Du är fantastisk på att sätta resten av livet på snooze

Jag var så nervös så det kändes som mina läppar smulades ned som kexchoklad. Vinden lockade ditt hår och din klänning kysste centimeter efter centimeter av mina händer. Gräset hade gåshud när du låg där. Jag hade haft en mardröm i timmar, nu var jag vaken om dig. Du kysste mig. Du är fantastisk på att sätta resten av staden, resten av livet på snooze. Plötsligt rev stormen upp stygnen på havet. Du lade försiktigt om såret, det blödde ymnigt ända till stranden. Stjärnorna hoppade från klipporna. Jag vet inte hur många som fick kallsup. Vi lade ut en madrass på vågorna och låg där och tittade upp mot himlen. Molnen föll utmattande ned över havet. Månen låg kvar på rygg och läste något. Kanske var det om oss. Kanske inte. 

På morgonen beklagade jag mig över att min hjärna alltid kör mot trafiken. Jag hade alltid beklagat mig över spegeln innan för den har alltid hållit käften. Samtidigt boxade solen bort molnen. Den vann titeln igen. Vem vet hur länge den hunnit styrketräna. Själv hade jag någon slags inre styrketräning under några år och mina jobbigaste tankar har utan tvekan sämre blodcirkulation nu än vad de hade innan. Jag tänkte på åren i Stockholm då allt var som värst på något sätt, på nätterna på Sergels Torg, på hela nätter utomhus. Fakturan som skrevs då är slutbetald. Det var inte som att min hjärna köpte en helt ny garderob och så var allt bra. Det bästa var att ta cykeln tillbaka genom alla erfarenheter, lära sig något av dem. Jag är snäll mot mig själv idag. Det har känts som världens ände att ta sig dit men det var inte fullt så långt dit som jag trodde. 

Du lade dig i mitt knä och spelade Ordlig. Jag satte på Cornelis på Spotify. Sommarkort är en låt som alltid rivit min själ mitt itu. På ett smärtsamt vackert sätt. Jag har en bild i huvudet av min morbror och min mormor som satt och sjöng den. Kanske var det inte just den låten. Ens hjärna är som en text på Instagram, man förhärligar hur allt är. Erfarenheter. På något sätt blir man mer ensam av dem, men erfarenheter visar samtidigt vilka människor man passar bäst med. På det sättet blir det mindre ensamt fastän personerna kanske är färre. Jag behöver inte vara slutsåld för att vara lycklig. Jag behöver inte hundra personer som lyssnar. Min hjärna avbröt mig. Du tog på min längtan, sjöng med i Sommarkort, öga mot öga, ett slutet, ett öppet. Vi såg varandra ändå. 

Min längtan har alltid haft fåglar i sig och den har aldrig stängt för semester, aldrig kunnat äta bara rester. Den har sällan väntat vid hållplatsen och bara du fick gå ombord på den. Tre år senare så finns det inget jag ångrar. Många mornar jag vaknar så är min hjärna en hotellfrukost, avslappnad och hungrande. Allt jag berättar har inte hänt men du är fantastisk på att sätta resten av livet, världen på snooze. Jag älskar vår fantasi och hur bra skydd den är mot verkligheten ibland och hur närheten får nätterna inte att försvinna helt, men liksom smulas ned i kranen, ut i haven. Vi kan simma där när vi är mer redo för att ta oss an dem.