Som häromdagen på jobbet. Jag skulle snabbt kolla några reels innan passet drog igång. Plötsligt ekar en röst ur telefonen: "I am in pussy." Jag sa oj, och önskade att golvet kunde förvandlas till en hiss med expressfart ner till jordens inre. Tydligen finns det en stad som heter så, men kom igen, döp den till något annat. Och jag, som nästan aldrig har ljudet på, lyckas pricka in just det ögonblicket. Vad är oddsen?
Samma absurditet dök upp när jag fick höra att en gammal kollega hade sagt: "Åh, är det inte en tjejjacka som Oskar har på sig?" Hon försökte få med de andra i piken, men utan större framgång.
Hon ska vara glad att hon inte såg min bh och mina trosor. Även om jag numera har sålt dem - jag har ju hört att det finns en lukrativ marknad för använda trosor.
Skämt åsido.
Knäppningen satt åt andra hållet och jackan råkade vara i en färg som inte var grå. Jag tyckte den var snygg, så jag köpte den. Svårare än så är det inte. Livet är för kort för att man ska begränsa sig själv av ren vana.
Det temat fortsatte när jag lyckades tappa ut ett helt gäng tamponger på golvet framför alla. Min fru hade lagt ner dem i min väska, utifallatt det plötsligt skulle bli en vecka av järn. Men vips så bestämde de sig för att göra en storslagen entré.
"Oj", sa en kollega.
"Jag lovar att sluta med dem när jag hamnar i klimakteriet", svarade jag.
Jag vet. Ibland känns mitt liv som en märklig korsning mellan den mest intensiva scenen i Die Hard 3 och lösryckta repliker ur en skruvad komedi.
Jag hade nog kunnat klippas bort ur den där filmen. Jag hade ärligt talat förstått om mina kollegor började köpa två-tre Trisslotter i veckan till mig, som en välkomstmatta mot tidig pension. För det är mycket jag skulle vilja skrapa fram: en tidigarelagd pension, ett vaccin mot dåligt självförtroende och en lycka som faktiskt har ordentlig täckning.
För i grunden vill jag nog mest bara vara lycklig. Och det är jag förstås allt som oftast. Men jag är ganska orolig av mig och ibland vill jag bara få komma hem, kränga av mig den där kostymen det ibland innebär att vara människa, äta glass, se på film och låta flera av kroppens delar ge stående applåder. Fast allra bäst, har jag märkt, tror jag den där inre applåden känns.
Ibland längtar jag efter att träffa nya människor vars liv inte redan är helt fullsatta. Människor där det fortfarande finns en liten lucka för någon ny.
Det är ju så lätt att tänka: Vad kan jag egentligen tillföra? De flesta har säkert redan massa roligare vänner. De har sitt liv, sina människor, sina fasta sammanhang.
Och så ger man upp innan man ens har försökt.
Rollen får gå till någon annan.
Men någonstans inser man att oavsett vilken roll man får i andras liv, så måste man orka skydda sig själv först.
Jag fick en gång frågan: "Varför skämtar du inte lika mycket längre? Det är så tråkigt när allt bara är allvar." Sanningen var att skämtandet var det jag mådde både bäst och sämst av. Det var en förlängning av det som brukade värma mig, men som i längden knuffade mig ett steg längre in i hjärtats ensammaste kammare. Och där inne vill man helt enkelt inte stå själv.
Att våga ta in allvaret och sluta spela clown blev därför mitt sätt att sluta skyffla in vatten i en båt som redan tog in vatten. Det handlade inte om att ge upp, utan om att välja att låta pajasrollen tyna bort, i stället för att bränna ut sig helt i ett försök att hålla alla andra varma.
Oavsett om man, som jag, råkar spela upp olämpliga reels lite väl högljutt, sprider ut tamponger på golvet eller vägrar bära en jacka vävd av rent testosteron, brösthår och adamsäpplen - så är det viktigaste ändå att man får vara precis den man är.
Och att man helst hittar de där människorna som tycker att det är ganska kul att snacka skit, ända tills axlarna sänks.
Både på världen - och på oss.
Någon att tappa tålamodet och orken med. Någon att tillsammans hålla inne mörkrets skratt när det försöker ta över. Att hålla ut tills det blir vår igen.
Någon som säger: "Oskar, om du zoomar ut så att vi blir som två små prickar så blir allt du någonsin skämts för väldigt, väldigt litet."
Att få vara del av en lycka som inte behöver spegla sig innan den går hemifrån.
