 |
| Foto: Ingerlise Oellgaard |
Diane Emerita släppte debutalbumet Black blue sky 2020. Det är verkligen musik som formar en själ och Diane låter verkligen inte som någon annan. Det är känsla ut i fingerspetsarna. Storfavoriten Lullaby är inte ens två minuter lång, men lyckas ändå explodera på himmel, göra den lite ljusare, mer hoppfull. Det finns sår och smärta i hennes piano, i hennes uttryck men hon tar sig igenom det och det finns en sån ärlighet i Dianes röst, i varje ton. En annan favorit är Some really nice friends, också den från debutalbumet, där den berättande texten är fantastisk. Jag och en vän satt uppe sent en natt och tonerna från Drained dränkte Karl Johansgatan utanför och tonerna vann över mörkret som låg över gatan. En fantastisk låt även det. Jag gillade inte allt på debuten, men överlag var den en mycket bra skiva.
I år har Diane släppt flera singlar, där Body in distress var först ut. En låt att blunda till och bara njuta av det fantastiska samspelet mellan pianot och Dianes röst. Lyssna på närvaron i slutet på låten. Det är mycket vackert. I’ll go hade något lugnande över sig, något skört, som hämtad från en rökig bar. En av Dianes finaste sånginsatser. En av årets bästa låtar. Kanske till och med topp 3.
Senaste singeln heter Homegoing. Det är en avskalad låt, förutom när det kommer till känslor. Det är en låt där rösten tar en framåt i låten, den får verkligen stå i centrum och blir det allra viktigaste instrumentet i låten. Och jag kan inte säga annat än att det är stordåd som finns i Dianes röst. Det är musik som känns oerhört ärlig och som växer ju mer man lyssnar.
Lyssna här nedan!
