Petter Alatalo - Dumskallarnas vind

Omslag: Anthony Tian, Elvira Varghans

Vilket livsbejakande album som Petter Alatalo bjuder oss på i Dumskallarnas vind. Här är pianot golvet i huset som utgör albumet och det är känslor från golv till tak, från vägg till vägg. Här finns ingenting som håller tillbaka. Det här är skärvorna från drömmarna och från livet i sig till dess toppar. Jag älskade ju titellåten som också var första singeln ut i januari. Jag beskrev låten som full av insikter, som en korg bredvid nattduksbordet, full av insikter ifrån livet. Låten bar på ett poetiskt lugn och jag skulle säga att även albumet i stort är ett litterärt mästerverk, utöver det musikaliska, som är minst lika starkt. Ju äldre man blir desto mer funderar man över hur livet har tett sig, man samlar dess rester. Gör vissa av dem till fina minnen, andra till erfarenheter att gå vidare ifrån och lära sig något från dem. Lärdomar. Ibland kan man känna att man saknar täckning i samhället, att man själv inte hittar någon plats i ett samhälle som bara premierar att växa snabbt. Man längtar efter gemenskapen, efter någon som delar samma skärvor och sprickor som en själv. Samma damm. 

De där tankarna möter mig på albumet. Jag tar dem i hand. Jag känner igen mig så väl. Det är jazz klädd för en kvällspromenad genom vemodiga gator, genom vemodiga minnen, genom sprickor, genom det som fyllt igen sprickorna. Längs promenaden möter Petter Franska Trion, Kjell Höglund och John Holm. Vid mitt varma hjärta är en ljuv jazzig visa. Likaså När min älskling där Petters röst fylls av känslor över de dryga fem minuterna. Jag blir rörd. Överlag är det nattmusik det här, musik att sitta och möta mörkret med. Himlens och kanske ens eget. 

Petter viskar nästan fram orden, det gör dem nästan ännu större. Man lyssnar med andakt. Man spetsar varje öra, varje känsla. Det är ofta ödsligt och kalt, de landskap som bär texterna men de där landskapen, de där känslorna som Petter uttrycker, de insikterna han fått och delar med sig av - det är bara några av förklaringarna till varför detta kommer vara ett av årets bästa album. Ibland bara känns något. Viss musik träffar en som en blixt.

Lyssna här nedan!

Hanna Arby - Horizon

Hanna Arby debuterade för knappt två år sedan med låten My beloved friend (You said). En välklädd låt som lät både stor och känslosam. Hannas röst tycks också ha starka armar, starka nog att bära på stora och tunga känslor och hon har ett fantastiskt sätt att uttrycka dem på. Detta märktes även på My mind, en låt om psykisk ohälsa, något som Hanna gått flera tunga matcher mot. Hon beskriver att det inte går att fly från tankarna och uttalar en önskan om att bli fri från oro. En mycket stark uppföljning på debutsingeln. 

Tredje singeln heter Horizon och den handlar liksom My mind om psykisk ohälsa. Låten vilar på tre starka grunder; öppenhet om svåra känslor, ett oerhört vackert pianoarrangemang och Hannas röst. Både Hanna och pianot berättar på ett vackert sätt hur allt kändes just då och jag ryser, från själ till hud. Låten är närmast filmisk, stor. Samtidigt som den beskriver en människas litenhet i kamp mot ett mörker. Samtidigt finns här ljus, en hand iväg till något bättre och ljusare. Vägen ut bär vägskyltar med ord som acceptans och medkänsla. Och förståelse förstås. Låten är en fantastisk explosion av känslor och Hannas allra finaste musikaliska stund hittills.

Lyssna här nedan!

Charta 77 - Andra platsen

Jag grät när jag tittade på livestreamen för Micke Blomqvist. Både för anledningen till att kvällen blev av och förstås över hur fina människor är. Hur gemenskapen så tydligt sken igenom allt och lyste upp kvällen. En fantastisk människa är han, Micke, och medlem i ett band som på många sätt förändrade mina tonår till att bli mycket enklare att hantera. Asta Kask. Charta 77 var ett annat band som hjälpte till att bygga upp den mer stabila grunden för mig. Att se Charta under kvällen var mycket känslor det med. Den ljuvliga allsången i När världssamvetet tog semester, kraften i Ensam kvar, kärleken i själva gemenskapen. Fantastiskt. Finast under hela kvällen var förstås dock när Micke shälv var med och spelade. Såna stunder får själen att explodera. Jävligt fint. 

Charta 77 är nu aktuella med singeln Andra platsen. En singel som får mig att tänka på en tredjeplats. Jag minns att jag ofta, tillsammans med min tvillingbror och pappa, kollade igenom Fotbollskrönikan från VM 1994 och dikten I rörelse lästes upp; ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst”. Sveriges dåvarande förbundskapten Tommy Svensson lär ha läst dikten i omklädningsrummet som en slags uppladdning. Charta använder själva Karins ord i Andra platsen. En låt som under knappa tre minuter bjuder på de rivigaste naglarna Charta visat upp på länge. 

Albumet Den sista måltiden släpps i vår och vi har utlovats en råare ljudbild och det märks av här redan på första smakprovet. Det är en snabb låt där texten, för mig, tycks handla mycket om att njuta lite av livet, snarare än att hela tiden sträva efter snabbare, bättre, större i all oändlighet. Livet blir trots allt inte längre bara för att vi rusar igenom det. Bättre att ta en öl och titta på i så fall. Oavsett, ett fantastiskt smakprov som gör mig hungrig på mer och samtidigt visar att Charta 77 är minst lika hungriga och vitala som alltid.

Om du vill stötta Micke ekonomiskt, kolla in här. Lyssna på Andra platsen här nedan!

Lyckan har dina födelsemärken, ditt sätt att springa

Du frågade om vi skulle vara hos mig istället. Du skämdes över att det var så stökigt. Jag tänkte mest att jag skämdes över alla som fått komma in i min stökiga hjärna. Vi hade precis legat i gräset, jag strök över ditt vänstra ben, medan du kollade Youtube och Al Pacinos bästa Gudfadern-Scen. Jag visste inte vad jag skulle säga egentligen. Det kändes som min röst växte någonstans långt bort. I ett annat land kanske. Omöjlig för mig att vattna. Kanske står vi alltid tysta inför själen. Åtminstone någon gång. 

Himlen började ljusna där vi gick, kanske hade någon kopplat molnen, stängt in dem i deras stall. Jag kände som vanligt med dig, att jag var vid mina sinnens fulla missbruk. Vi satte oss och du somnade i skuggan av mitt hjärta. Den blev ditt täcke som du drog över dig mer och mer. Jag kände mig lycklig. Jag ville bara fortsätta resa, aldrig gå iland vid några sorger, aldrig bygga hus i ett tomrum. 

Våren krafsade mot himlens fönsterbleck. Vad ska du med mig till, frågade du. Leva. Lyckan har dina födelsemärken, ditt sätt att springa, ditt sätt att liksom segla fram genom livet.

Folke Nikanor - Ett svart hål

Omslag av Anna Israelsson

Folke Nikanor har tidigare samarbetat med Anja Bigrell. På den finstämda Om jag fick bestämma med de underbara raderna ”du är den bästa hemlighet som alla känner till” och på Kommer du?/Come along! där klimatproblemen lyftes i ett perfekt popskrud. Anja är aktuell även på egen hand med fina singeln Nerver som gelé med den fantastiska frågan ”kan jag få bli din folköl?”. Anja skriver underbara texter som är lekfulla, samtidigt som de bär på ett allvar. Lekfullhet och allvar är fina kompanjoner. 

