torsdag 13 juni 2013

Oskar Skog - Pojken som fann en ny färg



När jag var liten samlade jag på saker. Jag hade många lyckotroll som jag till sist klippte av håret på. Hittade jag skruvar utomhus sa jag att jag det var från min cykel. Jag ville ta med dem hem. Ibland fick jag det, ibland inte. Jag vet inte vad jag skulle med alla skruvar till. Bygga en robot? Sätta fast dem på cykeln igen? Jag ville ha med mig mycket hem och såg det vackra i mycket. Varje gata kunde bli till en stad, varje ögonblick kunde förvandlas till en historia att berätta. Ett barns värld är en slags saga där allt är möjligt. Och vem bestämmer egentligen vad som är omöjligt? De vuxna? Redigerar vi sanningen ju äldre vi blir? Glömmer vi bort att se det som inte finns? Ibland är lycka att kunna se en färg som ingen annan kan se. Finns det en människa i färgen eller inte? Will you be there?

Varje debut vill man fylla med mycket. Med allt man burit med sig, släppa loss allt som behöver släppas loss. Första gången man gör något vet man inte var väggarna går, hur stort spelrum man har. Det är något man får lära sig. Oskar Skogs debutroman Pojken som fann en ny färg (Bokförlaget Forum, 224s) är fylld med känslor. Så mycket som ska få plats. Ändå är den avskalad, minimalistiskt skriven. De viktigaste orden, inget mer. När jag intervjuade Oskar i mitten av mars så berättade han att han ”behövde ett brustet hjärta för att ha något att säga.” Boken präglas av tillbakablickar, minnen och vad som hände sen. Dyka ner i minnena, till slut komma upp till ytan igen. 


Ett par lämnar allt de känner till för att vara med varandra. De får ett barn. En pojke. Det är något speciellt med honom, han kryper i mönster, går på tå, hör en melodi som ingen annan hör, ser en färg som ingen annan kan se. På många sätt handlar det inte om att man måste kunna se allt som ett barn ser, mycket ligger i viljan och i fantasin. Vill man se det barnet ser eller att man i alla fall försöker se det så är det en bra bit på vägen. Pappan försöker, mamman är inte lika villig. Samtidigt har pappan mer tid över. De är olika varandra. ”Vi är så olika, säger jag, och tycker att det är bra. Vi är så olika, säger hon, och tycker att det är dåligt.” Saker kan både binda samman och dra isär, beroende på hur man ser det eller rättare sagt om man ser det. Man får hjälpas åt att tillsammans fånga luften, inte strida mot varandra för minsta nypa. Segergester i hjärtat kan bli till en brottningsmatch några år senare. Plötsligt ligger man där i ringen igen.

Oskar Skog har skrivit en väldigt stark bok. Det allra finaste är det kärleksfulla ögonblicken mellan pappan och sonen. Det känns så äkta. Frågor och försök att förstå. Att hitta en nyckel i skogen och prova den på alla möjliga dörrar. En pinne som är formad som ett u. En trollkarl! Åtta klistermärken på kinden. Fantasirik kärlek. Och är det inte så kärleken ska vara? Om än bara i ögonblick? Tiden är något man ser tillbaka på, när man är mitt i den så finns den inte. Tid är minnen. Tillsammans berättar de korta kapitlen en historia om en familj. Ett perspektiv. Kanske finns det ett annat. Ibland smälter popmusiken och romanen samman. Man märker vissa influenser, som en lätt beröring. Till boken finns även ett soundtrack.

Barn ser ofta saker som vuxna inte ser. Vad är det för färg som pojken finner? Kanske är det en färg som saknas. Kanske har den försvunnit, kanske har den aldrig funnits där. Oavsett vad så kan man försöka se den eller försöka förstå varför man inte ser den. Att älska är att lära sig. Oskar Skogs språk är fantastiskt och berättar mycket med det lilla. Som en diktbok som kommer ut som en roman. Definitivt en av de finaste böckerna i år. 


Ni kan köpa Pojken som fann en ny färg på bland annat CDON, Bokus och Adlibris. Här kan ni läsa min intervju med Oskar Skog.

3 kommentarer:

  1. Jag läste den för några veckor sen och ja, den var verkligen fin. På ett sätt kändes den alldeles på tok för kort, men samtidigt var det nog tack vare det som den blev så bra..

    SvaraRadera
  2. Jag hade säkert kunnat skriva den längre.

    Det hade inte gjort den bättre, då hade det fyllts ut med "sa hon där hon stod mot den lila fondväggen, precis där sängen slutar, där överkastet ligger kastat som ett minne av vår senaste dans och ljuset mellan gardinerna hoppas kunna vara kvar till nästa gång, som jag".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker själv att längden passade boken. Allt som behövdes finns med. Ingenting känns onödigt. Jag gillar den känslan.

      Radera