Jag tycker om när band får till live-känslan på album. Precis som Division 7 lyckades på Paradis Garage så lyckas Agitator på Jag trivs bäst där du är. Närvaron finns där och texterna, medvetet eller ej, känns spontana och lekfulla på samma gång.
Agitator består av fem killar från Stockholm. De är 19 år och jag kan känna igen mig mycket från när jag var i samma ålder och jag precis hade flyttat till Stockholm. Jag minns inte om jag hade några direkta ambitioner men jag minns att jag jämt gick till Biblioteket och läste igenom Bruno K Öijers diktsamlingar och kopierade honom i mina texter. Kanske var det så Stockholm påverkade mig.
Jag vet inte hur Stockholm påverkar Agitator men mycket på albumet är ängsligt, både texterna och soundet. Oron, ångesten, kärleken. Det är en välbekant trio. Det är ofta ett soundtrack till den naiva ungdomen då känslorna är som monster i ens kropp, som inkräktare - samtidigt som man vill känna allt hela tiden, känna att man är vid liv för första gången.
Det låter oftast väldigt väldigt bra, särskilt när tempot skruvas upp till max och Felix Lindström skriker ut sina ord efter flertalet upprepningar. Upprepningar och skrik, ni har mig. Ibland låter det som inbrottslarm i huvudet, ibland som sirener. På sista låten är vi plötsligt på ett besök på ett Tivoli. Åtminstone låter det så. Det är mycket olika referenser och mycket olika intryck, samtidigt fäster även det bilden av ett soundtrack för ungdomen.
Texterna varierar mellan en viss bit av surrealism till förhållandevis raka ord om känslor. Felix sjunger om allt från "Musiken blir som bäst när man blir döv av den" till "håll min hand tills den ramlar av."
Tänk att David Lynch skriver manus och samtidigt lyssnar på Broder Daniel och Joy Division. Plötsligt förändras vardagsrummet och blir till en svartklubb. Någonstans där har vi Agitator och låtar som Bikinifunk, Alla som jag kände dom försvann så jävla snabbt och Stränder är perfekta pusselbitar i ett album som jag kommer komma ihåg väldigt länge.
Lyssna här nedan!
