.jpg) |
| Foto: Lisalove Bäckman |
Magda Andersson har släppt en hel del fin musik sen innan, både på svenska i sitt eget namn samt som medlem i bandet Ye Banished Privateers. På svenska finns bland annat två låtar som följer varandra på albumet Korsa gränser. Dina kläder samt efterföljande Min bror rör mig båda till tårar. Den första låten är präglad av en stark sorg där en nära persons kläder finns på vinden och man önskar den bara nära igen. Min bror präglas av en bror som upplevt mycket jobbigt men där syskonkärleken skriker ut ett löfte om att alltid bära honom. Det är väldigt vackert.
Magdas nya soloprojekt heter Magda Novels och debutalbumet Vol. 1 Shadow work är ute idag. Med sig på albumet har Magda musikerna Satria Bimantara Karsono, Michel Beeckman, Jessica Nordström och Niklas Lindroth och en tanke med projektet och albumet i stort är inte hänfalla sig åt censur utan våga skriva om alla möjliga slags känslor och inte låta dem hamna just i skuggan. Att berätta historier precis som de utspelade sig och att inte bara visa upp de ljusaste sidorna av sig utan även de man gärna döljer vanligtvis. Att liksom landa i sin mänsklighet, sin rätt i att vara just mänsklig.
Jag påminns mycket om det i tredje spåret på albumet, House of mirrors där Magda sjunger ”I swear my mind seems like a mirror maze” med klar och stark röst. Hon beskriver att man förväntas dansa som om ingen ser en, men att hon dansar som ett rådjur och stelnar till i strålkastarnas ljus. Låten beskriver hur lätt det är att tvivla på sig och jag blir rörd av hur texten både talar till mig och håller om mig samtidigt. Det är svårt att alltid veta livets steg. Efterföljande What’s left to lose? Är en annan favorit där Magdas röst injicerar ett slags lugn i mig. Låten i sig är annars ganska mörk om att försöka samla upp skärvorna och någonstans hitta modet i att kunna älska igen, bortom allt det som gick sönder.
Det musikaliska landskapet målas upp av indierock och folk. Magdas röst är det som målar med den starkaste färgen dock. Som en egen genre.
Undefined är en låt som har en text som min hjärna ofta klätt sig i under hela mitt liv. Det är så enkelt att oroa sig och aldrig känna att man har en riktig plats, ett riktigt sammanhang. Det är lätt att känna att man är en filt som inte alls passar till den soffan som alla andra har så man kastas bort och går runt utan något sammanhang, utan någon riktig färg.
Magdas texter är avklädda, raka och oerhört talande. Driftwood är en av de vackraste låtarna på albumet, med sin svävande melodi och sin poetiska text.
En annan topp på albumet är Circles om vikten av att kommunicera och inte förstå var väggarna hör hemma i kommunikationen. Det finns en väg och det är en mer öppen sådan. Kärleken bottnar inte riktigt annars.
Avslutande covern på Ani Di Francos You had time är förstås också otrolig. Den håller sig relativt hudnära originalet och den som lyssnar och inte känner att Magda har en unik röst måste nog lyssna igen. Hon gör verkligen låten rättvisa och den kläs i liknande färger som resten av albumet.
Det är både texterna och just rösten som lyfter albumet mot ännu högre höjder. Här finns en otrolig öppenhet, en tändsticka åt det som göms i skuggorna. Det är tio fantastiska låtar som Magda bjuder oss på.
Lyssna här nedan!
