 |
| Foto: Ebba Lange |
Klara Tuva är nu tillbaka med singeln Varför är allting så vackert? Det är en duett med Strobaek. Petter Strobaek har en fantastisk röst och släppte själv senast singeln Önskar det vore så enkelt. Jag berördes djupt av texten, som var ett skott och ett hugg mot något destruktivt, en person som skadade. Petters röst fångade verkligen känslorna i texten samtidigt som den lugna vaggande melodin skapade en kontrast till det hotfulla, det destruktiva. Själv hörde jag mycket omtanke i raderna, att finnas där för den som råkat ut för någon som har en ondskefull varg i sitt huvud. Petter har även fångat mig i låtar som Sjung om, som har knoppar i varje ton och de blommar ut när de möter Petters röst. Han fångar en skräckblandad förtjusning över ett vuxenliv som väntar, över att bli en som låtsas tills man klarar det.
Klara Tuvas betydelse för mig har jag skrivit om flertalet gånger. Både hon och Johanna Frostling har ju lyckats skapa egna världar utanför Klara & Jag och jag imponeras djupt djupt djupt över de båda. Djävulen på axeln har hörts både av mina grannar och min fru upprepade gånger och jag tror de älskar den lika mycket som jag. Den fångade verkligen de där jobbiga resorna i huvudet som djävulen arrangerar. Man funderar över vad man sagt och inte sagt - hur kan man veta hur allt man säger ska landa när allt redan är vingligt som det är? Det är ibland läge att ge sin hjärna rött kort. Man vill liksom sträva efter det perfekta och lägger ut som krokben för en själv och för sina egna tankar. Klara gjorde stark pop av just det där och texten var som en kram mellan det personliga och allmänna.
Klara är fantastisk på att skriva och fånga vardagen genom ett slags direkt poetiskt skimmer, där rader som ”Tar du omvägar hem för att hitta tillbaks till dig själv?” (Från Första sommaren) är sånt man borde tatuera in längs både armarna och själen.
Singeln Varför är allting så vackert är ett fint möte med Strobaek. Melodin är verkligen täckt av bara ben och soluppgångar mellan hägg och syrén. Det är vårens första kyss tonsatt medan texten beskriver en relation som tycks gått förlorad och alla minnen kommer in som vågor och sköljer över en - särskilt när man sitter där själv. Då invaderar gärna ens tankar en och när man är själv är det svårare att försvara sig mot allt. Samtidigt fångar låten när livet känns både smärtsamt och vackert på samma gång, som en vitsippa som slår ut i en död skog. Man känner sig nere, men livet visar upp solsken och uteserveringar ändå. Allting pågår samtidigt och det är som att Klara och Petter möts i en text om det dubbla i livet. Även sorgen kan måla världen stor och ljus - och vem vet, kanske bleknar skuggorna bort till slut och låter ljuset skina än starkare igen? Det är en fantastisk duett och utan tvekan en låt jag vill fylla mina sommarnätter med. Musiken är något man vill skåla med och texten är något man vill hålla om och tröstas till och just den blandningen skapar fantastisk musik.
Lyssna här nedan!