Folke Nikanors senaste singel heter Ett svart hål och Anja är bjuden till ett fint möte här också. Grunden är förstås som alltid att Folkes språk möter en gästs språk, Folkes består av melodier och arrangemang och gästen bidrar med sina ord, sin röst. Det som växer fram i mötet är ofta vemodiga folkvisor finklädda i drömsk elektronik från topp till tå. En hel del av Folkes tidigare låtar är sådana som jag spelar dagligen och som min själ speglar sig i dagligen. Det är ofta perfekt popmusik och det är så fint att få ta del av olika språk på ett nytt sätt och stundtals kanske de inte ens håller med varandra men det är spännande att följa med konversationen ut. Här exempelvis visar Folkes melodi stundtals upp ett brett leende medan Anjas text vittnar om något annat. 

En relation där färgerna runnit bort, man har slutat se det magiska i varandra och kvar finns kanske bara det vardagliga, gråa. Båda behöver få se något nytt. Få måla sig i nya färger. Det är en fantastisk låt och det mest underbara finns nog ca. två minuter in när visslingar kommer in och bidrar med ytterligare charm, ytterligare dröm, ytterligare perspektiv. Kolla även in det fina omslaget signerat Anna Israelsson

Lyssna här nedan!

Musikminne från Febern

Foto: Press

Idag gästas bloggen av duon Febern. Duon består idag av Erik Gotfredsen och Sunny Björkén men man har växt fram genom olika uppsättningar och samarbeten. Nya singeln heter Flight mode och grunden är elektronisk pop där kontraster mellan mörker och ljus målas upp. Jag älskar 80-talsreferenserna där elektronik möter saxofon. Det är fantastiskt. Vi får varsitt musikminne från Erik och Sunny!

Mitt första minne av musik är hur jag lyssnar på Magnus Uggla i vardagsrummet när jag är ca. 4 år gammal. En av mina föräldrars cd-skivor som hette 100% Uggla. Min favorit var låten Staffans matematik. Jag förstod inte texten, vilket var lika bra då låten är ganska vulgär, men jag gillade melodierna. Det är sällan jag slår på Magnus Uggla idag men det intressanta är att denna skiva innehöll många av hans 80-tals låtar. Mycket syntar och trummaskiner. Precis vad jag älskar idag. Det är inte helt omöjligt att det satte sina spår i vad som blivit min musiksmak. Det är också ett roligt faktum att idag så står jag på scen med krulligt hår och solbrillor. Kan vara ett lustigt sammanträffande eller så inte. Jag tror i vilket fall att det är omöjligt att inte bli påverkad av det man tar in som liten. Oavsett hur det tar sin form så är det lika bra att anamma det fullt ut och inte kämpa emot. 

/ Erik Gotfredsen, Febern 

När jag var barn brukade mina föräldrar ta mig till badhuset ganska ofta, vid ett specifikt tillfälle när jag var ca. 8-10 år var jag där med mamma och vi satt i bubbelpoolen helt själva. Jag började nynnade på något och hon hörde väl att det lät ganska ”bra” och tvingade mig prova sjunga ut. När vi kom hem den dagen slog vi på låtar så jag fick sjunga, mamma ”coachade” mig med hennes kunskap från att ha sjungit mycket på thailändska. Jag tyckte det här var så kul så vi fortsatte och sen dess har mina artistdrömmar vuxit. Det är roligt att se tillbaka på gamla videos och se vars jag började någonstans, men kan inte låta bli att tänka ”stackars mina syskon” som fick stå ut med mååånga falska toner, haha.

/ Sunny Björkén, Febern 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Lagun

Foto: Press

Jag älskade duon Laguns debutsingel Shotgun. Laura Lyth och Fredrik Sjöström, som utgör Lagun, bjöd på en smått perfekt poplåt, med vackert blås som grund. Det var EP:n Beach Days bästa låt, även om Why Lee var på samma höga höjd som Shotgun. Den sistnämnda var kanske 2020 års bästa låt, så det säger en del om den låtens storhet. Nu är Lagun aktuella med första singeln från det kommande albumet Walking with Lola som släpps i maj. Singeln heter Silverdream. Den är klädd i drömskt skimmer och det är så fint, så fint. Idag gästar duon bloggen för att dela med sig av ett gotländskt musikminne! 

På Gotland har vi inte bara producerat vår debut EP Beach Days utan också det album vi kommer att släppa i vår. Det betyder dels att vi fått mycket tid att vistas i den otroliga miljön; raukarna, stränderna och havet, men också att vi fått spendera mycket tid i bil, lyssnandes på musik, på väg för att hämta vatten eller handla mat. Det finns så mycket musik som inspirerat oss och som ligger till grund för de ljudlandskap som uppstått i vår musik, att bilresorna på Gotlands smala vägar är det första som dyker upp i minnet när någon frågar vad som inspirerat oss. 

Våren 2020 lyssnade vi nästan varje dag på Vågorna av IB Sundström, Crucify Your Mind av Rodriguez och Little Bit Of Rain av Karen Dalton. I höstas 2023 var det You've lost that lovin feelin av Nancy Sinatra & Lee Hazelwood, Love Farewell av Jake Xerxes och Jennifer, ditt hår brinner av Freddie Wadling för att nämna några. 

Att lyssna på dessa låtar i Volvon och blicka ut mot kvarnarna som susar förbi är nog det närmsta vi kommit känslan av frihet. En dröm hade varit att de delar vi berörts av i dessa otroliga musikers verk på något sätt förs vidare i vår musik, att små strålar av dessa kanske kan lysa igenom i albumet som släpps i vår, och förhoppningsvis få leva vidare i någon annan bil-högtalare i ett annat landskap. 

/ Lagun

Lyssna på Silverdream här nedan!

Jag var som en bärbar dator i ett kök i Majorna

Min dator behöver vara ansluten till en laddare hela tiden. Så fort jag drar ur sladden så dör den. Jag ser den som en slags symbol för utbrändhet. 

Jag var nog runt 35 när jag stod och vispade grädde och kände att världen stod och vispade i min hjärna. Jag bara skakade. Jag var så gott som ett tomt yoghurt-paket. Ni vet ett sånt som måste användas för att det är så jobbigt att öppna ett nytt paket och skölja ur det gamla. Tankarna hade gått upp i vikt under en ganska lång tid. Jag matade dem med nya saker att göra hela tiden. Fyra blogginlägg om dagen, sen träffa en vän, återhämta sig från jobbet, laga mat och förstås gå och lägga sig i tid. Jag borde gett dem en stuga och en sjö men pressade tankar har sällan särskilt lång täckning. 

Ni vet när man hinner spegla sig men aldrig låter själen göra det? Det är svårt att sminka själen efter en stund. Inte ens förträngning fungerar som foundation. Jag skulle inte korsa ett världshav men det var så det kändes. Stressen släppte ut håret och den skrev arga lappar i tvättstugan, den rev hål i min packning inför semestern, den hällde ut allt sitt småsparande över mig. Och jag hade ingen biljett. På bussen, på spårvagnen, på trottoaren, som människa. Alla månader hade 365 dagar. Stressen var ett lejon på savannen. En kom ihåg-lapp i en kom ihåg-lapp i en kom ihåg-lapp. Jag minns prestationsångesten jag kände när jag inte ville ha med mig halvfabrikat till jobbet. Men ät ordentligt, Oskar. Nu vet jag att jag alltid ska säga emot när någon värderar mat på onödiga och olämpliga vis. Vilket är så gott som alla gånger. 

