Vogon Poetry & SCALA - Street spirit (Fade out)

Thom Yorke har beskrivit Street spirit (Fade out) som både en av Radioheads mörkaste samt renaste låtar. Som att slåss mot djävulen och förlora varje gång. Nu har Vogon Poetry och SCALA gjort en tolkning av Radioheads klassiker. Kostymen här är fortfarande mörk, men en elektronisk sådan. 

Jag intervjuade Vogon Poetry 2018 och har följt bandet under deras karriär. Det är fint att få växa tillsammans med ett band och få följa utvecklingen. Återvända till gamla låtar och dansa med i dem. Under promenader, under sena nätter. Jag har lyssnat mycket på bandets senaste album The guide och det är spännande att lyssna och jämföra med soundet på debuten Don’t panic. Låtmässigt är debuten fantastisk, men ljudmässigt finns det brister och jag kan känna att albumet mer innehåller olika låtar som funkar var för sig men som inte tillsammans skapar en röd tråd, utan mer olika lösa trådar. Det är trots det ett starkt album men det har hänt mycket bra med bandet sedan dess. Kanske bäddade samarbetet med Social Ambitions på The guide för fler samarbeten för tanken är att man tillsammans med SCALA ska släppa en EP. Hope of heading home släpptes i januari och det var första smakbiten vi fick och Street spirit är nummer två i ordningen. 

SCALA har också imponerat på mig och jag tycker att deras senaste album II är deras bästa hittills. Fel, Ängel, Rädd och Guld & champagne är låtar jag klär mina öron i dagligen. Helena Wigeborn sjunger fantastiskt i varje låt och jag påminns lite om Louise Marchiones röst och hennes duo Fenix. SCALA har flera gånger gjort otroliga covers, både på Kent och på GLAS. Covern på de senares låt Ögon är i mitt tycke vassare än originalet. Samtidigt innebär förstås ofta att det är live att det blir extra låga, extra energi. Tolkningen av Street spirit (Fade out) håller sig både nära originalet och inte. Själv kan jag erkänna att jag bortsett från en del låtar aldrig riktigt gillat Radiohead. De har känts ungefär som ett mer introvert och intetsägande R.E.M. där olika ljudexperiment har ersatt melodier som fastnar. Det är klart att bandet har betytt mycket för många olika människor men jag har aldrig riktigt fastnat. 

Det som Vogon Poetry och SCALA behåller av tolkningen är låtens mörker och känslan av att befinna sig långt ner. Här finns tyngden samtidigt som arrangemanget förstås här är elektroniskt och samtidigt mer dansant. Båda de lugnare partierna och de som mer springer fram är starka och Helena och John (Andersson, Från Vogon Poetry) delar på sängen med den äran. Med rätt arrangemang blir även Radioheads låtar något i min smak. De svenska banden bjuder också på ett vackert stråkarrangemang i tolkningen vilket ytterligare bidrar till en mycket fin sådan.

Lyssna här nedan!

Fem album: Charlie Petersson

Foto: Linda Jägerström

Första gången jag hörde talas om Charlie Petersson var i samband med att han spelade karaktären Wille i den svenska filmen Cirkeln (2015). Sen dess har han bland annat medverkat i TV-serien Tjockare än vatten (2020) samt i storfilmen What remains (2022) där han bland annat spelade mot Stellan Skarsgård. Han kommer även spela huvudrollen i den kommande svenska filmen Drama kings. Charlie har många järn i elden och vi har även sett honom både framför och bakom kameran i dokumentären Street tunes där vi får följa Charlie och hans liv som gatumusiker. 

Förra året slog han sig samman med producenten Mats Björke (Mando Diao) och släppte låten Are we? där vi bjöds på snygg garagerock. Debuten följdes upp av svängiga A drug named Elleton och idag släpptes Always forever. Debutalbumet är utlovat innan sommaren och bär namnet Millenialistic. Always forever sänker tempot och är mer av en låt som bär känslorna utanpå. Charlie sjunger mycket fint och den passar fint i det stillsamma landskapet också. Idag berättar Charlie om fem album som inspirerat honom under hans karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Oasis - (What's The Story) Morning Glory (1995)

Det finns inte en enda dålig låt på det här albumet. Noel i sin låtskrivar-peak och Liams röst är på den här plattan i en ny fas. Den har samma renhet och nasala attack som 'Definitely Maybe' men hans rock'n'roll rasp är vad som sätter själ i varje ton. Nästan alla låtar på skivan skulle kunna vara en singel för vilket band som helst under den här tidsepoken. 'Champagne Supernova' kan vara min absoluta favoritlåt någonsin. Låten jag skulle gifta mig till, låten jag skulle dåna ut om jag befann mig på ett kraschande plan påväg mot en säker död. Det här albumet är anledningen till att jag ens började spela musik. 

Liam Gallagher - Why Me? Why Not (2019)

Liam Gallagher's andra soloalbum och enligt mig hans bästa. Från att ha varit helt uträknad till att bli enda rockstjärnan i världen som kan sälja 125 000 biljetter på Knebworth 2022 måste väl ändå vara en av de mest romantiska comeback man sett? Oerhört välproducerat skiva i både lyrik och arrangemang till mix och mastering. Singeln 'Once' från albumet kom ut samtidigt som jag filmade Street Tunes på SVT och blev så oerhört definierande för den resan och produktionen att jag väljer att avsluta hela dokumentären med den låten. 

Arctic Monkeys - Whatever People Say I Am, That's What I'm Not (2006)

Tyckte de var de coolaste killarna jag någonsin sett när den här plattan kom i mina tidiga tonår. Hela albumet är som en fet jävla gudomlig käftsmäll av britrock och att man kan vara så tajt som band i den åldern borde vara olagligt. 

Paolo Nutini - Sunny Side Up (2009)

Efter debutalbumet så dumpade han Atlantic och stod utan skivkontrakt. Grabben är ju så fantastiskt bra att Elton John finansierar hela detta album och han släpper det independent. Folkpop/soul i sin bästa form. Outrot i 'Coming Up Easy' är mitt favoritoutro någonsin. "It was in love I was created and in love is how I hope I die".

Snook - ÄR (2006)

Vände upp och ned på svensk hiphop. Texterna var någonting helt nytt om man aldrig riktigt hört innan. De detaljerade rimmen och det okonstlade flowet blandat med alla fyndiga hooks och Salem Al Fakirs melodiska pensel färgade mig och alla mina vänners tonår. Nästan enbart riktiga instrument på hela albumet gjorde detta till en fräsch fläkt inom svensk hiphop där och då.

/ Charlie Petersson 

Lyssna på Charlies nya singel Always forever här nedan och kolla in den fina musikvideon!

