Stundtals är duetter något som tycks vara gjorda på två olika planeter där inga ord någonsin flyttar in i varken närvaro eller värme. Istället för att visa en delad själ blir det mest tomt. Men i både Collision (med Anders) och kanske att det känns ännu starkare här så tycks Sofia ha ena foten i Thomas själ och tvärtom. Här är närvaron så tydlig och låten växer än mer när det känns som att artisternas röster verkligen möts, som två händer från olika mörka sidor av livet som försöker greppa varandras ljus en sista gång.
Det är överlag ganska uppgivna röster som möts - men samtidigt så märkbart fyllda av känslor och närvaron som de två injicerar i låten går knappt att beskriva. Genom låten har de huvudroller i varandras liv. Allt är ödesmättat, dramatiskt och låten promenerar runt på en regnig bakgata någonstans i New York. På väg till kärlekens bakgata, åtminstone är det så det känns. Musiken är jazzig och ni som läser bloggen vet att jag har gillat när I’m Kingfisher rört sig kring jazz innan. Jag vrider upp volymen, plötsligt är det som att hela rummet har gåshud. Jag, väggarna, golvet, orden jag skriver. Sofias starka röst mot Thomas drömska dito. Tillsammans har de skapat en framtida klassiker.
Lyssna här nedan!
.jpg)