Jag var nog runt 35 när jag stod och vispade grädde och kände att världen stod och vispade i min hjärna. Jag bara skakade. Jag var så gott som ett tomt yoghurt-paket. Ni vet ett sånt som måste användas för att det är så jobbigt att öppna ett nytt paket och skölja ur det gamla. Tankarna hade gått upp i vikt under en ganska lång tid. Jag matade dem med nya saker att göra hela tiden. Fyra blogginlägg om dagen, sen träffa en vän, återhämta sig från jobbet, laga mat och förstås gå och lägga sig i tid. Jag borde gett dem en stuga och en sjö men pressade tankar har sällan särskilt lång täckning.
Ni vet när man hinner spegla sig men aldrig låter själen göra det? Det är svårt att sminka själen efter en stund. Inte ens förträngning fungerar som foundation. Jag skulle inte korsa ett världshav men det var så det kändes. Stressen släppte ut håret och den skrev arga lappar i tvättstugan, den rev hål i min packning inför semestern, den hällde ut allt sitt småsparande över mig. Och jag hade ingen biljett. På bussen, på spårvagnen, på trottoaren, som människa. Alla månader hade 365 dagar. Stressen var ett lejon på savannen. En kom ihåg-lapp i en kom ihåg-lapp i en kom ihåg-lapp. Jag minns prestationsångesten jag kände när jag inte ville ha med mig halvfabrikat till jobbet. Men ät ordentligt, Oskar. Nu vet jag att jag alltid ska säga emot när någon värderar mat på onödiga och olämpliga vis. Vilket är så gott som alla gånger.
Jag har också insett att något inte måste öka i mängd bara för att det går bra några gånger. Just mängden kan skapa både underverk och gåundervärk. Det är svårt att riktigt se skillnaden i början.
Det tog nästan fyra år innan jag vässat orden tillräckligt. Innan jag började säga nej på riktigt. Nej är ett av de finaste orden som finns. Tillsammans med ”Förlåt, det var jag”. Det är så lätt att leta efter orden ”det var inte jag” men gör det så mycket om det var jag? Om jag var den felande länken? Det är okej att fucka upp allt ibland och älta något i några månader. Vissa saker får vara. Och att acceptera just det man såg som skamfyllt och pinsamt innan har hjälpt mig mycket. Tidigare hade jag sett varje misslyckande som en slags konkurs för självförtroendet och försökt hitta förklaringar till varför det hände. Det var skönt att känna att saker fick bli fel ibland utan att någonting gick under för det. Jag menar inte att allt är bra nu bara för det, men det har varit sämre.
Det finns många underhållskostnader. Bäst att återinvestera eventuella vinster i min hälsa. Annars står jag där som en bärbar dator i ett kök i Majorna. Inlagd för palliativ vård - om det inte vore för sladden.