Johanna Brun - The silence roar

Foto: Douglas Sandberg 

Johanna Brun debuterade med singeln Ur funktion 2018. Jag minns att jag lyssnade mycket på den då och jag gillade Johannas röst och hur hon upprepade titeln gång på gång. Upprepningar kan vara jobbigt men de kan också förstärka om det görs på rätt sätt och Johanna gjorde det på rätt sätt. Hennes uttryck kändes kändes självklart redan på debuten och rösten färdades i ett omgivande landskap som var både mystiskt och filmiskt. Texten som handlade om Johannas diagnos Ehlers-Danlos syndrom, som är en ovanlig bindvävssjukdom. Johanna har länge klätt sig i musiken och hon klär så bra i den, samtidigt som den ger henne en stor trygghet där inga trådar någonsin lossnar. Hon har själv beskrivit musiken som hennes tillflykt och istället för ett liv klätt i smärta klädde hon sig i musiken. 

Johanna har en fantastiskt fin röst och de senaste månaderna har hon släppt tre singlar, varav Bird var först ut i november förra året. Även om hon numera sjunger på engelska så tycker jag att grunderna från debutsingeln fortfarande är intakta. Hon har ett organiskt och nära uttryck, hennes röst är som hämtad från sidorna ur någon klassisk fantasyroman. Uttrycket är nära naturen och det fria med den. Hon symboliserar de öppna fälten, skogsdoften, språnget runt träden, att dyka ner i en älv. En stig, en flygfärd bort från mörkret. Bird gav mig den bilden, en berörande text om hot och våld och samtidigt flykten därifrån, även om den kanske, dessvärre, bara fanns i fantasin. 

Efterföljande Prophecy var även den så pass hudnära att den fick min själ att gråta. Det är något speciellt med hur Johanna bygger upp känslorna med hennes röst som det främsta verktyget. En låt om att vara som i en labyrint skapad av ens egna känslor och flykten därifrån, att våga släppa taget. 

Senaste singeln heter The silence roar och den är hämtad, liksom de två andra engelska singlarna, från Johannas kommande debutalbum. Johanna låter skogen bli en del av låten och det bidrar till ett sagolikt sound, som tillsammans med fantastisk körsång skapar något väldigt vackert. Låten blir i slutet det mest storslagna som Johanna delat med sig av hittills, det stora byggs av de fina körerna. Det blir som hämtat ifrån en storfilm, dock utan det känslomässigt påklistrade. Det här är bara vackert rakt igenom och jag ser verkligen fram emot Johannas debutalbum. Hon upplevs verkligen ha filat på sitt uttryck som hon la grunderna till för flera år sedan. Det var starkt redan då men det märks att hon är mer trygg i det nu och jag är glad att Johanna låter oss lyssna.

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Januari börja året

Ida Grattes nya singel tar en öl på uteservering och sätter sig i gräset och håller om någon, den är premiären utan jacka och några nyfödda fjärilar i ens mage. Den är den första solstrålarna som verkligen värmer i en värld som på många sätt inte alls värmer just nu, med saker som händer var och varannan dag. Hela tiden på olika håll runt om i världen. Kort sagt är det en vårlåt som vill skänka hopp men som också ser det tunga som alla påverkas av på olika sätt. 

Januari börja året är en gitarrplockande sak där fokus ligger på Idas röst. Den är den som styr känslan, melodin och vart låten ska hamna någonstans. Som alltid sjunger hon väldigt fint och hon fokuserar i texten på att det varit mörkt men att ingen del av henne ger upp. 

Hon uppskattar samtidigt det lilla i vardagen, som egentligen inte är så litet när allt kommer omkring. De små sakerna behöver man aldrig jaga efter på samma sätt som den inbillade lyckan, den hetsiga jakten på likes och karriärer. Det är fint att bara få vara människa och andas i solen, sitta på ett fönsterbleck och stråla samman med värmen eller någon annan människa. Och Ida ser solen bakom Globen. En slags symbol för hoppet, en slags symbol som puttar undan mörkret. Det är en väldigt fin låt att börja vårdagar med, sluta ögonen och känna solen genom fönstret.

Lyssna här nedan!

Fem album: Jack Elliot

Foto: Gabriel Jemsten

Gabriel Jemsten gör musik under namnet Jack Elliot. Han är aktuell dels med singeln It's not easy being invisible, vilket är en nyinspelning av låten som inleder EP:n, samt då med EP:n The Next Chapter. Idag gästar han bloggens serie Fem album där han berättar om album som inspirerat honom. Det känns som självklara val från Gabriel, samtidigt som han gör något eget av det som inspirerat honom. Musiken präglas av en charm och en svärta, ofta i kombination. Gabriel har en fantastisk röst, som gjord för berättelser sent om kvällarna. Lyssna exempelvis på de två avslutande spåren på EP:n, Nature is calling och Cynical ghost. Otroligt stämningsfullt, en avskalad skönhet att älska. Spotify-länkar till de album som inspirerat Gabriel, hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

Nick Drake - Five Leaves Left (1969)

Det enda albumet där jag inte har någon favoritlåt eftersom alla låtar är exakt lika bra, både Nick Drakes gitarr och John Woods (producenten) arrangemang är gudomliga och perfekta. Som en gitarrspelare och låtskrivare så är det här ett album som inte kan bli bättre. 

John Martyn - Solid Air (1973)

Från samma era som Nick Drake och minst lika bra att blanda sången och gitarren om inte bättre. Har alltid älskat att lyssna på John Martyn, och arrangemangen i det här albumet är extremt fina, lite jazziga med en folk-touch. Arrangemangen blir så bra eftersom det redan låter perfekt när John Martyn fingerpickar så de lägger bara på mer lager av finhet. Favoritlåtar från albumet är: Solid Air, The Man in The Station och May You Never. 

Luke Bell - Luke Bell (2016)

Hans första album och hans sista, den har en stor plats i mitt hjärta och det är väldigt synd att han inte släppte något album efter denna för att den här är så pass bra. Country och folk mixat och hans röst är som silke. Albumet tar mig alltid till en bättre plats. Favoritlåtar: All Blue, Where Ya Been och Glory And The Grace. Vila i frid. 

The Smashing Pumpkins - Mellon Collie And The Infinite Sadness (1995)

Fastän jag inte hade hört någon låt på skivan tills bara några månader tillbaka så är det den mest nostalgiska blandning av låtar jag har hört, allt är invävt i en magiskt varm känsla som är svårt att beskriva. Billy Corgans röst tar lite tid att vänja sig vid men när man väl gör det så är det så värt det. Mina favoritlåtar är: Tonight, Tonight, 1979, Mellon Collie And The Infinite Sadness och Thirty-Three. 

Jackson C. Frank - Jackson C. Frank (2001)

Den första personen som gjorde att jag ville börja lära mig att spela gitarr på riktigt. Före Nick Drake och John Martyn och alla stora folk artister så var det Jackson C. Frank, underbara lyrics och arrangemang på gitarren, han behöver ingenting annat än sin röst och sin gitarr. Väldigt varmt ljud och är extremt enkelt på öronen. Favoritlåtar: Milk And Honey, Blues Run The Game och My Name Is Carnival.

/ Jack Elliot 

Lyssna på EP:n samt singeln It's not easy being invisible här nedan!

