söndag 9 juni 2013

Håkan Hellström på Slottsskogsvallen, 8/6 2013


En del som ser Håkan på Slottsskogsvallen verkar se honom som varma toner till en somrig fylla, för andra är Håkan förmodligen den som slår högst i deras bröst. Ut ur bröstet och vidare. Genom höjda händer, höjda röster, höjda fötter sprids kärleken till musiken. När senaste skivan Det kommer aldrig va över för mig kom så gillade jag den inte alls. Tycker fortfarande att det är Håkans svagaste skiva hittills, även om låtar som Valborg och Fri till slut verkligen tränger sig in i hjärtat, får det att växa. 27000 har sökt sig till slottsskogen. Vädret är varmt, känslan intim. Intimiteten ska vara i över två och en halv timme. Jag vet inte vad det är med Håkan riktigt, men live är det få som kan klättra lika högt upp med känslorna. När han sjunger en nedtonad Brännö serenad eller en ljuvligt vacker Nu kan du få mig så lätt så rör han om alla organ i kroppen. Allt skakar. Men det är inte bara Håkan. I en förlängd än mer proggig Zigenarliv dreamin’ gästar bob hunds Thomas Öberg och ger den en hundsk touch. Håkan faller in i långa historier, Finn Björnulfsson spelar på tänderna i några minuter, låt efter låt känns mer och mer. 


Bra musik handlar ofta om att känna igen sig, vara på samma plats i livet som de texterna man förnimmer med hjärnan, hör med hjärtat. Det är mer träffande om man själv stått där på 7:ans gatukök, om man själv känner att man inte har några starka armar eller att man inte är så mycket att titta på. Musiken blir en flykt, både ifrån men också till livet. De där texterna som känns sanna - fast de inte behöver ha hänt. Känslorna tvingas upp på tårna. Även de nya låtarna känns starka, särskilt då Valborg men även Pistol fungerar fint. På storbildsskärmen avbildas en pistol som ett stjärntecken. Ut i yttre rymden. Någon timme senare stiger fyrverkerier mot den mörka rymden, det känns vackert och skört på samma gång. Kanske slår de ut stjärnorna. Som sista låt spelar Håkan Du är snart där. Han tillägnar den till en kille som han fått ett brev ifrån. En ung kille som också vill stå där på scenen, spela in musik, vara som Håkan. Lillebror, bli som jag när du blir stor! Unga ord blir till poesi när de växer upp.

Vissa kvällar befinner man sig inne i musiken, man vill sätta galler på den, man vill tvingas kvar i den, för när musiken tystnar står man där igen, hör fotsteg bort, hör längtan bort. Allt känns lite mer ensamt. Kanske var det här Håkans finaste konsert hittills. Känslan säger så och den känslan lär finnas i mångas luft i Göteborg inatt. Andas in den.