 |
| Foto: Daniel Rosenqvist |
Lily Moodysson gör musik under namnet Lily Oktober. Hon är för närvarande aktuell med debut-EP:n Push. Hon har tidigare nämnts i bloggen då hon bland annat gästat Dygna på albumet Pärleporten. Push består av fyra folkpop-låtar. Jag måste säga att jag blir lugn av att lyssna till Lilys röst som guidar oss självklart genom hennes värld. Stundtals påminns jag om mina gamla favoriter Trespassers William. Särskilt i stämningen som hon klär låtarna i. Det är avskalat och melankoliskt samtidigt som hennes röst blir ett fönster i det sorgsna som släpper in ljus och värme. Waste, som är skriven från en krossad dröm, en relation som tog slut, är en fantastisk låt som trollbinder, liksom efterföljande Horse. Allra finast låter det dock i öppningsspåret The same, som är klädd i drömska kläder, redo för natten. Stillsamt och vackert. Idag gästar Lily bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Phoebe Bridgers - Stranger in the Alps (2017)
Min stora idol. Phoebe Bridgers har verkligen format mitt sound och låtskrivande, och jag skulle nog egentligen vilja sätta båda hennes album på denna listan. Jag tror att jag ibland har tänkt att riktigt sorglig och gripande musik måste vara “skitig” eller typ jobbig att lyssna på, men det här albumet är så jävla vackert och perfekt och berör mig ändå som få annat gör. Det är ett självklart val för mig som jag återkommer till jämnt.
The Cure - Disintegration (1989)
I min familj är The Cure heliga. Jag har väldigt många Cure-minnen från min barndom, allt från att jag tittade på musikvideor till att vi firade Robert Smiths födelsedag med tårta. Deras musik har alltid spelats hemma, så självklart har de påverkat mig jättemycket. Vemodet i Robert Smiths röst, det storslagna, det tunga. På Disintegration finns många favoriter, inte minst Pictures Of You, som jag tycker är en av världens bästa låtar.
Cleo Sol - Mother (2021)
Ett fantastiskt album fullt av äkta soul. Det finns så mycket kraft i musiken och hennes röst. Men låtarna utmärker sig också i hur simpla de är, i allt från arrangemang till produktion. Det är ett album som verkligen visar att less is more, vilket jag ofta försöker påminna mig själv om när jag gör musik. Och låtarna är långa, det tycker jag om.
Lana Del Rey - Norman Fucking Rockwell (2019)
Det är svårt att välja vilket av Lanas alla album jag vill sätta på den här listan, men Norman Fucking Rockwell är kanske ändå det bästa. Det är inte så där showigt och storslaget som till exempel Born to Die, utan ett ganska lågmält och lugnt album. Då tycker jag att Lana är som allra bäst. Texterna är fina och konstiga. Soundet är eget och snyggt, och det finns så många små detaljer att upptäcka i produktionen. Hon är verkligen one of a kind och kommer alltid att inspirera mig.
Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig (2013)
Jag hade Veronica Maggios två första album på en iPod när jag var liten och blev snabbt ett fan. Jag fick Handen i fickan fast jag bryr mig signerat av henne på Åhléns vid Sergels torg, det var en väldigt stor dag för mig som tioåring. Jag tror jag kan varenda låt utantill. Det är färgstarkt, dramatiskt och riktigt kul att lyssna på. Ett album som verkligen har stärkt min popådra.
/ Lily Oktober
Lyssna på EP:n Push här nedan!