Jag har också insett att något inte måste öka i mängd bara för att det går bra några gånger. Just mängden kan skapa både underverk och gåundervärk. Det är svårt att riktigt se skillnaden i början. Det tog nästan fyra år innan jag vässat orden tillräckligt. Innan jag började säga nej på riktigt. Nej är ett av de finaste orden som finns. Tillsammans med ”Förlåt, det var jag”. Det är så lätt att leta efter orden ”det var inte jag” men gör det så mycket om det var jag? Om jag var den felande länken? Det är okej att fucka upp allt ibland och älta något i några månader. Vissa saker får vara. Och att acceptera just det man såg som skamfyllt och pinsamt innan har hjälpt mig mycket. Tidigare hade jag sett varje misslyckande som en slags konkurs för självförtroendet och försökt hitta förklaringar till varför det hände. Det var skönt att känna att saker fick bli fel ibland utan att någonting gick under för det. Jag menar inte att allt är bra nu bara för det, men det har varit sämre. 

Det finns många underhållskostnader. Bäst att återinvestera eventuella vinster i min hälsa. Annars står jag där som en bärbar dator i ett kök i Majorna. Inlagd för palliativ vård - om det inte vore för sladden.

Musikminne från Amanda Salminen

Foto: Press

Amanda Salminen släppte nu i januari singeln En vinter till. Låten känns som en kram genom det som är den tuffaste årstiden för många. För många tar orken slut under denna mörka årstiden och det är till de personerna som Amanda tillägnar sin senaste singel. Amanda släppte förra året den lekfulla och peppande pop-låten Vad du vill som jag gillade mycket. Underbar barnkör! Amanda debuterade med Kom igen som skrevs efter den fruktansvärda terrorattacken i Stockholm. Låten ropar efter gemenskap och att hålla ihop med varandra. Idag gästar Amanda bloggen med ett musikminne!

Mitt musikminne är från en musiklektion när jag gick i årskurs 7. Musiklektionerna var helt klart veckans höjdpunkt. Vi hade en driven och engagerad musiklärare som inspirerade mig. Hennes lektioner uppmuntrade alltid till kreativitet och skapande och det slog an en sträng i mig som än idag klingar. 

Ett av de tillfällen jag minns mest var när vi fick i uppgift att skriva en egen låt, min första. Inget stort och banbrytande i sig självt eller för att vara på en musiklektion, men för mig blev det starten. Jag hade lärt mig några ackord på gitarr och testade mig fram – som man ju gör. När jag sen skulle lägga till melodi och text märkte jag hur orden och tonerna bara rann ur mig. Jag behövde inte göra något mer än att sjunga och skriva ner det. Jag upplevde där och då att mina tankar och känslor var sammansvetsade med min musikalitet. Jag behövde inte fundera på vad som skulle komma utan där och då, när inspirationen var total, kom allting utan ansträngning. Den känslan, av att kunna formulera sig genom musiken som ett språk, har etsat sig fast hos mig och är än idag det uttryck jag känner mig mest bekväm med. 

Bara från att jag var några år gammal har sången varit en otroligt stor del av mitt liv, både bildligt talat och i faktiska timmar och minuter. I förlängningen blev musiken och sången också en del av min identitet och jag tror att alla dessa sångtimmar har lagt grunden för mitt musikskapande idag. 

Att vara ett med musiken låter otroligt pretentiöst och kan också vara det men för mig handlar det om ren och skär skaparglädje och möjlighet till personligt uttryck. Jag är så tacksam för den genuina och motiverande musikundervisningen jag fick ta del av och som förde mig in på musikskapandets vägar och hoppas att jag idag, i mitt yrke just som musiklärare, kan få vara del av någon annans resa till samma glädje. Det är klart att mitt musikskapande inte alltid kommer utan ansträngning, men ibland händer det som hände för 18 år sedan och då känner jag bara en sådan eufori.

/ Amanda Salminen 

Lyssna på En vinter till här nedan!

Siiri Nilsson - The city never sleeps

Senast jag skrev om Siiri Nilsson var i samband med släppet av albumet Just the beginning för snart två år sedan. Då kallade hon sig bara Siiri, men nuförtiden släpper hon musik under sitt fulla namn. Det var ett album som samlade olika fragment från livet och tog med sig något ljusare och varmare ut till andra sidan. I’ve been searching, I know och Morning train är låtar som jag fortfarande återkommer till ofta.

Personligen tycker jag nog bäst om Siiris musik när låtarna klär av sig den musikaliska tyngden och rösten ställer sig nära. Då berör det som allra mest. Ibland räcker det att tyngden finns i rösten. Då behövs ingen ytterligare förstärkning. 

Förra året släppte hon singeln High enough. Det var en dans med elektroniska steg. Den stack ut en del från Siiris övriga material, men jag tyckte om den dansanta produktionen. Även om det fanns elektroniska inslag på debutalbumet också, så var High enough lite mer av allt. På sociala medier bjöd hon på en akustisk version av låten och ju mer avskalat det är, desto närmare blir det på något sätt. Två olika men minst lika fina perspektiv av låten, oavsett. 

Siiris senaste singel heter The city never sleeps och det vi får är en låt inramad av en storstad. En storstad som ständigt andas, som ständigt jäktar och jagar. Och samtidigt en relation som kanske inte ger en exakt det en behöver. Och kanske är det då bäst att hen bara lämnar en ifred istället. Storstäder är bra på att förstärka känslor, oavsett vilka. Vare sig det är ensamhet eller eufori. Kanske behöver en stad sova ibland för att man själv ska kunna koppla av. Oavsett så är singeln en fantastisk påminnelse om Siiris fantastiska röst och hur väl den skiner upp ödsliga landskap och samtidigt blir till lugnande neonljus i den där staden som aldrig sover.

Lyssna här nedan!

Maja Gödicke - En värld att ligga vaken i

Foto: Press

Det vilar en viskning över Maja Gödickes album En värld att ligga vaken i. Viskningen varar i drygt 28 minuter. Jag hör något nostalgiskt och ljuvt, ett nedslag mellan barndomens minnen till de vuxna valen. Barndomen ropar med ett knaster, det vuxna svarar med något dovare, men samtidigt minst lika drömskt. Albumet får mig mig samtidigt att vilja skrika. 

Jag skulle vilja hylla Knippla Records och deras ambitiösa och ödmjuka arbete. Jag skulle vilja hylla Maja Gödicke för ett album där känslorna är så vässade och orden minst lika att de klarar att hantera världen de tvingas möta på ett strålande sätt. Jag skrev i recensionen av singeln Dig att Maja inspirerat mig i mina texter och när jag lyssnar igenom albumet gång på gång blir det så tydligt varför. Här finns inget onödigt, vi får bara en nyckel till beskrivningar av det mest nödvändiga i livet, känslor och dess verkan på oss. I alla fall ger albumet mig den bilden. Och någonstans, i en tid där jag har haft funderingar på att lägga ned bloggen, så påminns jag om att det är såna här släpp som gör att lågan i att fortsätta faktiskt kan brinna ett tag till. 

Albumet låter som skapat i ett mellanrum. Mellan dröm och verkligheten, mellan tanke och handling, mellan olika länder och olika känslor. I de känslosammaste stunderna utgörs låtarnas asfalt av ett piano. Det är överlag ett relativt stillsamt och ödsligt album, samtidigt som det är fyllt av närvaro. Titellåten är nog Majas finaste stund hittills. Inramningen och hennes ord. ”Vill höra dig andas. Vill se på när du vilar. Det är så sällsynt i en värld att ligga vaken i”. Det är vardagsromantiskt och alldeles ljuvlig poesi. Hennes värld, hennes ord står på egna ben. 

