Musikminne från Leading Edge

Foto: Tina Sörensen 

Gud vad jag gillar intensiteten i sista halvan av nya singeln Cynical mind från Leading Edge, det första vi hör från bandet på några år. Bandet har nu delvis andra medlemmar och delvis en annan kostym, skulle jag säga. Även om grunden, folk/americana, är densamma så skulle jag säga att bandet låter allting löpa amok just i den där intensiva delen och det uppskattar jag verkligen. Lite ungefär som bandet gjorde i låten Dancing free (från Northern Lights, 2020) men här låter det aningen mer stökigt. Som en dans som urartar på ett härligt sätt. Idag gästar bandet bloggen för att dela med sig av tre olika musikminnen!

Det är alltid lite nervöst att presentera en ny låt, och med just Cynical mind var det ett tag sedan som jag hade tagit med mig något nytt material till bandet. Även om jag har spelat och sjungit för det här gänget tusen gånger förr finns där alltid en pirrig undran om de kommer tycka om just den här låten. Låtskrivande för mig är som att föra en slags emotionell dagbok och det är ett så sårbart ögonblick där något högst personligt för första gången ska höras och delas med någon annan. Något jag uppskattar så otroligt mycket med det här bandet är att det alltid har varit min trygga punkt, och det är just det som gör det möjligt att våga ta steget från att skriva på sin kammare till att vara kreativa tillsammans. Den resan, med varje låt, är så häftig. Där något som jag har påbörjat får växa och bli så mycket mer när alla tillsammans får bidra till en kreativ process. Att sen kunna gå tillbaka och lyssna på den där första knaggliga mobilinspelningen och höra hur det har utvecklats till en färdig låt är en obeskrivlig känsla jag alltid kommer fortsätta jaga, och jag känner mig tacksam som får göra det tillsammans med den här gruppen av personer där jag känner mig som mest hemma. Så med det sagt kommer ett gäng små historier från bandet, Leading Edge. 

Första 

Jag minns en bilfärd längs rapsfälten i Skåne, på väg till min första (eller var det min andra?) spelning på en fest någonstans på Österlen. Jag hade hoppat in med kort varsel på gitarr och lärt mig ett tjugotal låtar - en mix av covers och bandets egenskrivna, som var ganska annorlunda från vad jag vanligtvis spelar eller lyssnar på (då mest Radiohead, Pixies och allt däromkring). Jag kände mig oerhört out of place när hela bandet glatt började sjunga med till den radiovänliga spellistan (Come On Eileen, Bohemian Rhapsody, någon Håkan-låt...), men jag fick också gåshud över hela kroppen när den nästan skrikhöga stämsången fick biltaket att vibrera. 

Sju år senare kör vi längs de pittoreska vyerna i Scottish Highlands. Det är min spellista – med MJ Lenderman, Waxahatchee och Big Thief - som spelas, nya bandmedlemmar som sjunger med, och en van istället för någons förälders gamla Golf. Den välkomnande värmen och gåshuden är fortfarande där, och jag känner att jag skulle kunna sitta i den där bilen tills alla världens vägar tar slut. 

Andra

Berlin, sommaren 2022 (jag vet klyschigt). Det är andra spelningen på vår första utlandsturné. Vi har navigerat de kaosartade gatorna i en halvtimme, jag traskandes i mitt piano, för att anlända till en pub med ett par stammisar som sitter vid baren och röker. Han som borrade i väggen utanför puben går fram till scenen (som är gjord för max en trubadur) och börjar ratta på mixerbordet, han ska vi nog prata med. Väl riggat har ingen mer dykt upp så vi sitter ute och försöker få in folk in i puben, men de flesta vänder när deras ögon svider av den rökiga luften. Nu ska vi spela, och jag, som vanligt, skakar om händerna så nervös som jag är. En gubbe sätter sig längst fram och tänder den största spliffen jag någonsin sett, han är väl vår publik. Vi spelar första låten och alla i bandet vänder sig mot varandra och bara skrattar - vi är ju här med vårt favoritgäng människor och njuter helt enkelt. Min nervositet släpper helt plötsligt och vi spelar vårt set. Under tiden börjar folk dyka upp utifrån och publiken uppmanar oss att spela om allt som de missat! Vi gör det såklart och jag har en av de roligaste spelningarna jag minns. Återigen, klyschigt, men sedan Berlin 2022 har jag inte skakat om händerna när jag ska spela live. 

Tredje

Min första spelning med Leading Edge var på Pony Bar i Hamburg. Lilla jag hade alltså satt mig i en minivan med dessa rutinerade musiker på väg ut i Europa för att spela före detta basistens basslingor. Ordet nervös räcker inte till. Väl i Hamburg kommer vi till den lilla mysiga baren, jag och Anna sminkar oss i badrummet medan andra gäster tränger sig förbi och vi börjar rigga. Ljudteknikern undrar om jag inte har en kompressor. Förvirringen är extrem - detta hade ingen förvarnat mig om. Han försöker hjälpa mig med ljudet så gott det går och jag tänker att det låter säkert ok sen när vi väl kommer igång. Det visar sig att jag inte hör mitt eget basljud på hela spelningen och börjar undra vad för hemskt beslut detta var. Som tur fick jag stå i en hörna och gömma mig på den lilla scenen, helt okapabel att se någon i publiken i ögonen. 

Snabbspola till idag, med ny singel på g och med ett drygt 30-tal spelningar i ryggen, varav hälften jag fått mod att sjunga bakgrundssång på. Med en fantastisk gemenskap, tillit och tålamod fick alla bandmedlemmar mig att stanna kvar, utvecklas som musiker och till och med våga mig på det absolut läskigaste.

/ Leading Edge

Lyssna på Cynical mind här nedan!