Mats Dernánd - Lake Home

Foto: Press

Mats Dernánds debutalbum Lake Home är här. Det är ett album som samlar Mats karriär hittills och som kanske kan skapa en grund för hur hans framtid inom musiken ska se ut. Det är överlag ganska storslagen pop det handlar om när vi kör genom Mats landskap. Vi möter många längs vägen. Känslor, så som hopp, och människor som delar sång med Mats. Nästan varje låt är en duett och det bidrar till olika perspektiv och nyanser i varje låt, vilket gör albumet rikt på flera plan. Vi får fina sånginsatser från bland andra Luna Keller och Emma Nilsdotter och från Mats själv förstås vars röst rymmer både kraft där det behövs och känsla vilket alltid behövs.

Ett barnskrik inleder Solid ground och genast byggs rysningar upp längs mina armar. Jag kan tycka att stegringen i låten hade kunnat undvikas. Känslor hörs oftast som mest när man tonar ned omgivningen, annars är det en väldigt fin låt. Det är en sak när känslor stegras i en låt och man hör det i varje instrument, i rösten - men ofta blir det bara mer muskler musikaliskt och det blir en annan sak. Överlag är det i de mest stillsamma stunderna som jag njuter som mest av albumet. Liar har en musikalisk omgivning som smyger sig fram, med blås som med andakt visar upp sig. En relation som faller isär och en fantastisk bit av musik som ger mig bilder av vad som gått fel i relationen, hur allt kunde bli som det till sist blev. She’s called Grace återkommer i två versioner, varav den akustiska är den klart bästa. Det blir också till en duett i den akustiska versionen vilket också bidrar till det bättre. Känslostormen är enorm. 

Titellåten är en annan höjdpunkt, där likt storfavoriten Liar &Tilly är med och bidrar till sången. En sång om att ha varit frånvarande men slutligen så kan man återförenas och återhämtas ihop. Mörker finns i Mats sånger men de motas till slut bort av dess motsats. Lösningen finns alltid där, en kärna av hopp i den tuffaste natten. Och som Mats uttrycker i inledande fina You are not alone. Du är inte ensam. 

Det är ett starkt album som Mats bjuder oss på där det finaste finns i det nedtonade, då kommunicerar känslorna till oss som tydligast. Då märks hoppet han sprider allra bäst.

Lyssna här nedan!

Nanie Tauno - Rödvin & PS5

Foto: Klara Lindgren

”Du är som vackrast när du gråter”, sjunger Nanie Tauno i inledningen av nya singeln Rödvin & PS5. Det är den andra singeln som hon levererar i år. Hon fortsätter att sjunga ”du skulle aldrig säga det, hellre dör du än att någonsin va en anledning till det” och det är en fin vändning på texten. Jag gillade förra årets singlar, Varje version av dig och Jonathan Johansson-covern Stromboli brinner, väldigt mycket. Särskilt den förstnämnda, en låt om att göra allt för sina vänner och finnas där för dem genom alla deras jag, både de bra och de mindre bra. Men man slutar aldrig utvecklas och för varje begravning av ett jag så återkommer ett annat. 


Tall poppy syndrome som släpptes tidigare i år bar en melodi med mycket puls och texten hade två långfingrar i sig, särskilt mot de som försöker kväva ens drömmar, som inte trodde på en. Det är lätt att det blir så när man växer upp i en mindre ort och drömmer om något större, att människor genom avundssjuka försöker trampa ihjäl ens längtan och ens drömmar men man ska aldrig låta dem. Man ska tro på sig själv, även om det i sig är väldigt svårt. 

Nya singeln gör mig varm i hjärtat. Om att hålla ihop tills åldern gett dem allt för sköra ben och i deras hem ska skratta eka i evighet. Det finns en rädsla att allt ska försvinna men ju längre hjärtat får stå stadigt desto mer tryggt känns det, desto mer kan man koppla av. Och att bara vara hemma med rödvin och spela Playstation 5 kan vara den himmel man vill nå, den som räcker till. Det är en ljuvlig ballad som lyser upp en grå lördag i Göteborg.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Gabriella Wilsson

Foto: Press

"Jag vill leva, du vill dö i Norden" sjunger Gabriella Wilsson i debutsingeln Svenska sommarn. Hon sjunger med en närvaro som går att ta på och delar med sig av en historia som är hudnära och explosiv. Hon går igenom det fina med sommaren, det nästan pastelliga, samtidigt som kontrasten med de som inte alls mår bra lyfts fram. De syns kanske inte lika mycket, de kanske flyr solen för en mörk gränd nånstans, för ett mörkt tonårsrum. Det är en djupt berörande låt som Gabriella bjuder på. Kanske blir det en av årets absolut bästa singlar. Så starkt är det. Låten är ett första smakprov från EP-serien Skam dödar och jag är säker på att Gabriella är en artist att vända alla känslor mot. Hon har något väldigt viktigt att berätta. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne!

När jag tänker tillbaka på en eftermiddag som förändrade mycket för mig, ser jag oss sitta i en lummig trädgård omgiven av vajande träd och blomstrande buskar, trots att ett fint regn svepte över oss. Jag och min syster satt tätt intill varandra, våra händer sammanlänkade i ett tyst löfte om gemenskap och stöd. Framför oss satt Maja Francis, med ett piano vars alla tangenter berättade en historia – förutom en, som tystnade och lämnade utrymme för vår fantasi. 

Maja spelade PMS Party, en låt som vibrerade med känslor och ärlighet, och mellan ackorden berättade hon om sin resa. Hon hade tagit ett uppehåll från musiken i tre år, en period där hon inte bara återfann sig själv utan även skapade med sina vänner. Detta uppehåll kulminerade i ett album som kändes lika personligt som det var universellt. Hennes ord och melodier vävde samman våra egna erfarenheter med hennes, och jag kände mig djupt berörd. Bara ett år tidigare hade jag lämnat ett heltidsjobb för att följa mitt hjärta och satsa på musiken, och här var Maja, några år före mig på den resan, som ett levande bevis på att tiden vi ger oss själva att växa och skapa är ovärderlig. 

Den dagen, under ett lätt regnskyfall som nästan verkade understryka varje ord och ton med en mjukhet och renhet, fick jag en ny förståelse för tålamod och tro på min egen process. Maja, med sin historia och sin musik, blev en fyr i mörkret för mig. Hon påminde mig om att våra drömmar inte har ett bäst före-datum och att de vägar vi väljer kan leda oss till platser långt bortom vår vildaste fantasi, även om vi måste stanna upp och läka eller omformulera våra drömmar längs vägen. 

Där vi satt, jag och min syster, i den regndränkta trädgården, omgivna av musik och berättelser som länkade samman oss med något större än oss själva, fann jag inte bara styrka i Majas ord, utan även en djupare förbindelse till musikens kraft och min egen resa. Det var ett ögonblick av klarhet och inspiration, mitt i naturens egen melodi, där varje regndroppe och den tysta pianotangenten spelade sin egen viktiga roll i symfonin av livet.

/ Gabriella Wilsson 

Lyssna på Svenska sommarn här nedan!