Natten bjuder på en atmosfärisk och nästan sagolik stämning samtidigt som både Bio i Berlin och Tiden (förändrar allt och ingenting) känns experimentella samtidigt som främst den senare andas en tid för länge sen. Låten känns som en slags inblick i det förgångna. Väldigt fint. Bio i Berlin hade passat bra på en svartklubb i Berlin, också där i ett mellanrum mellan vakenhet och dröm. Nånstans där hittar vi Maja Gödicke och hennes album. Ett album som kommer vara högt över bergen när året summeras. Var så säkra.

Lyssna här nedan!

ALVA - JUSSI

2023 var ett starkt musikaliskt år för ALVA. Panna mot panna var en känslomässig explosion i form av en duett med Kapten Grå. Alva Tångs känslor fyller hennes röst till bredden i slutet. En relation i slutet av sin andning. ”Just nu gör vi allt för sista gången”, sjöng de båda och det var en väldigt fin låt. Nåt som inte ens har hänt var en resa på motorvägen, att i 180 försöka lämna sorgen efter en avslutad relation. Men hur lämnar man egentligen? Vi bjöds på lugna verser och en rivig refräng i en av ALVAs bästa låtar. 

I nya singeln JUSSI, döpt efter Borlänges stolhet Jussi Björling, blir just Björling en symbol för ALVAs förhållande till Borlänge. Någon som hon kan hålla i handen när det skiter sig. Alva har producerat låten själv. 

Drömmen om storstan krossades men även i småstaden finns svårigheter. Men det är mycket kärlek till staden i raderna. Borlänge beskrivs ofta som den fulaste staden i Sverige men ALVA sjunger om att det finns saker som väger mycket tyngre. Själen är mer värd än kostymen. Jag tolkar texten som att tryggheten är större i Borlänge än på Södermalm, att i Dalarna finns en grund att hålla i när allt blir jobbigt. Och ALVA gör hela min kropp och själ känslosam bara av hennes röst, hur hon på ett så ärligt och rakt sätt delar med sig av sina känslor.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Halon

Foto: Fredrik Andersson Andersson

Elvira Lindell har arbetat både som balettdansös och modell men hennes artistkarriär som Halon tog sina första steg på ett rum i Japan. Låtarna på hennes debutalbum Music to Get Rich To är hämtade från hennes liv i Tokyo. Hennes musik är som fina möbler i en nedlagd industri. Den vilar på små och fina kontraster och är överskridande på många sätt. Det är musik som inte tillåter sig att genrebestämmas och som inte sitter stilla. Den chillar i soffan samtidigt som den river med naglarna i ens sammetssjäl. Det är både spännande och fantastiskt på alla dess sätt. Albumet gästas av Lorentz, Jahju 16 och Ghostface Killah från Wu-Tang Clan. Idag gästar Halon bloggens serie Musikminne!

Det var åskväder på Hydra en sommarkväll 2022. Blixtarna lyste upp hela himlen och regnet duggade. Jag och min pojkvän Lorentz bestämde oss för att gå ner till hamnen och sätta oss på en uteservering med tak. Vi drack whisky och småpratade lite med ett äldre sällskap som satt bredvid. Några av dem visade sig vara gamla vänner till Leonard Cohen och hans flickvän Marianne. Det berättades anekdoter och skrattades. Någon plockade fram en gitarr, en annan en harpa. Resten av kvällen blev ett riktigt Cohen-medley. In My Secret Life, Famous Blue Raincoat, Bird on a Wire, osv. Leonard må vara död, men där och då var han 100% odödlig. 

Det var dokumentären om hans liv med Marianne på den mytomspunna ön som fick mig att ens vilja resa dit från första början- och där satt vi, så nära inpå honom och hans liv, i åskan. När vi kom hem från resan köpte vi en mops som vi döpte till Cohen.

/ Halon 

Lyssna på Music to Get Rich To här nedan!

Dolce - Ett liv

Jag stiger in innanför dörren. Jag välkomnas med en viskning, till tonerna av ett piano. ”Snälla håll mig i handen när jag blundar en stund” sjunger Anna Levander. Jag ropar och stänger dörren bakom mig. Jag är en tillfällig gäst i Dolces värld. Albumet Ett liv är här. Det är en värld av tillbakablickar och blixtnedslag i alla livsval som kommer i och med att man blir äldre. Jag minns när sommarloven tog sin början när jag själv var yngre, hur evigt livet kändes, hur hela sommaren lade upp sig på längtans tallrikar. Här finns hela livet att äta under flera månader, kändes det som. Livet var både evigt och fantastiskt. Men ju äldre man blir desto mer begränsar både regler och verkligheten i sig ens val. Var finns drömmarna plats bland alla skyldigheter? Jag känner mig hemma i det där sökandet efter den ständiga balansen. 

Jag recenserade titellåten när den släpptes som singel i November. Jag älskade den verkligen och här finns mycket annat som är minst lika starkt. Som Trapphus som vars vindar från 60-talet blåser genom hela melodin. Låten får mig att minnas bandet When I Was 12 som förgyllde hela mitt första år i Göteborg. Glädje och lekfullhet som vandrar samma väg. Upprymdhet förklädd till en låt. Vi har även vackra visan Lögnen och duetten Skuggor av oss där Alice Boman gästar. Bit för bit så byggs något mycket starkt upp, något väldigt berörande, något som Dolce varje gång lyckas måla som ingen annan riktigt kan. I alla fall inte på samma sätt. Luftiga E4an är som en motorväg genom ett känsloliv med en gitarr som liksom håller om både lyssnaren och melodin och för oss långt bort. Var kommer vi vara imorgon? Vad kommer vi vara då? 

Ofta får låtarna besök av vackra stråkar, som i Kort stund till. Generellt känner vi igen oss i Dolces universum, i deras hus. Men här är det stundtals mer elektroniskt än vanligt, som i avslutande Alla sover. Oavsett musikaliskt landskap så fastnar jag för varje ord som Anna sjunger. De poetiska texterna fyller själen så att knapparna till den inte helt går att stänga igen. Texterna innehåller inget ”onödigt” utan bara vackra och ärliga beskrivningar av miljön, mänsklighetens och naturens. Landskapen målas upp vemodigt men självklart. Mattias Alkberg gästar på Alla sover på ett hjärtskärande sätt i en text om ett mörker utan slut och att aldrig hitta ut därifrån. Kanske är livet allas labyrint. Det är så fullt av val och olika omfattande beslut. Det är svårt att göra rätt och vad är ens rätt? Det som verkade rätt från början kanske inte är det längre fram. Han avslutar med att sjunga att allting kommer bli bra. Man vet inte om man vågar tro på det, men orden känns ändå trygga. 

