Esplanaden och Ida Gratte släppte låten Tonårshjärta i maj. Det var fint att få höra Ida i ett nytt sammanhang och samtidigt få upp ögonen för Esplanaden. Esplanaden är även en trevlig gata i Kalmar, där jag växt från mindre trygg till mer trygg genom att många jag känner har bott där och när jag var liten besökte jag ofta varubörsen som låg längs gatan för att hitta nya tv-spel.
Esplanaden som rockband är också ett väldigt trevligt möte, ett sådant som både ger energi och river upp. Det är intensivt och energiskt, lyssna exempelvis på Ett as med bagage. Jag gillar hur det känns som att man står intill bandet när man lyssnar. Live-känslan är påtaglig och den känslan ger mig ett rus genom magen. En annan idiot är en annan favorit som är en låt som börjar lite lugnare men som sedan växer och växer. Det är en sån typisk låt som växer ännu mer live, så ge mig den på en scen i Kalmar och jag lovar att Kalmar kommer både dansa och le, på samma sätt som när stadsfesten i Kalmar hette just Kalmar dansar och ler. En annan låt jag verkligen funnit med Esplanaden är Bränna broar. Det är ytterligare en tung låt som spänner upp både känslorna och volymen men jag tycker om hur bandet klär sig i den tunga rocken och möter lyssnarna med en musikalisk käftsmäll som värker på de allra bästa av sätt.
Ida Gratte är bloggens mest omskrivna artist och det beror på ganska många olika saker. Hur hon fångar olika slags känslor med sin röst, hur hon vänder och vrider på olika situationer med sin humor, hur hon fångar detaljer i sina texter, som en slags offentlig dagbok och hur hon samtidigt brinner för stora samhällsproblem och använder dels musiken som ett slags skydd mot dem, som att samla alla som behöver det i en stor kram och visa att vi är fler, det destruktiva kan inte nå oss här. Musiken som ett skydd och som en barriär.
Esplanaden och Ida möts nu i en ny låt, där det till skillnad från Tonårshjärta bara är Ida som står för sången, men rösten springer omkring i Esplanadens musikaliska landskap. Svarta hål är en mid-tempo låt som växlar upp i refrängen, ungefär som med Tonårshjärtat även om jag upplever att Svarta hål är än mer tung, har än längre naglar. Texten beskriver en relation som tog slut eller kanske aldrig riktigt började och gravitationen kommer nog aldrig ta dem tillbaka till varandra. Intensiteten i musiken rusar fram tillsammans med Idas röst och jag tycker att det här släppet är än bättre än Tonårshjärta. Jag gillar svärtan och desperationen i låten, som växer både i det musikaliska och i Idas stämband. Det är en fantastisk låt.
Lyssna här nedan!
