Ett one night stand med fredagen den trettonde

Jag hade precis varit på Vårdcentralen. Läkaren konstaterade att jag inte var död. Jag bad om en second opinion. Jag hade vaknat den morgonen med en viss ångest. Allt kändes så mycket, som om mitt huvud var Pustervik och skulle försöka rymma Håkan Hellströms publik på Ullevi. Det var som att jag hade en öppen dörr till huvudet och folk gick ut och in. Det kändes som ett one night stand med fredagen den trettonde. Allt sitter i huvudet. Det kanske är sant, men jag vet inte varför jag har gett allt det jobbiga en soffa där. En filt. Något att bli bekväm i. Mina dörrvakter har alltid varit att skämta om jobbiga saker. Det hade varit bekvämt att verkligen ha dörrvakter till huvudet om nätterna. När oron över något försöker komma in bara få yttra ”Du har druckit lite för mycket. Gå hem med dig”. De där tankarna tränger sig gärna före i kön - som om mitt huvud vore ett perfekt dansgolv för dem. Det kanske det är. 

Vissa dagar är huvudet som en full inkorg. Tänk att ändå få en massa skräppost av typen ”Du har vunnit tjugo miljoner, klicka på den här länken för att hämta dem!” och ”Hi Oskar, you’re the love of my life!”. Man bara ”Jag är gift.” Tänk att skräp hittar hem även där det är fullt. 

Hemma såg köket ut som en adventskalender den tjugofjärde december. Luckorna var ständigt öppna. Min hjärna kändes också så. Ganska rörig. Som en byggarbetsplats där de enda ställningarna som intogs var fosterställningen. Som ett tonårsrum med kläder slängda överallt. Jag kände mig värdelös på mitt jobb. Det kändes lite som att jag borde bett Missing People att söka efter min arbetsförmåga. Polisen hade redan gett upp sökandet. Det var många scener från dagen som jag hade velat klippa bort och det kändes som att många av mina tankar hade undertexter. Tänk att jag har vänner och en fru som plogat bort många av de där tankarna. Mentala plogbilar. De är verkligen bäst. 

Just den här perioden kändes ganska ensam dock. Som att jag var utsåld och inställd på samma gång men sanningen är förstås att tio timmars jobb, inklusive pendling, flera dagar i veckan mest är en biljett till att ligga i soffan när man väl kommer hem. Med ångesten utsläppt. Nej, ofta sätter jag upp den i tofs så att den inte stör sömnen och liksom kittlar hjärnan för mycket. Men man tänker på hur viktigt det är att underhålla relationer och visa att man finns. Inte bara i nätupplagan. Ibland vill man vara en nyhet som enbart finns att läsa utanför internet. Tänk om ens nätupplaga tar över och mitt fysiska jag läggs ned? Vem vill ha lösnummer-kramar när man kan få tusen digitala styrkekramar? Varför inte välja den Oskar som man kan logga ut ifrån? 

Ibland låter det som att jag vill vara en publiksuccé med utsålda föreställningar och fullbokade veckor. Det vill jag inte. Jag trivs ganska bra i mindre sällskap där alla i sällskapet känner att de får luft, där man inte behöver brottas om den. Jag vill vårda mina relationer, även den med mig själv. Ibland känner jag att jag borde gå i pension från arbetet med mig själv, men någonstans är det värt det att fortsätta. Häromdagen kände jag ”Oj, det här hade kunnat vara en av mina allra bästa vänner” och även när man kanske vet att den andra inte riktigt känner så, så blir såna känslor som ett fyrverkeri i hjärnan och man somnar väldigt gott sen. Man blir sin egen mentala plogbil och är det något man måste lägga ned så är det förstås nätupplagan. Ångest går att ladda ned, kramar gör det sannerligen inte.