Oavsett så är albumet genom de elva låtarna något som kommer vara med mig hela året och kanske hela livet. Det är musik att åldras med och att lära sig någonting av. För när besöket är över och jag står på verandan utanför Dolces liv finns det så mycket jag vill behålla från mitt besök, så mycket kloka ord, klädda i fantastisk vispop. Bandet ger mig både utsikter över hur livet varit och insikter om hur livet kommer te sig. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från LOKATT

Foto: Press

I slutet av förra året så föll jag för den känslosamt fina vinterpsalmen In snow and time från LOKATT. LOKATT är en duo som består av systrarna Johanna och Nina och decembersingeln var en vacker tändsticka för de som förlorat ljuset, en fyr för de som behöver hitta rätt kurs igen. I en avskalad miljö sjöng duon om att det aldrig är för sent för förändring, även om det säkerligen kan kännas så stundtals. Senaste singeln heter Little Rebel och det är både en lugnande och pulserande låt med en text om att gå sin egen väg och strunta i normer och murar som bara försöker stänga oss inne. Livet är inte och ska inte vara som ett fängelse. Idag gästar LOKATT bloggen för ett musikminne!

Vi vill dela ett musikminne från i början av månaden då vi hade releasefest för vår nya singel Little Rebel på Stadsgårdsterminalen. Little Rebel är även namnet på vår fjärde EP, som vi ger ut när vårfåglarna sjunger som starkast, på egna labeln Oma Gusti i samarbete med Kranglan Broadcast. EP:n har vi producerat tillsammans med Barcelona-baserade producenten Dinky. 

Vi har länge haft som mål att skapa ett liveframträdande som passar i en klubbmiljö, det vill säga när vi känner oss peppade och redo för scenen igen. Vår vision av en live-setup har varit väldig tydlig för oss ända från början när vi startade LOKATT, men har även blivit mer konkret med åren då vi pratat en hel del live i vår musikpodd Man Machine, där vi bjuder in artister/producenter till vår studio. 

Innan LOKATT hade vi en folkpop/indie-duo som vi kallade för Piroth. Vi gav ut album, spelade mycket live och turnerade ett tag runt om i Europa. På den tiden åkte vi oftast tåg och spelade på både stora och små ställen, allt ifrån strandbarer, punkklubbar, hypade gallerier till legendariska technoscener (trots att vi inte ens gjorde techno då!). Vi hade med en gitarr och några väskor med cd's, merch och perkussion. Vi åkte genom berg och dalar i Alperna, spelade i storstäder som Berlin, Wien, Paris och Köpenhamn, till kustorter i Italien och med det sömniga tåget längst ner till klacken. Vi spelade på en herrgård långt ute på italienska landsbygden omgiven av risfält, eller i en gammal teater i pittoresk stad invid Genèvesjön och hamnade i småbyar vi inte kände till namnet på innan. Det var kontraster varje dag, det var verkligen äventyr. 

Allt det gjorde vi som 20+ i sann DIY-anda (vi startade även vår label Oma Gusti redan då), och kände att; ska vi stå på scen igen, ska det vara något nytt. Det ska vara roligt, vi vill kunna dansa lite mer, och det ska finnas ett samspel mellan oss och publiken. Det visuella började allt mer forma sig när vi skapade musik i vår studio, när vi lyssnade på annan musik eller var ute på konserter och klubbar. Det är som att vi under åren samlat på oss inspiration och idéer. Bilder av mörker, dimma och dans. Neon, uv-ljus, mystik och visuals. Vi kan vara rätt skygga varelser precis som lodjuret, och vi har inget behov av att synas, eller att visa upp oss särskilt mycket. Masker, eller att täcka våra ansikten på något sätt, var rätt givet. 

Eftersom vi båda DJat tidigare och Johanna DJat mycket under hösten 2023 landade vi till slut i en DJ/live performance inför vår stundande releasefest. Singeln och EP:n Little Rebel handlar om att hitta rätt i en värld där normer och strukturer om hur du ska vara och bete dig styr. Den handlar om att bryta barriärer och flytta gränser. Att vara det lekande och utforskande barnet, och att bli påmind om punkaren i dig, den lilla rebellen. Konceptet ville vi ha med oss i vår performance. För oss var det viktigt att bjuda in publiken i vår värld, minska avståndet mellan dem och oss. Därför hade vi lagt ut lokattmasker på scen tillsammans med uv-färger, och bjöd upp de som ville bli lokatt med oss, vara en del av föreställningen. Att ha en mask och gå in i en annan roll kan skapa frihet, låta rytmen och ljuden skapa rörelse i kroppen, antingen på eller av scen, precis där man känner för att vara. 

Att se samspelet av rörelser och en flock av lokatter i olika kulörer som lyste i det blå uv-havet till takten av våra toner gav känslan av upprymdhet. Tillsammans med live-visuals av Jenny Forsgren, som bland annat visade vår lokattlogga av Stina Göthlander bakom oss, skapade vi under en stund vår alldeles egna lokattvärld – tillsammans med våra dansare.

/ LOKATT 

Lyssna på singeln Little Rebel här nedan!

Säg mig - Val d’Isère

Foto: Liam Johansson 

Alva Fährlin gör musik under namnet Säg mig. När jag hörde att hon skulle släppa en ny singel lyssnade jag igenom hennes tidigare släpp och föll helt för vackra Enkelt (från albumet Hud, 2020). Texten innehåller fina detaljer om en relation, huruvida det handlar om kärlek eller vänskap spelar inte så stor roll, och vardagen som löper på. Vi bjuds på fina bilder av att sjunga tillsammans i ett kök och att vara i samma rum fast man gör olika saker. Jag påminns om hur fint det är med de där rakt igenom trygga relationerna, där själva närheten (den psykiska) är det som spelar störst roll. Och jag påminns om hur man kan ha relationer där allt är som det tidigare varit, fast man inte setts på jättelänge. En mening som började säga förra gången man sågs kan man utan problem avsluta nästa gång man ses. 

Hud var ett fint album som på ett sätt kanske letade efter Alvas väg som artist. De åtta låtarna bjöd på både vackert blås och gitarrplock och de nakna och ärliga texterna kramade om hjärtat både en och två gånger. Hennes musik är ett personligt inrett hem och jag kände mig verkligen välkomnad i hennes låtar, i hennes uttryck. 

Förra året släppte Säg mig låten Över och även där kramades en gitarr och en saxofon. En vacker ombonad låt med vacker sång och en poetisk text om att bland annat sluta känna skam över sånt man inte vågar eller kan. Låten vandrade genom en ganska drömsk omgivning, med gatlyktor bestående av vemod. Sagolikt och mystiskt på samma gång. 

Nya låten heter Val d’Isère och innehåller fina rader som ”om du vill leva klart med mig” och ju mer jag lyssnar desto mer växer själen, känner jag. Melodin, produktionen, texten, Alvas röst. Allt känns. Låten handlar om att vara kär och fantisera om hela livet ihop, hur allt ska bli och allt fint som ska ske. Texten går händelserna i förväg men vem vill egentligen vakna upp från något fint, något som bygger på en relation med mer och mer vackert bränsle? Kanske blir det inte precis som man vill men det här är en otroligt vackert tonsatt dagdröm som utan tvekan kommer vara en av de finaste låtarna vi får höra i år. Och ja, jag vågar säga det redan i februari. Så fint är det.

Lyssna här nedan!

Musikminne från NicoleK

Foto: Press

NicoleK från Örebro släppte singeln Plastic tears nu i början på februari. Hon vandrar mellan olika genrer och olika språk. De röda trådarna hittar vi i hennes fantastiska röst och i hennes utforskande av känslor. De som syns tydligt och de som gömmer sig längre in. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

När jag var liten sjöng jag hela tiden, alltid! Det kunde inte vara tyst en minut innan jag började vissla eller sjunga på något som fastnat i huvudet. En dag tog min mamma mig till en kyrka som hade en kör, en super kristen kör. Mamma tyckte det va jättebra för då kanske jag även skulle hitta Gud och bli ett snällt barn. Men tänk vad fel hon hade! Jaja, det är en annan historia. 

