Lyckan har dina födelsemärken, ditt sätt att springa

Du frågade om vi skulle vara hos mig istället. Du skämdes över att det var så stökigt. Jag tänkte mest att jag skämdes över alla som fått komma in i min stökiga hjärna. Vi hade precis legat i gräset, jag strök över ditt vänstra ben, medan du kollade Youtube och Al Pacinos bästa Gudfadern-Scen. Jag visste inte vad jag skulle säga egentligen. Det kändes som min röst växte någonstans långt bort. I ett annat land kanske. Omöjlig för mig att vattna. Kanske står vi alltid tysta inför själen. Åtminstone någon gång. 

Himlen började ljusna där vi gick, kanske hade någon kopplat molnen, stängt in dem i deras stall. Jag kände som vanligt med dig, att jag var vid mina sinnens fulla missbruk. Vi satte oss och du somnade i skuggan av mitt hjärta. Den blev ditt täcke som du drog över dig mer och mer. Jag kände mig lycklig. Jag ville bara fortsätta resa, aldrig gå iland vid några sorger, aldrig bygga hus i ett tomrum. 

Våren krafsade mot himlens fönsterbleck. Vad ska du med mig till, frågade du. Leva. Lyckan har dina födelsemärken, ditt sätt att springa, ditt sätt att liksom segla fram genom livet.