Musikminne från Nuuksio

Foto: Jimi Ernola 

Henrik Heselius projekt Nuuksio släpper debut-EP:n En annan gång i mars. Första smakprovet därifrån har vi här i form av nysläppta karamellen Mer. En låt klädd i drömsk elektronik med en text om att våga visa hela sig, inte dölja ens "sämre" sidor utan tillåta sig att vara mänsklig fullt ut. Henrik har tidigare släppt musik i eget namn, dubbelsingeln Inlindad/Cirklar. De var mer organiska och luftiga och jag skulle säga att singeln Mer är förpackad i ett än mer drömskt format. Vackert är det och med en igenkännande text. Henrik, som även är skådespelare, gästar idag bloggen för ett musikminne, kopplat till Lou Reed!

Mitt första minne av Lou Reed är hans sätt att vara sig själv. Han verkade inte ha något behov av att passa in. Han var vulgär. Rakt på sak. Självklar. Där fanns någon form av igenkänningsfaktor och jag hittade stöd i hans skoningslösa sätt att uttrycka sig via sin musik. På sina egna villkor. 

Jag var 17 år då jag tillsammans med en vän första gången såg Lou Reed spela med sitt band. Det var på en festival och då bandet som spelade innan dem på samma scen slutade spela, gick vi och ställde oss rakt framför scenen. Då det närmade sig showtime blev det långsamt trängre, och mer och mer folk försökte tränga sig förbi, men vi stod som fastgjutna framför scen. Vi kunde alla låtar som om vi skrivit dem själva, och 17 och hämningslösa som vi var hade vi denna kväll tänkt känna oss som en del av bandet. Konserten satte igång och det gjorde vi med. Sjöng med vartenda ord i varenda låt och levde med varenda trumslag. Gitarristen i bandet lade i något skede märke till att vi verkade kunde låtarna lika bra som bandet själv, och han log och hejade på oss. I slutet av konserten gick han fram till Lou Reed och viskade någonting i hans öra. Lou Reed är inte känd för att ta kontakt eller vara speciellt tillmötesgående då han står på scen utan brukar tvärtom vara ganska introvert och tillbakadragen, men ändå ser vi honom hitta oss med sin blick; Lou Reed som tar sig fram till oss. Lou Reed som lägger sin hand på min axel, delar sin mikrofon med oss. Vi som delar mikrofon med Lou Reed. Sjunger med Lou Reed. 

“One chord is fine. Two chords are pushing it. Three chords and you're into jazz.” - Lou Reed 

Det jag bär med mig från detta minne är det hämningslösa. Den självklara friheten där man inte skäms, inte håller tillbaka, inte tänker på hur man ser ut eller låter just då, just där. Då man bara är och låter musiken föra. En viktig del av arbetet med skivan jag nu ger ut, har just varit att hitta tillbaka till en sorts lekfullhet. Att hitta tillbaka till ivern och glädjen i skapandet. Att ta ett steg tillbaka, ifrån övertänkande, perfektionism, överdimensionerad självkritik, krav och flera krav. Hitta tillbaka till sina egna rötter. Tillbaka till energi och oförsiktighet. Stolthet och kärlek. Skivan är på sitt sätt gjord i minnet av Janne Darko - min vän, min Nancy Wha broder. Tillsammans med Janne var det lätt att vara lekfull. Lätt att skapa. Lätt att vara. Skivan är också tillägnad Leon - min son, mitt hjärta och min bästa vän. Leon är den som hjälpt mig att hitta lekfullheten igen.

/ Henrik Heselius, Nuuksio 

Lyssna här nedan!