Min pappa dog på årets varmaste dag. Ungefär den tiden då Kalmar FF brukar börja spela på helger tystnade hans hjärta. När jag skriver den meningen känns det som att allt inuti mig fortsätter rinna, som om det inte finns några avlopp. För vissa vattendrag finns inga utlopp. För vissa saker finns inget stopp.
Min pappa hade alltid bråttom. När han var flera meter framför oss undrade han varför vi behövde stressa så. En hängmatta för honom var att sitta utanför Baronen i Kalmar och titta på folk, eller “känna pulsen” som han sa. En annan var att lägga patiens om morgnarna - innan resten av världen hunnit vakna.
Vi spelade mycket spel. Plump, poker, yatzy och Fia med knuff. Jag var gärna med på alla, men jag är inte så bra på att blanda kort och hoppade ibland över just pokerdelen.
Egentligen var spelen sekundära. Det viktiga var att sitta vid bordet, höra hans historier och vara i hans omloppsbana.
Hans historier var ofta kvällarnas höjdpunkt. Hans skämt kunde vara över gränsen och ibland ganska snuskiga, men det fanns alltid en värme i hur de uttrycktes. Samma värme fanns när han sjöng Cornelis eller The Rolling Stones, lite för högt och lite för självklart.
När jag flyttade till Göteborg och gick promenader i Linnéstaden sa han en gång “helvete vilken överlevnadskurs.” Lite så var hela livet för honom egentligen. Som en överlevnadskurs han redan hade löst, medan resten av oss fortfarande letade efter kartan.
Han bar också på en rastlöshet, en stress, men samtidigt en märklig känsla av att redan vara framme. Kanske står han där vid någon mållinje nu och väntar på oss.
Jag undrar om han har träffat Sixten igen - katten som inte var hans vän och som gärna bet honom i fötterna när den ville ut om morgnarna. Det var effektivt, så det fortsatte den med.
Sorgen ger mig ingen ratt att hålla i. Den kör själv. Den sätter en i arbete och skär samtidigt ner styrkan som krävs för att orka. Vad gör man när allt känns som att det ska rämna? När man står och lagar mat till sin frus syster men vet att man själv knappt har någon aptit kvar? Morgonen efter att jag fick veta att min pappa dött tog det timmar innan jag ens kunde äta frukost. Allt tappade smak.
Det är konstigt hur mycket som finns kvar i kroppen. Saker jag trodde jag skulle glömma men som fortfarande sitter kvar som reflexer. Hans sätt att skratta åt sina egna skämt innan någon annan hunnit reagera. Smaken på hans kroppkakor. Hur han kallade mig Ocki. Hur han skrek när Kalmar spelade.
Och när min fru på sjukhuset pekade på hans ärr och frågade om han gjort ett kejsarsnitt, frågade jag vad barnet skulle heta.
"Scarface", svarade han direkt.
Jag undrar vad han hade sagt till sina framtida barnbarn i min frus mage. De hade kanske skrattat så mycket åt honom att de gömt sig där inne. Eller så hade de överröstat honom. Han hade nog gillat båda delarna.
Jag kommer aldrig glömma kramen när jag gifte mig eller blicken när jag höll tal på gården samma kväll.
Just nu har Kalmarsund sjunkit, Ölandsbron försvunnit under vatten och livbåtarna strejkar.
Men någonstans, ändå, hör jag honom fortfarande ropa
"Av med masken."
