 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Jag börjar alltid gilla Göteborg mer när jag ser Håkan Hellström på Ullevi. Det är svårt att både komma ifrån tårarna och det fina i att stå på en mer än fullsatt 11 mot Saltholmen och trängas med de andra som delat samma värld en stund. Den som är något utöver den vanliga. För min egen del är det den femte Ullevi-spelningen med Håkan och överlag skulle jag säga att det är väldigt svårt att rangordna dem, då varje konsert lever på just de känslorna man bar på då och det är just stunden som Håkan lyckas lysa upp så innerligt varje gång.
Den nya scenen har lyfts av flera och fler människor kommer onekligen närmare Håkan med den, men jag kan tycka att det blir svårare att följa var han är någonstans på arenan. Det lär inte vara något problem från sittplats dock. Överlag så kändes dock den nya scenen lite opersonlig.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Det är lite ironiskt att Greta Thunberg och Fridays For Future gästade Håkan på Ullevi 2022 och att Benjamin Ingrosso flögs in med privatjet för att gästa på två låtar i år. Det är en intressant kontrast, oavsett hur man ser det. Alla är vi hycklare egentligen och överlag ska man nog inte ta allt för seriöst på någonting under dessa Ullevi-kvällar. Syftet är helt enkelt att underhålla och det genomgående budskapet som återkommer gång på gång är att man aldrig ska ge upp och det behöver egentligen aldrig vara mer djupt än så. Det enar människor och det är fint så. Jag tycker Håkan blir mer och mer av en underhållare som ömsom leker sig fram, ömsom låter hjärtat rusa fram längs scenen. På sätt och vis känns det naturligt att Björn Gustafsson kommer in i en Polis-sketch, även om jag hade tyckt att det låtit bättre om Håkan hade fått sjunga En midsommarnatts dröm utan Björn eller för den delen fått höra Försent för Edelweiss utan Kikki Danielsson. Det var fint när Kikki kom upp på scenen, men jag tycker tyvärr att låten mest blev rörig av hennes framträdande. Som en drink med för många ingredienser. Där ingen riktigt vet var drinken ska ta vägen någonstans.
Generellt har jag lite svårt för hela grejen med att det måste vara gästartister och känslan att allt hela tiden måste överträffas. Men jag måste lyfta Nisse Hasselgrens fantastiska närvaro och hur han tolkade Nordhemsgatan leder rakt in i himlen. Mina ögon hade kunnat svämma över där och då och som jag dansade när Benjamin Ingrosso gjorde om Din tid kommer till en discodänga. Jag lindade även om min själ kring Benjamin och Håkans gemensamma tolkning av Mats Paulssons Visa vid vindens ängar. Vips så blev Ullevi till en jordgubbspaj som satt gott med en flaska vin till. En oändlig sommardag, förklädd till en låt. Otroligt vackert och oväntat.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Under Ramlar blir allt väldigt intensivt, som brukligt och jag vet ingen artist som kan skapa en sådan euforisk känsla inom en. Allt, precis allt, handlar om att vara just där, just då. Som vanligt, under dessa spelningar, är ingenting tekniskt perfekt och under kvällen har jag väldigt svårt att höra om Lagaylia Frazers mikrofon är på eller inte. Hennes energi märktes i mycket hon rörde sig på scenen, men hennes röst uppfattade åtminstone inte jag.
Under Nu kan du få mig så lätt så funderar jag på om jag någonsin har hört en finare version av låten, den liksom dröjer sig kvar, som en spårvagn på väg att flyga över älven. Som den hade gjort om den hade kunnat. Det är ibland som att Håkan berättar sagor och gör Göteborg till en del av just en sådan. Och det är berörande hur han liksom omvandlar Ullevi till ett slott, hur han gör om Majorna till en indieklubb och Älvsborgsbron till ett möte mellan människor och Slottsskogen blir som ett förälskat par som sitter på en filt i Azalea och bara njuter. Eller knäpper med fingrarna, som Håkan uppmanar publiken att göra under just Valborg. Han har Göteborg i sina händer och formar staden som han vill.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Överlag är det en fantastisk kväll och när jag tänker tillbaka på kvällen så ryser jag i hela kroppen av välbehag. Jag undrar stundtals under kvällen hur mycket energi Håkan egentligen har och om det finns någon som på ett så fint sätt kan skapa en gemenskap genom tonerna, genom sin närvaro. Det hade varit fint att få se honom återvända till de mindre scenerna, att inte Håkan Hellström i Göteborg alltid behöver innebära Ullevi. Att få se honom på Pustervik exempelvis hade varit guld värt, även om det förstås lär bli extremt svårt att få tag på biljetter till en sådan konsert. Men jag vet inte, någonstans går det kanske inte växa mer än såhär, och då kanske det kan vara fint att återkomma till de mindre scenerna. Där allting inte behöver övertfäffas hela tiden och därför, av just den anledningen, skapar en sådan magi av bara farten. Bara för att.