Musikminne från Welt

Foto: Press

Drömsk elektronik bjuder Welt på i nya singeln Forget. Hon debuterade med singeln Lose you 2021 och låt efter låt bygger hon upp sin debut-EP Nobody knows me. EP:n anländer i slutet av april. Jag gillar Welts sätt att bygga upp drömmar i sin musik, att liksom få in det dansanta i det tunga och mörka. Just Forget är en break up-låt där hon frågar sig om man någonsin egentligen kommer över någon eller om det är tiden som liksom suddar ut alla känslor efter ett tag, som får en att glömma att det man känner nu en gång var starkt och levande. Det är en både stämningsfull och finstämd låt. Idag gästar Welt bloggen för ett musikminne!

Jag har valt att dela med mig av ett minne om när jag hörde min favoritlåt för första gången. Jag bodde i London 2016 och satt på en buss, troligtvis på väg hem från jobbet som servitris som jag hade då, när en vän till mig skickade en låt som hette Never be like you med artisten Flume. Sångerskan Kai sjunger på tracket och jag trodde först att Flume var namnet på kvinnan som sjöng. Jag minns hur jag blev totalt uppslukad av den låten. Jag tyckte den var helt perfekt. Ljudbilden, texten, sången och framförallt känslan som låten gav mig. Jag blev också så fascinerad över hur omslagen till Flumes låtar så perfekt symboliserar känslan som låten avger. 

Den här låten kan man säga var startskottet till vilken typ av musik jag själv ville göra och Flume har blivit en jättestor inspiration för mig både musikaliskt och visuellt konstnärligt. Jag började lyssna på alla hans låtar, googla information om honom och såg honom även live 2017 på Way out West. 

Vissa favoritlåtar kommer och går men konstigt nog får jag fortfarande pirr i magen när jag hör introt till just den här låten. Och den dagen på bussen för åtta år sen bytte jag bakgrundsbild på mobilen till Never be like you-omslaget och har inte haft nån annan bakgrundsbild sen dess. Är jag lite tokig eller bara ett väldigt troget fan?

/ Welt 

Lyssna på Forget här nedan!

Division 7 - Hundhuvudet

Jag såg Division 7 på Yaki-Da häromveckan. Det är fint att verkligen känna hur fin deras publik-kontakt är och de har också så nära till det som bränner, det som skakar. Jag är glad att jag har fått följa bandet från början och fått se by bli till stad, fått se en låga bli till brand. Bandets utveckling har varit fantastisk på alla plan och jag hyllade debutalbumet Paradis Garage. Jag tror fortfarande att debuten kommer ses som en milstolpe om några år. 

Det är någonting med musik som känns så närvarande. Det är många som försöker få till det där med live-energi exempelvis, men det är lätt att missa den svettiga aspekten i det hela. Division 7 missar inte någon aspekt. Det gör man inte heller på Hundhuvudet som är namnet på bandets andra album. Det är stundtals en klarare himmel vi möts av här. Man reser igenom livets toppar och dalar genom ett ofta klarare sound och påfallande ofta är Man Bruce Springsteen förklädd till ett rockband från Stockholm. Blåset både hånglar igång energin samtidigt som den håller om den i mer stillsamma stunder. Just blåset gör mycket för bandets sound, tycker jag. 

Första gången jag lyssnade på albumet så upplevde jag det som mindre direkt än debuten, det kanske är så det lätt blir när det finns något tidigare att hänvisa till, men den lite mer slingriga vägen betyder inte att det på något sätt är sämre. Det är ett album att växa i. Det är ett album som stundtals är mer mjukt än debuten, stundtals mer luftigt och också ett album som innehåller hyllor av de ingredienser som jag lärt mig att älska med bandet, bara i lite annorlunda förpackningar. Lyssna exempelvis på avslutande vackra Exit. Det är Division 7 på ett nytt sätt, som visar på ytterligare en bild av bandet. Det är många vackra körer på Hundhuvudet, bland annat just på Exit. Ny fobi är en svängig explosiv bit och kanske allra bäst här, men en låt som Sista tiden fastnar på alla hjärtats våningar, briljant med återigen vackert blås, signerat Mimmi Anterot. Just Mimmi gör många strålande insatser och drar albumet i en ibland större, men alltid vackrare växel. 

Texterna, upplever jag, handlar mycket om att förändras och våga förändra för att hålla pulsen kvar i saker, i relationer, i livet i stort. Man vill att något ska hända, att en revolution ska ske, men var ska man vända sig? Kanske finns svaret i att göra något nytt, kanske finns svaret i en själv. Det finns mycket att äska här, som alla rim i storslagna Evangelium, blandningen av det riviga och mjuka i Tära på mig eller replokalsenergin som förvaltas så väl i Du vill ha revolution. 

Jag var orolig ett tag, men det här är minst lika bra som debuten.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Alfa Romeo (Feat. Fredrika Rei)

The Jilted är en aktiv duo. Debutalbumet Heaven can wait släpptes i januari och redan nu läggs grunderna för nästa album som, om allt går som det ska, släpps under året. Magnus Haderborg och Linus Giertta har tonsatt många av mitt livs dagar. Magnus som även är med i The Vapour Veils och Linus som gav mina känslor ord i Sinking Slow och som även var med i fantastiska Blanka (Nothing reaches through är fortfarande en fantastisk explosion av känslor). The Jilteds debutalbum har spelats flitigt här hemma i Majorna, särskilt den avslutande Radical romantics som under fem minuter utmanar ens sinnen på det mest fantastiska sättet. 

På nya singeln Alfa Romeo gästas man av Vakentimmar-bekanta Fredrika Rei. När jag tänker på det så känns det som ett givet samarbete, då Fredrika och The Jilted tycks dela samma sinnen i det de gör. Det är drömsk elektronik och snygga arrangemang. Deras musik lever i samma värld, samma drömmar. Fredrika hörde vi senast på EP:n less depression, more dancing. Jag tycker hon är en fantastisk artist som verkligen målar upp fina bilder, både med rösten, texterna och melodierna. Både The Jilted och Fredrika Rei är fantastiska i att fånga kontraster och på att måla över mörkret med ljusare färger. Mötet mellan dem på Alfa Romeo blir också väldigt fint. 

Det är ett möte där den ena börjat förlora hoppet om det mesta och där rädslan för att allt ska gå under är ständigt påtaglig. Plötsligt spricker det dystra. En ny person gör entré och klär tankarna i betydligt ljusare kläder igen. Det finns hopp om en morgondag, trots allt. Precis som det ska kännas när kärleken slår till. Magnus och Fredrikas röster passar fantastiskt bra ihop och det skulle inte förvåna mig om det blir fler samarbeten framöver. Den här poppärlan är en finfin första singel från The Jilted som hela tiden fångar känslor, som hela tiden bygger upp berättelserna i fantastiska ljudlandskap. Missa inte heller den fina b-sidan The pool! 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Olof Wallberg

Foto: Emilia Sahlin 

Gud vad jag har lyssnat mycket på Olof Wallbergs låt Listen. Det är en låt där dramatiken och det lugnande går hand i hand och mina kvällar, mina promenader just om kvällen klädde sig gärna i den låten och det fortsatte under många många kvällar 2021. Låten var med på albumet We som kom året därpå och knackade på dörren till min själ. Klart att det skulle bli insläppt. Ett fint album som skakade mig som allra mest när tempot sänktes, som i fantastiska Together. Nu är Olof tillbaka med singeln Over now, en samhällskritisk poplåt klädd i synth-kostym. Det är både medryckande och tänkvärt. Idag gästar Olof bloggen för ett musikminne!

