Sorgen är som Göteborgsvarvet. Och trots att vägen genom sorgen stundtals ger en en fruktansvärd kondition så vet jag vad det skulle innebära att avbryta loppet - och hur många gånger vill man egentligen att sorgen ska börja om?
Jag vet att sorgen passar till allt i garderoben men den har ingenting att ha på sig. Den vet hur jag vill ha min äggmacka - medan lyckan i dessa stunder beter sig mer som ett engångsligg - som inte glömmer kläder kvar bara för att få återvända. Den stannar inte på frukost. Men man måste våga ringa tillbaka.
Livet verkar glömma om det var ljuset eller mörkret man växlade ringar med. Men någonstans inser man att båda behöver ringar.
Sorgen behöver inte alltid vara becksvart och serveras med särskilda bestick. Ibland går jag runt och dricker öl med en gammal kollega - för relationer behöver inte stanna på en särskild plats om man faktiskt trivs med varandra. Ibland går jag runt på en innergård medan en vän försöker kasta sig upp i trädet för att fånga mogna körsbär. Och trots att sorgen äter delar av mig så kan jag fortfarande fråga ”vilka läppar?” när min fru pratar om ett leende på läpparna.
Min personlighet är ständigt All inclusive. En resa till solen och till en plats där solen aldrig varit. Allt samtidigt.
Vissa dagar scrollar sorgen igenom mig utan att hitta ett spår av glädje - andra dagar står jag bredvid Zara Larsson, skriker med i raderna ”I'ma dance my heart out 'til the dawn, but I won't be done when mornin' comes” samtidigt som vi dansar tillsammans. Livets vägar vinterväghålles ej och själens dito sorgeväghålles inte heller. Inga känslor kommer gå rakt - inte ens de man försökt träna sedan man var barn.
Jag kan stå på ICA och knappt kunna se inköpslistan och jag kan sitta på spårvagnen vid en broöppning och mest drömma mig bort till en benöppning. En vän och jag pratar om ekonomi och jag nämner att en del höga kostnader den närmaste tiden kan leda till att jag får sälja mig på Rosenlund. Jag undrar vad min pappa hade sagt. ”Äntligen tar du tag i livet, Oskar”.
Förlåt.
Jag verkar vara byggd så.
Jag kan bära saknaden i ena handen och ett riktigt dåligt skämt i den andra. Och på något märkligt sätt är båda sätten att älska.
Jag saknar dig, pappa.
