 |
| Foto: Linnea Thomasson |
Festivalen FOLK FRÅN SKOGEN återvänder i år. Det blir tredje året som festivalen arrangeras i de småländska skogarna. Arrangörerna Petter Carlsson samt Wilma Holmqvist är verkliga eldsjälar som vågar tro på något. Gullabo, där festivalen äger rum, har något som andra festivaler inte har på samma sätt. Låt oss vara ärliga, många festivaler handlar idag om att få synas och hänga med de ’viktiga’ på ett särskilt VIP-område. Mycket handlar om att lyfta sig själv på det sättet. FOLK FRÅN SKOGEN lyfter snarare miljön och landsbygden och får in en alldeles särskild gemenskap i det.
Jag pratade nyligen med Rudolf ”Mr. Tophat” Nordström om musikens roll i ett samhälle där allting låter hela tiden. Det finns sällan några stunder av tystnad, utan vare sig man handlar kläder eller går på restaurang så spelas det musik. Tankarna har hela tiden en slags pausmusik vilket gör att de lätt skingrar sig. I ett mer småskaligt format, på en gård ute i skogen finns det stunder för hjärnans rekreation samtidigt som de som spelar i många fall också låter naturen vara en del av deras berättelser, av deras toner. Naturen blir ett extra instrument. Då betyder också musiken mer. Här försöker den inte tränga undan dina tankar, utan snarare bjuda upp dem och utmana dem. Det är då musiken gör skillnad.
I det småskaliga finns förstås också en annan slags gemenskap. Det blir ofta mer intimt och personligt på mindre scener, mindre festivaler.
Jag är så glad att arrangörerna tror på att göra landsbygden mer levande och att de tror på att stärka kulturens roll i samhället. Att våga tro på det är ändå ett första steg. Jag upplever att arrangörerna vill hjälpa närsamhället, få ungdomar att engagera sig mer i Torsås kommun etc. Snarare än att vara en festival som växer till varje pris. Det finns en tro på att det finns annat som det är viktigare att det tillåts växa, som de som växer upp just i Torsås kommun.
Jag minns när jag var ung och växte upp i Lindsdal utanför Kalmar. Det fanns andra villkor där än på andra än mindre orter runtom i Sverige, men samtidigt så tilläts jag växa just för att jag hade människor som inte satte hinder för min vilja, som snarare lade bensin i min tro och i min vilja.
I år spelar bland andra Sofia HK, Lagun, Elin Ottilia, Diket och Livets Symfonier. Moonica Mac gör också en exklusiv spelning på festivalen. Flera av dessa har uppmärksammats i bloggen tidigare, annat har jag inte hört lika mycket av - men det är också det fina med festival, att komma till en plats och upptäcka nya toner, nya språk, nya artister, nya perspektiv. Livet är på många sätt en ständigt pågående resa och jag tror att nya möten alltid kommer förändra något hos en. Vare sig de mötena handlar om en ny person eller en ny artist som möter öronen som havet möter ens fötter en varm sommardag.
Jag minns första gången Jag hörde Sofia HK och hennes kärleksförklaringar till en annan miljö samtidigt som hon lyfte konflikterna mellan exempelvis staden och byn. Det enkla och det storslagna i en slags dragkamp om människorna. Jag minns hur mina ögon blev som del av älven när jag hörde kören på låten I norr dra igång. Jag minns också när jag hörde Livets Symfoniers debutsingel Aldrig normal där vispopen mötte socialrealism på ett fantastiskt sätt. Landskapet kom ut genom ytterdörren en solig dag, klädd i stråkar. En fantastisk låt. Att få höra det där och mycket annat på en festival som verkligen ser till att hjärtat bultar i en landsbygd som ofta begränsas och avsmalnas är oerhört viktigt och något unikt att lyfta alla möjliga hattar för.
Festivalen arrangeras 28 juni i Gullabo. För mer info kolla in festivalens hemsida här.