Mina föräldrar var inga musiker. Men pappa älskade musik. Hans LP-skivor har spelat stor roll för min musikaliska uppväxt. Låt oss gå tillbaka. 

Det var augusti 1983, jag hade precis börjat fyran. Nu fick jag också gå på kommunala musikskolan (dagens kulturskola) – jag hade valt gitarr. Det hade också min nya klasskompis. Nu satt vi och väntade utanför rummet på kommunala musikskolan där Istvan Dunai skulle börja undervisa oss och tre andra elever i akustisk gitarr. Vi hade inga förkunskaper, eller jo…jag hade ju inte kunnat låta bli att ta ut en favoritmelodi från vardagsrummet där hemma. Jag började spela den för min klasskompis. Han ville omedelbart att jag skulle lära honom det lilla jag kunde. 

Melodin var Memory med Barbara Streisand. Pappa hade köpt hennes samlingsalbum Memories när det kom ut två år tidigare. Skivan gick varm hemma hos oss och det var självklart att Memory skulle vara den allra första melodin jag lärde mig själv att spela på gitarr. På albumet finns ett pärlband av romantiska, sorgliga och - för mig och pappa – fantastiska låtar med Barbaras underbara dramatiska röst. Det sista spåret på plattan är The way we were - titellåten till filmen med samma namn där Streisand skådespelar mot Robert Redford. Också en favoritfilm för mina föräldrar. The Way We Were inleds med orden ”memories” och utstrålar en underbar ödesmättad, sentimental nostalgi som både jag och min pappa älskade. 

Pappa begravdes drygt 40 år efter releasen av Barbara Streisands Memories-album. På begravningen visade jag upp albumet med 39-åriga Barbara på. Sedan satte jag mig vid pianot, spelade de inledande ackorden till The way we were och sjöng: 

- Memories…light the corners of my mind… 

På ett visst ställe på min nya singel Over now sjunger jag med stor dramatik och ödemättnad. I owe it all to you, Daddy and Barbara.

/ Olof Wallberg 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Limandi

Foto: Press

Limandi släppte i januari sitt debutalbum FUCK. IT. vilket är ett album jag har lyssnat många timmar på. Särskilt på promenader hem från jobbet, genom skogen, under en allt mörkare färgad himmel. Det är ett personligt album där låtarna växlar mellan olika genrer, där texterna är komplexa stycken om just komplexa känslor. Vi får följa med på hennes personliga resa, hennes känslomässiga och själsliga utveckling och det är djupt berörande, både i exempelvis titellåten och storfavoriten Family där hennes röst tänder på fyrverkerier. Idag gästar Limandi bloggen för ett musikminne!

Det finns en del fantastiska konserter som jag sett genom åren men jag tror den jag minns som påverkat mig mest är när jag vid 9-10 års ålder såg Carolas julshow. Vi satt ganska långt fram och kunde se henne väldigt tydligt. Jag var helt trollbunden och tagen av hennes röst och framförande. Jag hade aldrig hört någon sjunga på ett sånt sätt förut. Speciellt inte live. Så felfritt och perfekt, och samtidigt sårbart, berörande och skört. 

Jag minns att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Jag ville bara sitta där och lyssna på hennes vackra, fantastiska stämma i en evighet. Det var så tydligt att hon hade fått en gåva som hon delade med världen - vilken jag tacksamt tog emot och fortfarande är tacksam över att jag fick uppleva.

/ Limandi 

Lyssna på FUCK. IT. här nedan!

Musikminne från Adelin

Foto: Erik He 

I vår släpper Adelin en EP och vi har än så länge fått två smakprov därifrån. Först ut var Cry me a river and drown in it och nu i början av mars släpptes Pretty girls. Jag gillade verkligen känslan i debutsingeln och texten om att inse att det kanske inte var kärlek, utan att man snarare slösat bort sin tid på någon som inte var rätt för en. Pretty girls börjar som en lugn promenad genom känslan, för att bli styrkelyft av explosivitet i mitten och slutligen andas den lätt igen. En stark låt där jag verkligen gillar kontrasterna i låten och Adelin har en fantastisk röst. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne!

Jag hittade nyligen en video från mina föräldrars gamla videokamera. Videon utspelar sig på sista skolavslutningen i grundskolan och jag sitter framför en mick i kyrkan och spelar en egenskriven låt för första gången. Det är en kaxig och “samhällskritisk” låt, som jag beskrev det när de frågade mig om låten efter framförandet. Jag är för det mesta alldeles för självkritisk (som vi alla är i den här branschen, tror jag) men jag ser videon och tänker att jag hade blivit imponerad om jag såg en 15-åring göra detta idag, med hennes starka röst och kraftiga gitarrspelande. 

Jag lärde mig aldrig spela med plektrum och jag minns hur mina fingrar blödde för att jag slog på strängarna så hårt. Efter mitt sista ackord rör sig kameran ut i publiken. Där syns bland annat Frida, min bästa vän, som står upp och klappar med ett stort leende på läpparna. Hon och jag delade musiken. Jag minns hur vi brukade se fram emot mina födelsedagar, för då fick jag de nya Taylor Swift-skivorna. Vi stängde in oss i mitt rum och lyssnade igenom hela albumen i sträck med texthäftet i hand, kanske pausade vi efter vissa låtar och pratade om dem. Det blir som en cirkel sluten i vår när jag och Frida ska se Taylor Swift live för första gången. Utan Taylor Swift hade jag kanske inte suttit där på skolavslutningen inför hela skolan. Nuförtiden är hon inte min största influens eller mest spelade artist, men hon har satt rötter i mig, och det är stort och fint ändå.

/ Adelin 

Lyssna på Pretty girls här nedan!

Linneo & Lysander - Möse och landåker Bonderepublikens nedgång

Omslag av Ulla Lisedahl 

Jag tror inte det finns något som egentligen går att likna vid Linneo & Lysander. Duon, vars EP Sånger från Tomegapet - Meteorologen spänner hanen jag skrev om förra sommaren, är en slags historielektion där allvar och humor läggs upp på tallrikar och duon bäddar med poetiska uttryck och små detaljer som man förälskar sig i eller flinar åt. Som referenser till Jonas Thern i Värnamo och en resa till 1500-talets Småland. 

På andra EP:n Möse och landåker Bonderepublikens nedgång lär man sig något av musiken samtidigt som både de lyriska och de musikaliska detaljerna fångar en. Temamässigt rör vi oss i det småländska Bondeupproret. Genremässigt är det ganska flytande, mina tankar går gärna till 70-talets proggscen samtidigt som tält som spelar disco, blues och indiepop är utplacerade här och där. 

Herre över Småland II har en romantiskt lugn stämning över melodin samtidigt som texten sparkar mot makthavare. På en del sätt ser kampen mot förtryck och maktmissbruk liknande ut över tider. I vulkanernas tid är en ganska händelserik historia och jag älskar hur texterna får inslag av livlig fantasi. Det är så befriande med något som sticker ut och samtidigt inte gör det just för att sticka ut utan snarare för att inte sätta murar för fantasin, för kreativiteten. 