Tillbaka till kören, först och främst så var jag den enda av alla barnen som var mixad med svart krulligt hår och alla andra var blonda och söta. Och givetvis hade jag även den mörkaste rösten av alla, när jag var liten pratade jag mycket mörkare för jag gillade inte att prata så mycket så när jag väl sa något var det lättare att prata tystare med en mörkare röst. Oavsett så gillade inte den där körfröken mig. Hon gömde mig längst bak, bakom de allra längsta så jag inte syntes till. Hon bad mig mima istället för att sjunga för min "manliga röst", som hon kallade den, skrämde folk och det passade inte in. 

Efter ett tag var jag så ledsen och tänkte att jag nog inte skulle sjunga mer. Och det gjorde jag inte på många år. Men sen när jag kom upp i tonåren och började intressera mig mer för musiken och lyssnade på många olika artister så drogs jag till artister med sina egna unika röster och nerver. Det var ingen specifik som jag gillade så, men det fanns något hos alla. Och ju mer jag hörde ju mer lärde jag mig att det finns inga regler att du inte får ha för mörk eller ljus röst eller kring hur du sjunger, du kommer alltid kunna nudda någon med att vara precis den du är. 

Jag började sjunga efter det, tog lektioner hos en ordentlig sångpedagog för att lära mig använda alla register i rösten och hur man blir mer säker i sig själv med hur ens egna röst fungerar. Allt det här blev resultatet av att jag idag tycker det är så viktigt för mig att jag får vara fri i mitt skapande av musiken. Jag älskar verkligen att sjunga och att det mer ska kännas än att låta perfekt.

/ NicoleK

Lyssna på Plastic tears här nedan!

"Du kommer till Stockholm för att lära dig leva, Oskar"

Foto: M. Norberg

December hade precis tagit sin första andetag. Jag var i Stockholm och skulle se Broder Daniel. Jag var i Stockholm med mina då närmaste vänner. Broder Daniel skulle spela på Annexet. Det var en oerhört destruktiv tid och jag var nog fast i ett sökande samtidigt som jag höll på att lämna min trygghet i Kalmar. Jag skulle någon månad senare flytta till Stockholm. Jag minns inte varför jag ville dit, men en av mina vänner sa ”för att lära dig leva.” Vännerna jag hade då var min första riktiga känsla av sammanhang. Alla mådde ganska dåligt men vi gjorde samtidigt något fint av alla känslor. Vi gick på julmarknader och delade varandras vantar och använde ord och främst popmusik som vapen mot allt vi inte riktigt kunde hantera. Broder Daniels musik var som ett larm, ett rop, ett bollplank för skallen och de gjorde det allra bäst på Broder Daniel Forever. 

Det är ett förhållandevis enkelt och rakt album, texterna är rakt på sak och försöker aldrig krångla till det och alla av de tio låtarna är mästerverk. Det fina i albumet är som med all annan stor popmusik att varje låt är klädd i de känslor jag hade just då när det släpptes. Jag var 14 år och otroligt osäker på allting. Jag befann mig i en värld som ständigt tappade andan och jag visste inte riktigt hur man kombinerade alla starka känslor med att samtidigt andas på egen hand. När Broder Daniel inledde albumet med I’ll be gone så blev den låten ett slags skydd, en hjälp i att skapa ett sammanhang. Det var många dagar i mina tonår som jag trodde att jag inte skulle leva särskilt länge. Men saker vände så småningom och jag och vännerna gled isär när jag flyttade från Stockholm. Men det dryga året jag bodde där satte ändå en viktig grund för resten av mitt liv. 

När jag lyssnar på Broder Daniel Forever så ser jag vännerna framför mig i alla slingor, i alla larm, i alla till synes enkla textrader men som Henrik Berggren ändå sjöng på liv och död. Jag ser oss sitta på Pendeltåget till Jakobsberg. Jag ser oss sitta med glitter i ansiktet på Sergels Torg och jag ser alla dagböcker vi skrev till varandra där vi lyfte livet tillsammans som något jävligt vackert. Det finns mycket livsförakt i raderna på albumet - samtidigt en önskan om att leva. Det är en slags melodisk torgskräck och det är få, om ingen, skiva i Sverige som bräckt detta. Det är snart trettio år sedan Broder Daniel Forever släpptes men låtar som tidigare nämnda I’ll be gone, Dark heart, Happy people never fantasize, Whirlwind och Dream my days away låter fortfarande lika brännande. De skär minst lika skarpt i själen. Som om Iggy Pop och The Jesus and Mary Chain hade mött Phil Spector på en promenad och tillsammans bildat band. 

Det är soundtracket till min uppväxt och till mitt första riktiga sammanhang. Jag kände att vi var som vännerna i Stand by me och på vissa sätt var vi det. Om så bara för en stund. Det var ett sammanhang som ofta gjorde ont men topparna och blomsterfälten de vännerna fick att växa i mig var verkligen något som i alla fall fick mig att vilja lära mig leva.

Musikminne från Corey Robbins

Foto: Press

Amerikanska artisten Corey Robbins gör finstämd och vacker countrypop färgad av 50- och 60-talspop med stråk av rockabilly. Senaste singeln heter The last light och kom i november förra året. Låten har en melodi som gjord för dansande ben och det är Coreys bästa släpp hittills. Idag gästar han bloggen med ett musikminne kopplat till Metallica. 

Like many of us who are fans of music, I have a great many memories from shows over the years. 

I would have to say that of all the shows, one of the most memorable was on August 16, 1989 at a Metallica concert. 

I was nine years old, and already a Metallica fan. The show was at a venue called Starwood Ampitheatre. It was an outdoor venue with a shed covering half of the crowd with the rest of the crowd on the hillside lawn. 

My dad took me and a friend to the show, and we were pretty close to the front. It was so loud and full of energy that I was completely blown away. It was the And Justice For All Tour. 

Of course the show was sold out, and it was electric. What I recall most vividly was watching the strobing lights and the crowd headbanging. It was amazing.

As a nine year old who was just getting into music, this began the journey. I grew up in a musical household. My dad is a musician who lived in Nashville and did country music. So this wasn't exactly his style. But he could see that I was into it and wanted to take me. 

From this point on, I began to play and write my own songs which has led me to where I am today.

/ Corey Robbins 

Lyssna på The last light här nedan!

Du är fantastisk på att sätta resten av livet på snooze

Jag var så nervös så det kändes som mina läppar smulades ned som kexchoklad. Vinden lockade ditt hår och din klänning kysste centimeter efter centimeter av mina händer. Gräset hade gåshud när du låg där. Jag hade haft en mardröm i timmar, nu var jag vaken om dig. Du kysste mig. Du är fantastisk på att sätta resten av staden, resten av livet på snooze. Plötsligt rev stormen upp stygnen på havet. Du lade försiktigt om såret, det blödde ymnigt ända till stranden. Stjärnorna hoppade från klipporna. Jag vet inte hur många som fick kallsup. Vi lade ut en madrass på vågorna och låg där och tittade upp mot himlen. Molnen föll utmattande ned över havet. Månen låg kvar på rygg och läste något. Kanske var det om oss. Kanske inte. 

