Jag tror att vi ofta tänker på människor som omöblerade. Att vi kan säga vad som helst i förbifarten. Och det är klart att vi inte är tullen. Vi ska inte leta efter varje trauma, varje sår eller varje spricka.
Men i grunden är vi alla möblerade.
När jag täckte mig med handduken i omklädningsrummet ända fram till duschen skrattade en del klasskamrater. Men har man komplex för kroppen är det inte lätt att visa sig naken. Varken som barn eller vuxen.
Häromdagen fick jag höra "Jag ser inga muskler."
Nej, kanske inte.
Men musklerna som fick mig att ta mig upp och gå till jobbet syns inte heller. Inte de som hindrade mig från att bryta ihop. Inte de som hjälpte mig att sätta ihop meningar när livet kändes som mest osorterat.
Att lyfta känslor är bland det finaste jag lärt mig. Det tog flera år på gymmet att förstå det.
Vi är alla möblerade. Vi har speglar där vi krymper och växer. Vi har fläckar på bordet och skräp i överfulla tunnor. Vi vill att folk ska känna sig hemma hos oss utan att de ska känna att vi måste städas och möbleras om.
Vi är tidiga morgnar utan sömn. Vi är rädslan för att göra fel när någon ser på. Vi är sådant som inte syns. Som en invärtes klåda som aldrig riktigt stillas.
Jag tror att många av oss går runt och visar upp visningslägenheten. Vi tänder lamporna i de rum vi är stolta över och låser dörren till resten. Det är inte ens medvetet. Efter ett tag glömmer man nästan själv vilka rum som står tomma, vilka som är överfulla och vilka man inte vågat öppna på flera år.
Det märkliga är att vi ofta ber om hjälp med allt utom det vi faktiskt behöver hjälp med. Vi kan be någon bära en soffa uppför tre trappor men inte säga att vi haft en usel vecka eller att vi ofta har svårt att ta oss upp om mornarna på grund av ångest. Som om det vore rimligare att riskera ett diskbråck än att vara sårbar i fem minuter.
Det finns människor som förändrar ens liv med en smäll. Och så finns det de som bygger om något inom en så långsamt att man knappt märker arbetet.
Byggställningarna stod där länge utan att jag tänkte på dem. Bräda för bräda fick något starkare konturer. Det mänskliga i mig blev lite tydligare. Och så en dag kändes allt självklart, som om det alltid hade sett ut så här.
Vi pratar ofta om människor som fyrar, kompasser och ledstjärnor.
Men vissa människor är nog mer som avloppsledningar.
Utan dem hade man svämmat över.
De kommer in, tar ett glas vatten, ger en kram och gör något märkligt. De frågar inte efter någon planritning. De kommer inte med spann och mopp för att städa upp det som känns stökigt.
De sätter sig bara ner en stund.
Och kanske är det just därför man vågar visa sina inre knutar och låta personligheten behålla skorna på. Kanske är vänskap inte att någon hjälper oss att möblera om. Kanske är vänskap att någon kliver in, ser hur det ser ut och ändå känner sig hemma.