Jag gillar den lite psykedeliska och släpande känslan som vi hittar hos I Vulkanernas tid. I första delen av Herre över Småland så är det mer dansant och liksom färgsprakande. Texten till Lotta och den gamla är oerhört fin och sådär fortsätter det. Jag tycker att det hela tiden är intressant, att det öppnar upp min blick lite för varje gång jag lyssnar. Det är musik som tar tid, till en början kan allt mest verka rätt konstigt, men när jag verkligen sätter mig in i det, då förälskar jag mig i det udda, i något som får mig att vilja dansa runt under en historielektion.

Lyssna här nedan!

Fem album: Nuuksio

Foto: Jimi Ernola

Henrik Heselius projekt Nuuksio EP-debuterade i fredags med En annan gång. Det känns fint att välkomna Henrik till blogg-serien Fem album! Gillar man drömsk elektronik så kommer man älska En annan gång. Jag föll särskilt för titellåten samt inledande Cirklar, båda låtarna är bland det bästa du kan lyssna på just nu. Henrik hälsar att han "har valt ut 5 vinyler som representerar olika sinnestillstånd, och som min vinylspelare och mitt hjärta kunde enas om." Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.  

Bright Eyes - I’m wide awake, it’s morning (2005)

Det perfekt operfekta. Den här skivan fångade mig direkt då jag för första gången, för snart 20 år sedan, hörde den i sin helhet. Den har starka låtar som fungerar bra var och en för sig, men den ultimata styrkan hittas då en (möjligtvis liggande på ett golv) lyssnar på skivan från början till slut. Osäker om det är möjligt att ha ett bättre intro till en skiva, än introt till första låten At the Bottom of Everything. En skiva där jag drömmer mig bort. 

Mikko Joensuu - Amen 2 (2016)

Det heligt oheliga. Mikko är i mina ögon, och öron, en av Nordens starkaste artister. Han är genuin, ärlig, begåvad och heligt ohelig. Han kan röra en på djupet, och lyckas nå även de mest gömda känslorna, de du trodde du hade lagt åt sidan för länge sen. Mikko Joensuu är en artist som en helst skall se live, men skivorna Amen 1 och Amen 2 tar dig med på sin resa var du än är just då. Måste jag välja en av de två väljer jag tvåan, där han lägger i en högre växel. En skiva där jag drömmer mig bort. 

Men I Trust - Oncle Jazz (2019)

Det hel-avslappnat avslappnade. Oncle Jazz är en skiva som får mig att koppla bort direkt. I tider där vi lätt jonglerar med för många bollar på en gång och lätt kan känna oss stressade är det ovärderligt att ha en låt, en skiva, ett band, som kan lägga en lugnande hand på ditt bröst då du mest behöver det. Det gör Oncle Jazz och Men I Trust för mig. Det är en skiva som får mig att må bra. En skiva där jag drömmer mig bort. 

Leonard Cohen - Songs of love and Hate (1971)

Det obehagligt behagliga. Det här är musik som forskar och undersöker. Musik som utmanar dig, låter dig tro att du förstår, men lär dig att du inte gör det. Låtarna kan vara farligt mjuka och samtidigt få golvet under dina fötter att försvinna, för att ändå i sista stund fånga upp dig. Det är också skivan som genom tiderna gett mig mest stöd. Lärt mig drömma mig bort. 

The Clash - The Clash (1977)

Det hjärtlöst hjärtliga. Den här skivan symboliserar kraft, vilja och kompromisslöst motstånd. Den här skivan lärde mig i ung ålder att det kan vara hälsosamt att vara arg. Hälsosamt att uttrycka sig ofiltrerat - rakt på sak, okonstlat, ogenerat och oförsiktigt. Mitt exemplar, som jag köpte second hand i London nån gång i tonåren, visade sig vara en första upplaga av denna skiva och, utan att tänka på marknadsvärdet i det, känns det för mig symboliskt och självklart, i och med att detta är var jag kommer ifrån. Där allting började. Där jag började drömma mig bort.

/ Henrik Heselius, Nuuksio 

Lyssna på EP:n här nedan!

Fem album: Lia Kay

Foto: Roxanne Duke

Lia Kay från Toronto gästar idag bloggens serie Fem album där hon berättar om just fem album som inspirerat henne under hennes karriär. Lia har figurerat flera gånger i bloggen och jag gillar hennes sätt att bygga upp en speciell stämning i hennes låtar. Alla singlar hon hittills släppt har imponerat på mig, från lugna Just a dream till fantatiska My fix som fastnade i min hjärna från första gången jag hörde den. Senaste singeln You lead, I'll follow släpptes 2022. Det är en ära att Lia gästar bloggen idag. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.  

Michael Jackson - Thriller (1982) 

Michael Jackson is the father of pop music and brilliantly introduced so many artistic elements within it. His funky, yet explosive production accompanied by vibrant dance routines inspired me as a musician and clearly shines through so many other popular artists. 

Mariah Carey - Music Box (1993) 

Mariah’s voice dominated in this album. Her tracks such as Hero and Without You were something to aspire to and without doubt showcased incredible vocal range and clarity. 

Christina Aguilera - Stripped (2002) 

A vocal powerhouse of an album accompanied by an immense, raw and vulnerable story telling. 

George Michael - Faith (1987) 

One of the greatest pop albums of all time. Michael produced, wrote all the songs, played most of the instruments as well as sang his own harmonies. 

Ariana Grande - Dangerous Woman (2016) 

A current artist that always inspires with her continuously evolving sound. This particular album was testing a number of boundaries. Pop music blended with elements of dance in some songs, while mixing with jazz and funk in others. Seeing her perform this live in concert just makes you realize how stunning her vocal control and range is. Her creativity, vocal technique dominance and ability to push boundaries is inspiring.

/ Lia Kay 

Lyssna på You lead, I'll follow här nedan!

Karin Stenberg - Drömmen

Karin Stenberg från Örebro släppte debutsingeln Drömmen på februaris sista dag. På debuten möts vi av toner som från ett stillsamt regn. Det är ett piano som talar till oss genom låten. Ett piano av vemod men också av lugn. Precis som Karins röst som är mjuk och talar till varje del av en. Stundtals kan orden vara svåra att urskilja men stämningen är så närvarande att den går att ta på. Det är verkligen musik som man vill att natten ska klä sig i, som bäddar om en och som trots vemodet skänker tröst. 

Stundtals kan ens relation till musik bli ganska närsynt. Man gillar det som brukar fastna vid och ser sig sällan längre bort ju äldre man blir. Då är det fint att hitta ny musik som verkligen berör. Och det är förstås inte heller lätt för nyare artister att tränga sig fram genom bruset men jag är verkligen glad att Karin nådde mig med sin musik. Den är så harmonisk i sin stilla vandring på tre minuter. En vandring jag gärna gör om igen och igen. Tills natten och drömmar kryper närmare. 

Lyssna här nedan!

