Jag tror att mycket av livet finns i steget mellan saker. Mitt i disken. Mitt i tvivlet. Mitt i den där veckan när man inte riktigt vet varför allt känns tungt. Mitt i ett telefonsamtal där båda inte ännu hunnit yttra hur de mår. Steget mellan att vilja krama och plötsligt vara i dennes famn. Att vara mitt i ett gräl som ännu inte blivit försoning, mitt i ett samlag innan någon kommer och meningar kan vara som allra finast när de inte sägs klart, när de andas ut i steget.
Många av oss visar upp livet när det har blivit begripligt. När disken är undanplockad. När sorgen har fått ett avslut. När vi kan formulera en lärdom. Då finns det en början, en mitt och ett slut. Men vi befinner oss ofta mitt i en långfilm och vi behandlar livet som om det är ett ständigt sökfält. Ny restaurang. Ny serie. Ny podd. Ny kärlek. Fast vi mest önskar vara den där personen som får frågan om man har salt hemma. Och kanske bli vän med just den grannen.
Livet rullar på för de allra flesta och mycket av det man gör är osynligt för omvärlden. Ingen applåderar när du diskar. Ingen delar en reel för att du höll ett löfte. Ingen kommenterar "starkt jobbat" när du valde att inte säga det elaka du precis tänkte.
Jag brukar försöka hålla igen på mig själv. Inte säga för mycket, inte låta tankarna dra iväg för långt. Försöka stänga hjärnan i rädsla för att det drar. Det är samma sak som när jag stänger köksluckan efter att ha fått undan disken. Som om ordning också kan vara ett sätt att inte spilla över på någon annan.
Stundtals visar jag upp mig odiskad. Jag har kvarlämnade rester från ett bråk, från en sorg och tårarna har inte hunnit torka in. Det finns gym där man tränar muskler och gym där man tränar på att gå upp över huvud taget. Att laga middag istället för att beställa hem mat för fjärde helgen i rad. Att vara vänlig fast man är trött. Att inte skriva precis allt man känner. Att låta saker stanna osagda. Då står man inte där skinande i spegeln - även om det stundtals känns som att vi till och med försöker göra ångesten fotogenisk.
Det finns ju en annan sorts gym-bild också. Kolla in min röv när jag försöker ta mig upp om mornarna. Där kan vi snacka gym. Inte det som syns, utan det som händer innan man ens är uppe.
Jag tror att det viktigaste aldrig riktigt går att hålla kvar. Bara passera igenom. Som fina relationer som kanske kändes självklara för mig personligen. Man kanske såg framför sig middagarna, skämten, promenaderna, den där naturliga vänskapen som skulle kunna uppstå men där det aldrig riktigt blev så. Vissa drömmar tror jag ligger i palliativ vård. Något man vårdar medan det sakta blir mindre av det som en gång kunde bli något. Jag tror det är viktigt att veta när man ska dra ned på behandlingen.
Kanske är det så med fler saker än man vill erkänna.
Vissa finns bara till låns en stund. Som gäster i livet. Man dukar fram kaffe åt dem, lyssnar på vad de har att säga och ser dem sedan gå vidare. Oavsett vilket avsnitt personen försvinner i hade man förstås oftast valt att ha den kvar hela säsongen. Hela livet.
Jag tänker att vi inte alltid är färskvaror. Kanske är vi snarare frysvaror. Och ibland står vi kvar där, tinade en stund, utan att riktigt veta om någon hinner möta oss innan vi fryser igen. Vem vet vem som vill värma upp en på spisen?
De flesta av oss vill nog mest logga ut och komma in i folks vardag. Vara lika självklara som salt på bordet - och ta gymselfies när vi försöker ta oss upp om mornarna.
