 |
| Foto: M. Norberg |
December hade precis tagit sin första andetag. Jag var i Stockholm och skulle se Broder Daniel. Jag var i Stockholm med mina då närmaste vänner. Broder Daniel skulle spela på Annexet. Det var en oerhört destruktiv tid och jag var nog fast i ett sökande samtidigt som jag höll på att lämna min trygghet i Kalmar. Jag skulle någon månad senare flytta till Stockholm. Jag minns inte varför jag ville dit, men en av mina vänner sa ”för att lära dig leva.” Vännerna jag hade då var min första riktiga känsla av sammanhang. Alla mådde ganska dåligt men vi gjorde samtidigt något fint av alla känslor. Vi gick på julmarknader och dela varandras vantar och använde ord och främst popmusik som vapen mot allt vi inte riktigt kunde hantera. Broder Daniels musik var som ett larm, ett rop, ett bollplank för skallen och de gjorde det allra bäst på Broder Daniel Forever.
Det är ett förhållandevis enkelt och rakt album, texterna är rakt på sak och försöker aldrig krångla till det och alla av de tio låtarna är mästerverk. Det fina i albumet är som med all annan stor popmusik att varje låt är klädd i de känslor jag hade just då när det släpptes. Jag var 14 år och otroligt osäker på allting. Jag befann mig i en värld som ständigt tappade andan och jag visste inte riktigt hur man kombinerade alla starka känslor med att samtidigt andas på egen hand. När Broder Daniel inledde albumet med I’ll be gone så blev den låten ett slags skydd, en hjälp i att skapa ett sammanhang. Det var många dagar i mina tonår som jag trodde att jag inte skulle leva särskilt länge. Men saker vände så småningom och jag och vännerna gled isär när jag flyttade från Stockholm. Men det dryga året jag bodde där satte ändå en viktig grund för resten av mitt liv.
När jag lyssnar på Broder Daniel Forever så ser jag vännerna framför mig i alla slingor, i alla larm, i alla till synes enkla textrader men som Henrik Berggren ändå sjöng på liv och död. Jag ser oss sitta på Pendeltåget till Jakobsberg. Jag ser oss sitta med glitter i ansiktet på Sergels Torg och jag ser alla dagböcker vi skrev till varandra där vi lyfte livet tillsammans som något jävligt vackert.
Det finns mycket livsförakt i raderna på albumet - samtidigt en önskan om att leva. Det är en slags melodisk torgskräck och det är få, om ingen, skiva i Sverige som bräckt detta. Det är snart trettio år sedan Broder Daniel Forever släpptes men låtar som tidigare nämnda I’ll be gone, Dark heart, Happy people never fantasize, Whirlwind och Dream my days away låter fortfarande lika brännande. De skär minst lika skarpt i själen. Som om Iggy Pop och The Jesus and Mary Chain hade mött Phil Spector på en promenad och tillsammans bildat band.
Det är soundtracket till min uppväxt och till mitt första riktiga sammanhang. Jag kände att vi var som vännerna i Stand by me och på vissa sätt var vi det. Om så bara för en stund. Det var ett sammanhang som ofta gjorde ont men topparna och blomsterfälten de vännerna fick att växa i mig var verkligen något som i alla fall fick mig att vilja lära mig leva.