Fata Morgana - winter

Nu när vi precis klivit ur vintern så drar Fata Morgana oss tillbaka dit genom nya EP:n winter, vilket är Fata Morganas tredje i ordningen. reverie var först ut 2022 och förra året fick vi lyssna till metanoia. Felix Thurfjell, som ligger bakom projektet, visar tydligt att det inte handlar bara om musik utan minst lika mycket om konst och att skapa bilder för den som lyssnar, som en slags portaler mot drömmarna, mot skogarna, mot fälten. Ibland ser man en vårbäck framför sig, ibland en skog som tycks svår att ta sig ur. Lyssna exempelvis på Dark days från metanoia. Närmast klaustrofobisk samtidigt som man känner in varje detalj och bara njuter. Man känner in musiken och det är musik som är fin att skapa till själv, den får liksom att kroppen att lugna ned sig och kunna fokusera. 

Musiken har vandrat genom ordlösa landskap där stämningar byggs upp istället för ord och ibland har texterna varit på svenska, ibland på engelska. Hela tiden med en fin närvaro. winter består av stillsamhet och otroligt vackra stämningsskapande landskap. Mycket av det byggs upp av Felix röst men här finns så mycket som samverkar. Knappt tre minuter in i Doomsday så ryser hela själen av välbehag. Musik som bäddar om en och samtidigt öser på med detaljer så att man håller sig uppe och letar efter mer. Just Doomsday är nog allra vackrast här, då den är så rik på kontraster, då den skapar så många vackra bilder och musiken låter som viskningar över ödsliga fält. 

Avslutande It’s not water that’s running through my head börjar ordlöst plinkande och sedan möts vi av lugnande röster, till viss del byggsa av hopp, till viss del byggda av vemod. 

Genom de tre låtarna går hoppet och vemodet sida vid sida. Jag vet inte riktigt vilken av de två känslorna som når fram först i mål, men det är en otroligt vacker resa, en vandring förbi tre låtar som liksom fotograferar ens själ.

Lyssna här nedan!

Clara Alm - Vakta elden

Foto: Malin Hägglund

Clara Alm är ett spännande namn. Saknad smakar salt var en av förra årets absolut finaste låtar. Nynnandet i slutet som övergår till något storslaget får mig att rysa av välbehag. Senast vi hörde från Clara var i singeln Sången som aldrig ska skrivas som hon släppte tillsammans med Tiger & Träden. En vacker mjuk duett färgad av sorg. Den akustiska versionen som släpptes lite senare var nästan ännu bättre. Ibland blir känslorna tydligare när allt runt om tystas ned, när mest rösterna är i fokus. När rösterna lämnas mer ensamma blir fokus på hjärtat och det som känns. Allt hamras in. Väldigt fint. 

Den senaste singeln heter Vakta elden och nu när albumet Månen i Verona närmar sig (släpps i slutet på april) är det fint att få ta del av fler smakprov, fler färger från albumet. Just Vakta elden bär på en synthpoppig färg där musiken ler bredare än texten som kämpar om att glöd i en eld som håller på att falna helt. Clara berättar själv att låten behandlar mycket om kvinnor och det känslomässiga arbetet i relationer. Hur kvinnor ofta får sköta det arbetet själva. Det får mig att tänka på en del relationer där kvinnan gjort slut och då säger mannen ”va? vi som hade det så bra!” och då har ändå hon som lämnade försökt ta upp problemen flertalet gånger. Helt utan intresse, helt utan vilja att själv försöka rätta till det som skaver. 

I låten beskriver Clara att någon måste mata glöden men hur rättar man till ett problem när det inte märks? När något blir en vana ser man inte det som ett problem, utan bara något ”någon annan” löser. Och vem ska hämta tändstickorna om båda slocknat innan kvällen? Jag gillade det storslagna i Saknad smakar salt, här är det mer elektroniskt driv i en desperat sökande text. En text som försöker tända eld. Det är minst lika bra här och det är fint att följa Clara genom olika arrangemang, genom olika perspektiv. Genom storslaget vemod och elektronisk desperation.

Lyssna här nedan!

Bromander - De blindas stad

Kanske blir man mest sedd om man gör sig till. Man kanske lämnar sina rötter bakom sig och klär sig i det massan vill ha. Man blir något annat, något man förr kanske inte ens stod för men vad ska man göra? Nån får tusentals följare av att lyfta problem och skapar till och med fler problem bara för att fortsätta ha något att lyfta. Vi lever ju i ett samhälle idag där allt både ska gå fort och där man ska nå fram i bruset, ofta genom att göra avkall på sig själv. Det är lätt att känna sig vilsen och fundera på var man hör hemma och vem man är i en tid där mycket har ett pris men där minst lika mycket tycks sakna värde. Någon som har integritet är tråkig och gör man något som är fel för karriären så ska man banne mig få höra det. 

Jag tänker en del på det där när jag lyssnar på Bromanders EP De blindas stad. Mycket tycks handla om just det där och vem som ser en egentligen. Jaget förväntas växa i samhället men det är snarare självtvivlet som växer. I De blindas stad kanske man bara ser det tillrättalagda. Det minst lika mänskliga men mer tilltufsade ojämna går gemene man förbi. Alla har vi våra issues som vi nojar över och mest behöver vi någon som stannar ändå, som vi kan dela allt det där med. Jag tänker på filmen Mask (1985) och Rocky Dennis där och EP:n snuddar ofta vid samma tema. Just att sticka ut och vilsenheten i det, i en värld där inget ska sticka ut alternativt sticka ut lagom mycket. Samtidigt handlar det också om vad man som artist förväntas göra. Hur går den personliga integriteten och att bli lyssnad på samman utan att det halkar över på fel sida? 

Musiken är stundtals mer rivig än vanligt, kanske som allra bäst personifierat i låten För dem som lyssnar som är Bromanders egen The Rolling Stones-låt. Titellåten är även den magisk. Svart magi och Jakten på lycka är mer luftiga, med lite 60-tals-drömmar med tvärflöjt i den förstnämnda blandat med fina detaljer, som ett härligt skratt. Det är fint med Bromander, han skriver fantastiska texter som får hjärnan att springa samtidigt som han bäddar in alla låtar i fina detaljer och vacker popmusik, ofta med ena foten i ett nostalgiskt skimmer, den andra i ett hav av nyfikenhet, en nyfikenhet att förstå samhället och kanske allra mest sig själv och sin del i det.

Lyssna här nedan!

Hugo Holke - Bortom

Foto: Agnes Erlandsson

När jag skrev om Carl Stig Axels singel Bråttom för några dagar sedan funderade jag över det faktumet att allt ska gå så snabbt idag och att det är gasen i botten ständigt. Man vet aldrig riktigt var man ska egentligen, men man ska fort någon annanstans. Hugo Holke snuddar vid samma tema i nya singeln Bortom. Jag har återkommit till Hugos musik ofta. Både i mitt vardagliga liv och i bloggen. Låtarna präglas generellt av ett vaggande lugn med texter som inte bara höras utan även kommunicerar till lyssnaren. Poesi över något stillsamt, som något hungrigt över en lägereld. Det är fantastiska texter och fina stämningar Hugo bygger upp men det är också musik som kanske inte är direkt men som verkligen belönar den som tar sig tid att lyssna.

