sig själv. 

Nya albumet ÖMMA MODER är både ett slags sätt att landa i olika känslor och att söka svar. Det handlar om moderskap och om att leva - och albumet har verkligen ett hjärta som slår hårt. En låt som Du/nu skulle jag kunna spela varje dag livet ut. Det är oändligt vackert. En tonsatt kärleksförklaring. Idag gästar Paulina serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Det roligaste med detta var att det var nästan omöjligt att välja bara fem album. Och då fick jag inse hur mycket jag faktiskt älskar att lyssna på musik i den här formen fortfarande, det är inte bara nåt jag säger - långa linjer, uttänkta helheter, en stund med en och samma röst. Nåväl, här kommer i alla fall de fem som kändes rätt just idag. 

Orphei Drängar - Traditional Swedish songs of spring and summer (1997) 

Jag är uppvuxen i en körtradition. Morfar sjöng i Brunflokören och mina föräldrar träffades också där, ett tag sjöng jag och mina föräldrar där samtidigt. Farfar ledde manskör i den jämtländska byn Lit där han var kantor. Pappa sjöng i Östersunds sångarbröder och mamma i Karl-Fredriks kammarkör, för att inte tala om all hennes barbershop i både kör och kvartett. Själv kan jag knappt minnas någon tid i livet då jag inte sjungit i kör, senast ett antal år i Stockholmskören Immanuel Nova. Det är omöjligt att detta inte skulle ha format mitt öra och mitt skrivande, och mer än någon annan körinfluens har jag garanterat formats av Orphei drängar. De äldre albumens omslag ligger alla på näthinnan och här har jag valt det som mest av allt fortfarande ljuder i högtalarna i mitt inre hem - vårsångerna. 

Death Cab for Cutie - Plans (2005) 

Varje höst åker det här albumet fram, och när jag fick se Death Cab live 2019 på Cirkus rann tårarna i en strid ström såpass att främlingen bakom mig frågade om jag var okej. Allt med den här skivan är perfekt - Ben Gibbards låtskrivande når sin peak om du frågar mig, arrangemangen lämnar absolut inget som helst att önska, det är hit på hit och ändå lyssnar jag aldrig på en låt för sig själv utan den går varm från start till mål. Och så melankolin, den kan aldrig bli snyggare än såhär. What Sarah said är min eviga sorgelåt efter alla timmar i väntrum på sjukhus med pappa. 

Kent - Röd (2009) 

Hur väljer man ett Kent-album? Det är ju omöjligt. Men det blev tvunget att bli Röd ändå. Den är som en piska, ett isbad, ett upplopp. De fick mycket skit för den här plattan, det var töntiga syntar och det lät inte Kent och allt vad det hette. Men det genreöverskridande de gjorde där fortsatte att öppna vägar till ytterligare nya eror efter det och jag som verkligen är en genremässig allätare älskade att följa den resan. Konsten är fri! 

Säkert! - Facit (2010) 

Annika Norlin är förstås från min hemstad Östersund och det klart att det spelar roll för hur oerhört hemtamt det känns med milijöbeskrivningar och referenser, så till den grad att jag lägger till saker själv som hon inte ens nämner (nu när jag tänker på det har jag tydligen på egen hand målat upp att Dansa, fastän utspelar sig på ett bygdegårdsdansgolv eftersom det är där man har bröllopsfest i Jämtland). Men alldeles oavsett är hon, som låtskrivare och romanförfattare, en av våra största språkmagiker i modern tid. Hatten av. 

Ana Diaz - Tröst och vatten (2020) 

Jag kommer som sagt från körmusiken, men också från Beatles, The Osmonds, Povel Ramel, countryn… Det kanske är den saliga blandningen som gjort att jag känner mig så hemma i slasktratts-genren - popen. Så jag slutar med ett mer sentida popalbum. Och vad gäller pop, alltså rå-pop, verkligen superpop, är Ana Diaz Sveriges drottning. Som låtskrivare. Vilket är det enda jag bryr mig om egentligen. Men sen måste det ju, om man ska göra grejer som artist, också finnas en röst och ett uttryck som håller och bär. Har du lyssnat på 100? På riktigt lyssnat? På varje stavelse, varje frasering, hur själva akten att sjunga in den, berättelsen, scenerna, måste ha varit det mest läkande i hela processen efter separationen? Jag känner inte dig Ana, men jag vågar mig på att säga så. Jag vågar säga att jag hör det på dig. Du skrev hela Sveriges kollektiva smärta inför de liv som aldrig blev. Tack.

/ Paulina Fröling, FRÖ 

Lyssna på ÖMMA MODER här nedan!