På morgonen beklagade jag mig över att min hjärna alltid kör mot trafiken. Jag hade alltid beklagat mig över spegeln innan för den har alltid hållit käften. Samtidigt boxade solen bort molnen. Den vann titeln igen. Vem vet hur länge den hunnit styrketräna. Själv hade jag någon slags inre styrketräning under några år och mina jobbigaste tankar har utan tvekan sämre blodcirkulation nu än vad de hade innan. Jag tänkte på åren i Stockholm då allt var som värst på något sätt, på nätterna på Sergels Torg, på hela nätter utomhus. Fakturan som skrevs då är slutbetald. Det var inte som att min hjärna köpte en helt ny garderob och så var allt bra. Det bästa var att ta cykeln tillbaka genom alla erfarenheter, lära sig något av dem. Jag är snäll mot mig själv idag. Det har känts som världens ände att ta sig dit men det var inte fullt så långt dit som jag trodde. 

Du lade dig i mitt knä och spelade Ordlig. Jag satte på Cornelis på Spotify. Sommarkort är en låt som alltid rivit min själ mitt itu. På ett smärtsamt vackert sätt. Jag har en bild i huvudet av min morbror och min mormor som satt och sjöng den. Kanske var det inte just den låten. Ens hjärna är som en text på Instagram, man förhärligar hur allt är. Erfarenheter. På något sätt blir man mer ensam av dem, men erfarenheter visar samtidigt vilka människor man passar bäst med. På det sättet blir det mindre ensamt fastän personerna kanske är färre. Jag behöver inte vara slutsåld för att vara lycklig. Jag behöver inte hundra personer som lyssnar. Min hjärna avbröt mig. Du tog på min längtan, sjöng med i Sommarkort, öga mot öga, ett slutet, ett öppet. Vi såg varandra ändå. 

Min längtan har alltid haft fåglar i sig och den har aldrig stängt för semester, aldrig kunnat äta bara rester. Den har sällan väntat vid hållplatsen och bara du fick gå ombord på den. Tre år senare så finns det inget jag ångrar. Många mornar jag vaknar så är min hjärna en hotellfrukost, avslappnad och hungrande. Allt jag berättar har inte hänt men du är fantastisk på att sätta resten av livet, världen på snooze. Jag älskar vår fantasi och hur bra skydd den är mot verkligheten ibland och hur närheten får nätterna inte att försvinna helt, men liksom smulas ned i kranen, ut i haven. Vi kan simma där när vi är mer redo för att ta oss an dem.

Steget - Vem ska rädda mig?

Stegets senaste låt Vem ska rädda mig? andas i tre minuter. Det är en låt där regnet öser ned men Matilda Sjöströms röst bidrar samtidigt med tak över huvudet. Det här är musik för kvarteret, mitt hjärtas kvarter. Min själs. Steget har varit med mig så länge. De har varit min dagboks blad, mina promenader hem, när jag stängt ute grannen på spårvagnen som skrikit för högt - då har de flyttat in i mina hörlurar. Jag älskade albumet Ösregn & Kärlek som utöver ett vackert omslag innehöll så mycket av det som utgör oss till människor. Det finns mycket sorg och vemod i texterna men framför allt tröst och ögon. Texterna ser de ensamma, de söndriga och väjer inte undan för blåmärkena, för det som skaver. Och Matildas röst går alltid klädd i hjärta upp och ned till. Och Nils Dahls pianospel innehåller samma organ, lika pumpande, lika innerligt. 

Nya låten Vem ska rädda mig? är en soulig ballad som handlar om att vara ”för ärlig på fyllan” och där någons hjärta verkar upprivet, fylld till bredden av sorg. Om att få ut någon ur skallen när hjärtat slår så hårt. Det är förstås inte särskilt enkelt, när hjärtat pumpar in personen och hjärnan försöker tränga bort den. Och Matilda sjunger gång på gång sitt eget namn i refrängen vilket gör att låten känns än mer personlig, än mer sann. Det är otroligt fint och jag njuter hela andningen igenom. Alla tre minuter.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Nuuksio

Foto: Jimi Ernola 

Henrik Heselius projekt Nuuksio släpper debut-EP:n En annan gång i mars. Första smakprovet därifrån har vi här i form av nysläppta karamellen Mer. En låt klädd i drömsk elektronik med en text om att våga visa hela sig, inte dölja ens "sämre" sidor utan tillåta sig att vara mänsklig fullt ut. Henrik har tidigare släppt musik i eget namn, dubbelsingeln Inlindad/Cirklar. De var mer organiska och luftiga och jag skulle säga att singeln Mer är förpackad i ett än mer drömskt format. Vackert är det och med en igenkännande text. Henrik, som även är skådespelare, gästar idag bloggen för ett musikminne, kopplat till Lou Reed!

Mitt första minne av Lou Reed är hans sätt att vara sig själv. Han verkade inte ha något behov av att passa in. Han var vulgär. Rakt på sak. Självklar. Där fanns någon form av igenkänningsfaktor och jag hittade stöd i hans skoningslösa sätt att uttrycka sig via sin musik. På sina egna villkor. 

Jag var 17 år då jag tillsammans med en vän första gången såg Lou Reed spela med sitt band. Det var på en festival och då bandet som spelade innan dem på samma scen slutade spela, gick vi och ställde oss rakt framför scenen. Då det närmade sig showtime blev det långsamt trängre, och mer och mer folk försökte tränga sig förbi, men vi stod som fastgjutna framför scen. Vi kunde alla låtar som om vi skrivit dem själva, och 17 och hämningslösa som vi var hade vi denna kväll tänkt känna oss som en del av bandet. Konserten satte igång och det gjorde vi med. Sjöng med vartenda ord i varenda låt och levde med varenda trumslag. Gitarristen i bandet lade i något skede märke till att vi verkade kunde låtarna lika bra som bandet själv, och han log och hejade på oss. I slutet av konserten gick han fram till Lou Reed och viskade någonting i hans öra. Lou Reed är inte känd för att ta kontakt eller vara speciellt tillmötesgående då han står på scen utan brukar tvärtom vara ganska introvert och tillbakadragen, men ändå ser vi honom hitta oss med sin blick; Lou Reed som tar sig fram till oss. Lou Reed som lägger sin hand på min axel, delar sin mikrofon med oss. Vi som delar mikrofon med Lou Reed. Sjunger med Lou Reed. 

“One chord is fine. Two chords are pushing it. Three chords and you're into jazz.” - Lou Reed 

Det jag bär med mig från detta minne är det hämningslösa. Den självklara friheten där man inte skäms, inte håller tillbaka, inte tänker på hur man ser ut eller låter just då, just där. Då man bara är och låter musiken föra. En viktig del av arbetet med skivan jag nu ger ut, har just varit att hitta tillbaka till en sorts lekfullhet. Att hitta tillbaka till ivern och glädjen i skapandet. Att ta ett steg tillbaka, ifrån övertänkande, perfektionism, överdimensionerad självkritik, krav och flera krav. Hitta tillbaka till sina egna rötter. Tillbaka till energi och oförsiktighet. Stolthet och kärlek. Skivan är på sitt sätt gjord i minnet av Janne Darko - min vän, min Nancy Wha broder. Tillsammans med Janne var det lätt att vara lekfull. Lätt att skapa. Lätt att vara. Skivan är också tillägnad Leon - min son, mitt hjärta och min bästa vän. Leon är den som hjälpt mig att hitta lekfullheten igen.

/ Henrik Heselius, Nuuksio 

Lyssna här nedan!

