Senast jag skrev om Siiri Nilsson var i samband med släppet av albumet Just the beginning för snart två år sedan. Då kallade hon sig bara Siiri, men nuförtiden släpper hon musik under sitt fulla namn. Det var ett album som samlade olika fragment från livet och tog med sig något ljusare och varmare ut till andra sidan. I’ve been searching, I know och Morning train är låtar som jag fortfarande återkommer till ofta.
Personligen tycker jag nog bäst om Siiris musik när låtarna klär av sig den musikaliska tyngden och rösten ställer sig nära. Då berör det som allra mest. Ibland räcker det att tyngden finns i rösten. Då behövs ingen ytterligare förstärkning.
Förra året släppte hon singeln High enough. Det var en dans med elektroniska steg. Den stack ut en del från Siiris övriga material, men jag tyckte om den dansanta produktionen. Även om det fanns elektroniska inslag på debutalbumet också, så var High enough lite mer av allt. På sociala medier bjöd hon på en akustisk version av låten och ju mer avskalat det är, desto närmare blir det på något sätt. Två olika men minst lika fina perspektiv av låten, oavsett.
Siiris senaste singel heter The city never sleeps och det vi får är en låt inramad av en storstad. En storstad som ständigt andas, som ständigt jäktar och jagar. Och samtidigt en relation som kanske inte ger en exakt det en behöver. Och kanske är det då bäst att hen bara lämnar en ifred istället. Storstäder är bra på att förstärka känslor, oavsett vilka. Vare sig det är ensamhet eller eufori. Kanske behöver en stad sova ibland för att man själv ska kunna koppla av. Oavsett så är singeln en fantastisk påminnelse om Siiris fantastiska röst och hur väl den skiner upp ödsliga landskap och samtidigt blir till lugnande neonljus i den där staden som aldrig sover.
Lyssna här nedan!
