Jag har aldrig riktigt förstått varför man sparar gamla mail och sms. För mig har de mest varit något man rensar bort, som en digital garderob man aldrig riktigt orkar organisera.
”Spårvagnen är sen.”
”Kan du handla makaroner?”
”Hej Oskar! Tack, då vet jag!”
”Glöm inte jackan!”
Meddelanden kommer och går. Man läser dem och går vidare.
Sedan blev min pappa svårt sjuk.
Det var inte som att de stora frågorna slog ner och tog över allt. Det var snarare något mycket mindre som förändrades. Plötsligt kunde jag sitta och läsa gamla sms, se på bilder från 90-talet, tänka på när vi åkte till en second hand i Nybro.
Och de där gamla meddelandena började bete sig annorlunda.
”Jag undrar om du vill börja dela ut reklam i Mölndal eftersom du har gott om tid. Pappa.”
”Var det rätt låt som vann? Pappa.”
Det är inget märkvärdigt i dem. Det är nästan hela poängen.
För det märkliga är att sådana meddelanden växer med tiden. Inte för att orden förändras, utan för att man själv gör det.
Jag tror allt mer att människor man älskar inte består av sina stora ögonblick, utan av sina småsaker. Upprepningarna. Tonfallen. De där frågorna som alltid kommer tillbaka.
”Vilken tid kommer ni, Oskar?”
Ett så enkelt sms kan i efterhand kännas som något av det finaste som finns. Inte för vad det säger, utan för att det alls ställdes. För att det inte är självklart att få frågan.
Kärlek ser sällan ut som något stort. Den ser oftare ut som ett sms om jordgubbar. Eller ett skämt som skickas en helt vanlig tisdag. Eller något om att det är läskigt att skriva först - som min fru skrev långt innan vi sågs.
Jag hade en ganska jobbig dag en gång och satte mig i soffan med huvudet som om det gick på högvarv. Orken var liksom strömlös. När orken är låg blir det lätt att allt drar åt fel håll samtidigt. Tankarna får tvärdrag.
Då tänkte jag på hur jag som barn ibland föreställde mig livet som en resa. Som en båt man kunde styra, med öar man landsteg på.
Öarna bestod av tre saker jag borde stannat längre vid: middagar vid köksbordet, tillfällen då någon berättade ett skämt så att jag skämdes och gick därifrån istället för att stanna kvar, och besöken hos min mormor och morfar. Jag ville ofta åka hem tidigt.
Varför monterade jag trafikljus och stoppskyltar som barn till de platser jag önskade att man skulle stannat längre på idag?
Framtiden är inte oändlig. Den är snarare som svaret på varför möten med snälla människor alltid känns kortare än de borde.
Därför vill jag stanna längre vid köksbordet nu. Svara när telefonen ringer en tisdagsmorgon. Lyssna lite noggrannare på historier jag redan hört. Spara fler meddelanden.
”Ta med Yatzyt.”
”Som en bästa bästa vän.”
”Man skriver lite bättre när man är småberusad tror jag. Åtminstone har man roligare och det räcker.”
Att resa tillbaka i minnet har alltid varit de enklaste resorna att göra. Och ibland de svåraste att lämna.
Landet där orden skickades är aldrig riktigt samma land när man återvänder dit.
Jag monterar redan nu ned stoppskyltarna och trafikljusen.