Johan Hedberg - EP

Omslag: Jonas Martinsson, Foto: Petronella Hedberg

Jag lyssnar på Vinden om och om igen. Låten som finns på Johans Hedbergs EP, är strålande vacker. Ett sju minuter långt rop till själen. Det finns något både vemodigt och vackert med blåsinstrument och i Vinden passar det verkligen in med blås (no pun intended!). Nils Bergs klarinett förför, gör en ledsen och skänker en tröst på samma gång. Johans storhet ligger annars mycket i raderna han skriver. Hans berättelser och betraktelser om människor, detaljer och samhället i stort. När jag lyssnar på de fyra låtarna så återkommer mina tankar ofta till att jag skulle vilja läsa en roman av Johan eller att han skrev manus till en film. Han har ett öga för detaljer och för att se människor på riktigt. Det är inga stora gester och filter utan ögonblicksbilder från verkligheten som den ter sig för de allra flesta. 

”våra gator har nåt annat av värde som de aldrig kan köpa” sjunger han i avslutande Felia. Jag tolkar det som en låt som flyr från alla måsten och förväntningar, det finns andra värden i livet än saker som bara ska bli större, mer och längre. Överlag ser jag att EP:n i stora drag söker efter ett nytt sammanhang och att det kan vara svårt att hitta nya ju äldre man blir. Johans hjärta döljs inte bakom någonting, han skriver självutlämnande om bland annat vad man ska göra med sig själv när barnen flyr hemmet. Visst är det ensamt utan dem? Det blir lätt att man ringer upp hela stan i jakten på ett sammanhang. 

Musikaliskt är det ofta långsamma steg genom historierna som berättas, melodierna lunkar på vackert och med nyanserade steg. FYHT är den som springer snabbast. Texten, om en slags hatkärlek till hemstaden, är både detaljerad och fantastisk. Detta är en EP där berättelserna fångar mig och att de har klätt upp sig i suverän popmusik är förstås ett extra plus.

Lyssna här nedan!

Bunny Slope - Marie, You Wanna?

Foto: Press

Stockholmstrion Bunny Slope har precis släppt sin tredje singel. Marie, You Wanna? heter singeln som följer upp tidigare Floating on clouds och Water slide. Jag gillade både de riviga soltimmarna i den sistnämnda och det drömska bruset i debutsingeln. Den lätt psykedeliska musikvideon till Floarting on clouds matchade så väl känslan jag fick av låten, precis på samma sätt som musikvideon till Water slide gjorde. Där var det färgglatt och en leende värld. Båda låtarna simmar runt i en färgglad värld, men det är på olika sätt, sett ur olika perspektiv. Floating on clouds kunde varit inspelad på 60-talet medan Water slide var mer åt det twee-popiga hållet. 

Nya singeln är en slags urspårad kärleksförklaring till Marie. Från en första träff till ett liv ihop. Eller löften om just det i alla fall. Det är impulsiva känslor och allt går snabbt. Det naiva och charmiga går hand i hand. Det är som vanligt med bandet att låten både bär på mjuka penseldrag och riviga naglar. Det är så fint att i varje låt verkligen få känslan av ett band som är så samspelta med varandra, som blandar varandras färger och som verkligen skakar liv i Sveriges popscen med sin blandning av sockervadd och rivjärn.

Lyssna här nedan! 

Agitator - Jag trivs bäst där du är

Jag tycker om när band får till live-känslan på album. Precis som Division 7 lyckades på Paradis Garage så lyckas Agitator på Jag trivs bäst där du är. Närvaron finns där och texterna, medvetet eller ej, känns spontana och lekfulla på samma gång. 

Agitator består av fem killar från Stockholm. De är 19 år och jag kan känna igen mig mycket från när jag var i samma ålder och jag precis hade flyttat till Stockholm. Jag minns inte om jag hade några direkta ambitioner men jag minns att jag jämt gick till Biblioteket och läste igenom Bruno K Öijers diktsamlingar och kopierade honom i mina texter. Kanske var det så Stockholm påverkade mig. 

Jag vet inte hur Stockholm påverkar Agitator men mycket på albumet är ängsligt, både texterna och soundet. Oron, ångesten, kärleken. Det är en välbekant trio. Det är ofta ett soundtrack till den naiva ungdomen då känslorna är som monster i ens kropp, som inkräktare - samtidigt som man vill känna allt hela tiden, känna att man är vid liv för första gången. 

Det låter oftast väldigt väldigt bra, särskilt när tempot skruvas upp till max och Felix Lindström skriker ut sina ord efter flertalet upprepningar. Upprepningar och skrik, ni har mig. Ibland låter det som inbrottslarm i huvudet, ibland som sirener. På sista låten är vi plötsligt på ett besök på ett Tivoli. Åtminstone låter det så. Det är mycket olika referenser och mycket olika intryck, samtidigt fäster även det bilden av ett soundtrack för ungdomen. 

Texterna varierar mellan en viss bit av surrealism till förhållandevis raka ord om känslor. Felix sjunger om allt från "Musiken blir som bäst när man blir döv av den" till "håll min hand tills den ramlar av." 

Tänk att David Lynch skriver manus och samtidigt lyssnar på Broder Daniel och Joy Division. Plötsligt förändras vardagsrummet och blir till en svartklubb. Någonstans där har vi Agitator och låtar som Bikinifunk, Alla som jag kände dom försvann så jävla snabbt och Stränder är perfekta pusselbitar i ett album som jag kommer komma ihåg väldigt länge.

Lyssna här nedan!

Nadja Evelina - Fuck up

Foto: Lamia Karic

Jag började lyssna mer på Nadja Evelina för några år sedan. Jag hade en inneboende som spelade hennes låtar mycket. Vi lärde varandra mycket, han lärde mig att lyssna på Nadja, jag lärde honom att Beach House var ett band och inte en musikgenre. Inte i Nadjas fall i alla fall. Jag kände mig genast hemma i hennes texter och man kände sig lite mindre ensam i ens tankar och man njöt av hur hon klätt upp vardagsproblem till utmärka poplåtar. Nadja är fantastisk på att berätta historier och även om låten belyser något problem till vardags så gör hon något speciellt av det. Det låter aldrig okonstlat, utan bara väldigt nära och det är popmusik som, upplever jag det, förstår en och som många kan känna igen sig i. 

Jag och min fina inneboende såg henne på Scandic Europa i Göteborg och känslan fanns minst lika mycket live, det är musik som andas minst lika okonstlat live som på skiva. Det är lager på lager av vemod men det är otroligt vackert och rörande på samma gång. Jag återkommer ofta till låtar som Finast utan filter, Piller, Rymmer och storfavoriten 1177. 

Jag har alltid uppskattat texter som tar sitt avstamp i vardagen och som rör sig nära ”vanliga” människors liv och Nadjas texter gör verkligen det. Hon är också specialist på att få med fina detaljer som gör att man mer och mer känner sig hemma i alla situationer som hon beskriver. Låtarna tar en i hand, de kramar om en och är med en på resor, mot örat, över spåren. 

Bland de två albumen som släppts så rankar jag nog Vi? något högre än Aska, glitter och annat som försvinner i vinden, främst för att topparna var något högre på Vi?. Men det är, oavsett, två riktigt starka album. 

Nu är Nadjas tredje album på gång och första smakprovet ut är singeln Fuck up. I singeln frågar sig Nadja ”hur kan nåt som är så tragiskt va det finaste som hänt”. Hon sjunger om blåmärken i hennes själ och att blunda för problem. I texten skäller hon inte på någon eller egentligen kanske på båda två, ser till bådas brister i det hela. Låten är både mjukare och mer rivig än vanligt från Nadja och det är en fantastisk singel som är som allra bäst i det intensiva slutet.

Lyssna här nedan!