 |
| Foto: Georg Sandman |
Att lyssna på Agnes Matsdotters nya album ÄKTA KÄRLEK creep/cute känns som att slå sig ner i ett långt samtal med henne.
Samtalet börjar med detaljer. Jag nämner hur vissa detaljer verkligen bränns och att det är klart att de gör det när de känns hämtade ur ens eget liv. Albumet svarar med rader om att det kommer en sista gång man svarar när ens mamma ringer och hur en sista gång kan gå så fort.
Därifrån glider vi vidare till psykisk ohälsa och hur vårt mående påverkar både relationerna vi har och hur vi över huvud taget upplever dem.
Jag säger att inledningslåten känns som en stillsam påminnelse om att njuta av livet och människorna intill oss innan de packar själen en sista gång. Agnes invänder aldrig. Hon låter i stället låtarna fortsätta samtalet.
Vi hamnar snart i kärlekslåtarna och den tunna gränsen mellan romantik och obehag. Är man ett creep om man tar omvägar för att råka möta någon man tycker om, eller är det bara en fin romantisk gest? Albumet ger inget färdigt svar. Det låter frågan hänga kvar och visar att svaret nästan alltid beror på perspektiv.
Vi pratar också om mikrodramat med samma namn som publicerats på sociala medier. De korta filmerna håller låtarna i handen samtidigt som de lyfter dem. Att faktiskt få se känslorna utspelas har gjort flera av låtarna ännu starkare för mig, och ibland har de öppnat dörrar till perspektiv jag nog hade missat om jag bara lyssnat på texterna.
Samtalet fortsätter om den tunna linjen mellan ömsesidig kärlek och besatthet. En besatthet som ofta kanske har sitt svar inom en själv. Vägen dit kan vara kort, men vägen därifrån är betydligt längre.
Samtidigt står alla låtarna stadigt på egna ben. En sista gång är en av de senaste tio årens finaste kärleksförklaringar. Visan Sammelsurium känns redan som en sång många föräldrar kommer att sjunga för sina små barn. Bara tanken gör mig rörd. Pavlovs hundar borde fortsätta vara en låt att dansa till i sommarsolen tillsammans med någon man tycker om, medan Billboardettor och hits är som tio förälskade par som kysser varandra i ens mage. Den fångar verkligen hur det känns att vara nyförälskad.
Men mörkret lämnar aldrig riktigt samtalet. Albumet visar hur olika två människor kan uppleva samma relation och hur lätt det är att fastna i något som den andra personen sedan länge har lämnat bakom sig. Det berättar också om hjärnan och alla spratt den kan spela - hur den kan göra oss besatta och hur destruktiv den besattheten kan bli, både för oss själva och för andra.
Jag säger till Agnes att det kanske är hennes största styrka. Hon ger blod åt livet. Hon fyller vardagliga händelser och känslor med puls. Hon är en artist som får både benen och hjärnan att röra sig samtidigt.
När vårt samtal går mot sitt slut enas vi kanske om en sak. Att gränsen mellan creepy och cute sällan är skarp. Mycket handlar om perspektiv, om relationer och om sammanhang. Samma handling kan vara både det ena och det andra beroende på vem som utför den och vem som tar emot den.
Visst är det fantastiskt med ett album som gör huvudet till en terapimottagning och resten av kroppen till ett vemodigt dansgolv?
Lyssna här nedan!
