 |
| Östra Mölndal |
Jag flyttade till Göteborg för sju år sedan. De första fyra av dem bodde jag i ett kollektiv i centrala staden. För tio kvadrat betalade jag lite över 2000 i månaden. Jag hade tur som hamnade där, jag hade inte särskilt lång tid på mig att hitta en lägenhet inför min utbildning och hade förstått att det redan då rådde en enorm bostadsbrist. Den är än värre idag. Särskilt i våra storstäder. Det är där många vill bo. I många stadsdelar, främst de som byggdes under miljonprogrammet 1965-1975, råder en stor trångboddhet. Familjer om sex personer tvingas bo i tvåor. I Södertälje finns det exempel på att femton personer tvingas sova på madrasser i små lägenheter. Detta har lett till att bostadsförlaget Telge, i samarbete med Södertälje kommun, har sett över reglerna för hur många personer som får bo i en och samma bostad. Många som bor trångt riskerar att lättare hamna i kriminalitet, då de aldrig får det lugnet eller den tryggheten i hemmet som krävs för bland annat studier och en fungerande vardag. Förtroendet för samhället minskar när så viktiga behov som en fungerande bostadssituation inte kan ordnas. Det blir även svårare att sköta hygien, jobb och studier när man bor trångt.
För tillfället bor jag i Eklanda i Mölndals kommun. Ett relativt nybyggt område som är ganska signifikativt för hur man bygger i Göteborg. Dyra hyresrätter blandat med bostadsrätter och villor. Det saknas också en vettig kollektivtrafik. Detta är något de borde ha tänkt på innan de valde att bygga bostäder i Eklanda. Det krävs nämligen att man bygger där det redan finns fungerande kollektiva förbindelser, alternativt att kollektivtrafiken planeras samtidigt som bostäderna. Områden där det bör byggas fler bostäder är bland annat Gamlestaden och längs Mölndalsvägen, där det både finns bra kollektiva förbindelser och många outnyttjade ytor. Överlag är just Mölndal väldigt segregerat och staden delas upp av Mölndals bro, dels västra sidan där stadsdelar som Bifrost och Åby har haft sociala problem och dels den östra sidan som mestadels består av dyra villor. Just kollektivtrafiken är bättre i de västra delarna, vilket inte sällan är fallet. I dyrare områden satsas det mindre på kollektivt resande, då merparten har bil. Stora delar av västra Göteborg är exempel på detta, så som Askim och Fiskebäck. När man bygger bostäder i områden som saknar funktionell kollektivtrafik så ökar också bilismen. Till dessa områden flyttar enbart folk med mycket pengar. Dels behöver man en god ekonomi för att kunna bekosta boendet och dels för att ha råd med bil och att kunna köra den varje dag. Ett sådant byggande skapar bara en större segregation.
Enligt Boverket bedömer hela 242 kommuner att de har brist på hyresrätter. Göteborgs stad utmärker sig med närmare 50 000 människor som saknar ett stabilt boende, enligt Boplats Göteborg. Bostadssituationen har lett till att många unga tvingas förlita sig på otrygga korttidskontrakt och många tvingas tacka nej till studier eller jobb för att man inte har någonstans att bo. Vem vågar chansa i dagens läge?
I huvudsak så byggs det dyra lägenheter för folk med god ekonomi eller små, men likaväl dyra, studentlägenheter. Äldre lägenheter i attraktiva bostadsområden omvandlas i allt högre grad till bostadsrätter. Var ska de med sämre ekonomi bo någonstans? Socialtjänstens väntrum går inte att söka på Boplats, men det är dit många söker sig för att få hjälp. Men alla kan inte få hjälp därifrån. Enligt socialtjänstlagen har endast tre grupper rätt till hjälp med att få bostad via kommunen. Funktionshindrade, äldre och missbrukare som vill bli kvitt missbruksproblemen.
Vi behöver införa ett mer socialt byggande där det byggs hyresrätter som alla har råd att bo i även i mer attraktiva områden. För närvarande vill bostadsbolagen inte satsa på projekt där de riskerar att aldrig få igen sina pengar. Därför satsas det mindre i socialt utsatta områden. De som har god ekonomi föredrar generellt att bo i bostadsrätter och villor. Byggandet blir därefter. Då får man nämligen igen alla sina investerade pengar i god tid. Det finns alltid tillräckligt med bostäder för de med god ekonomi, bristen uppstår främst för de med sämre ekonomi. Det behöver byggas fler hyresrätter, särskilt i områden där det inte finns några. På grund av höga kostnader går det inte att enbart bygga bort bostadsbristen. Det leder bara till att de med redan god ekonomi kan flytta, medan de med sämre ekonomi får bo kvar. Rätten till en egen bostad har blivit som vilken handelsvara som helst. Bostadsbolagen misslyckas ständigt med att planera bostäder som matchar ungas efterfrågan. De frågar inte vad de unga efterfrågar. Byggkostnaderna kan sänkas om man istället möter ungas behov och vad de efterfrågar.
Bristen på bostäder gör att man kan pressa upp både hyror och priset för bostadsrätter. En bristande bostadspolitik hämmar hela samhällsutvecklingen. Vi behöver bygga fler små, billiga och energieffektiva bostäder. För de mest utsatta grupperna behöver vi förbättra bostadsbidraget. Vi behöver även satsa på att rusta upp miljonprogrammen, dock inte på bekostnad av betalningssvaga grupper. Att rusta upp ska inte tvinga människor in i en ständig flytt-kedja till områden som ännu inte renoverats. Vi behöver också införa fungerande bostadsköer i alla städer och införa subventioner till byggande av hyresrätter. För att minska segregation och ökade klyftor bör även ombildning och utförsäljning av allmännyttans lägenheter stoppas. Alla måste ha möjligheten att få bo hållbart, sex personer ska inte behöva trängas i en tvåa, lika lite som att det ska ta flera år att få tag på ett boende för de som söker för första gången. Det viktigaste är inte att det blir enklare att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, det viktigaste är att alla har råd att bo hållbart och framförallt ha ett eget boende. Det är bostadsbristen som behöver ombildas, inte hyresrätterna. Det är spaden som behövs i all möjlig sand, inte huvudet.