Senast vi hörde från Hugo var när han gästade Oliver Kriegs album Skulden & Skammen förra året. Oliver och Hugo liknar varandra till viss del i deras uttryck men Hugo är mer som en nattlig lugn viskning medan Oliver går åt ett lite poppigare och snabbare håll. Tanken är att Hugo ska släppa två EP:s i år och den första, Samtidigt blommade krusbären, landar i maj. Nummer två förväntas släppas närmare hösten.

Första singeln vi får lyssna till är alltså Bortom. Vi får en funderande text över en plockande melodi som visslar sig fram, in i mitt medvetande, in i min själ. Det är verkligen musik för natten, som får en att stanna kvar i det där nuet som många vill fly ifrån. Hela tiden en jakt bortom nuet, vidare, vidare, bort. Låten ber oss att stanna upp, andas och vända oss in i det vackra istället för att fly undan det. Det är en himla fin comeback från Hugo och melodin bär på ett nästan meditativt lugn. Det är dags för oss att uppmärksamma rödljusen inom oss, bara stanna upp ibland, njuta av det som pågår här och nu.

Lyssna här nedan!

Carl Stig Axel - Bråttom

Livet blir inte längre bara för att vi lever det fort är något som jag brukar tänka på en del i allt hetsande. Man ska läsa fort, svara fort, hinna med så mycket som möjligt, andas med gasen i botten ständigt - men vad gör den stressen som det där tänket skapar med oss egentligen? 

Carl Stig Axel frågar i senaste singel Bråttom också varför vi har just så bråttom med allting. Jag skrev om hans debutsingel Elddans som släpptes i början av året och sedan dess har han även släppt singeln Det som komma skall. Det har blivit ett släpp i månaden hittills och det är fint att lära känna honom genom hans musik. Jag fick en slags nattlig övergiven känsla av Det som komma skall. Axels röst bär sprickor som rymmer många känslor och framför allt ett stort vemod. Det klädde den nattliga inramningen fint. På hans Youtube-kanal har han lagt upp en helt akustisk version av låten och den är minst lik fin så. 

Bråttom är även det en ganska lugn låt, stämningsfull med fin stämstång från Evelina Carlsson. Axels texter har ett tydligt livsfokus. Han tycks veta vad han vill få ut av livet och vad som krävs för det. han betonar gärna det mänskliga. Svårigheterna liksom det fina i att vara mänsklig. Det är både jordnära och strålande vackert.

Lyssna här nedan!

Ett brev till Carl-Axel

Hej morfar! Det är Oskar. Det är 2024 och jag har fyllt 40 år nu. Du hade fyllt 100 förra året. Jag hoppas du hade möjlighet att fira på något sätt. Jag såg en bild på dig och Sixten häromdagen. Han gick bort drygt ett år efter dig. Kanske springer han runt dina ben nuförtiden. Tänk att jag minns hur din röst lät när du ropade på honom. Vissa saker blåses upp som ballonger ju längre ifrån dem man kommer. Ibland får världen andningsuppehåll. Min värld får det då och då. Min himmel bekymmersrynkor. Hur ser din himmel ut? Jag var 26 när du gick bort. Det är så mycket som hänt sen dess. Jag bor kvar i Göteborg och för några år sedan lärde jag känna hon som blev min fru. Du hade älskat hennes humor. Hon är fantastisk på att släppa av mig i lyckan. Det har lagt ned bussarna därifrån nu. Det är jag glad för. 

Jag jobbar som stödassistent på en daglig verksamhet om dagarna. Jag trivs dock allra bäst när jag är ledig. När jag får ligga i soffan och lyssna på spårvagnarna utanför fönstret. Eller när jag får höra solen sträcka på sig om dagarna och byta ställning över gatorna där jag bor. I förrgår hittade jag boken jag signerade till dig innan du gick bort. Den står i min bokhylla. Jag tror att du aldrig orkade öppna den. Jag har släppt tre böcker till efter det. De har inte sålt särskilt bra, men man får våga pröva saker ibland. I början var mina restaurangbesök och hemmamiddagar påfallande lika. Ingenting gick ned. Sorgen är mycket, men den är inte hungrig. Det är förstås inte ditt fel, det är bara så sorgen fungerar. Jag har alltid varit duktig på att fly. Jag har väl tänkt att olika utflykter är en slags bearbetning, men det har nog mest varit en flykt. Till slut insåg jag att du var lika död i Göteborg som du var i Kalmar. Du kom inte tillbaka bara för att jag sprang eller för att jag reste till Grekland. Jag kunde inte ens skriva dig till liv. 

Jag har alltid haft ganska bråttom igenom livet, men jag måste lära mig att stå kvar när det är rött. Fast det inte kommer en bil. Vissa bilar är bara psykiska men krocken kan bli nog så allvarlig. Sorgen tog hand om mig ibland, den bäddade ned mig i soffan framför Twin Peaks eller framför Rapport till himlen. Ja, jag gillar mer att se saker jag sett många gånger tidigare än öppnar upp mig för något nytt. Jag minns när du och mormor dansade på Jessicas bröllop. Knappt 20 år efter att hon gifte sig så var det min tur men då fanns varken du eller mormor där. Jag kommer aldrig riktigt lära mig att hantera förluster. Och jag var så dum när jag var liten. Jag tyckte det var jobbigt när mormor ringde till vår hemtelefon eller när vi skulle åka till er. Det hade förstås inget med er att göra. Jag önskar bara att jag hade uppskattat det lika mycket då som jag känner att jag gör nu. Nu när det inte är möjligt längre. Det är först när ens liv plötsligt får ändrade omloppsbanor som man börjar uppskatta vägen man gick på innan. 

Stundtals har jag undrat hur lång uppsägningstid sorgen har. Den accelererar så fort till en början. Jag och mina vänner brukar skoja ibland om att jag ofta pratar om att jag brukade åka hölass om somrarna. Det är så jag minns min barndom. Fast den innehöll så mycket mer. Du var en av de första som såg när jag lärde mig att cykla utan att hålla händerna på styret. Det tog längre tid att lära sig att leva på det sättet. Jag har länge velat ha ett styre nära till hands. Du är också en av få som sett mig bli avslängd av en ponny. Man ska lära sig tidigt att livet kan göra ont. Men det kan också göra väldigt mycket fint med en och det är viktigt att inte glömma bort. 

De flesta av oss har inga hemtelefoner längre. Bara mobiltelefoner. På sätt och vis är det också en slags hemtelefoner. Folk flyttar in där helt. Det är få kvadratmeter men de rymmer ett helt liv av information. Men det är inte där man hittar sina själsliga livvakter. Det är förstås genom att träffa människor på riktigt. Ibland har jag flytt till en värld på internet, men jag vill mer och mer bygga en båt som jag kan ro ifrån internet med. Jag har så lätt för att bli stressad av allt jag svara på. Det är som en tallrik med mat som fylls på hela tiden. Till slut är jag inte hungrig längre, men jag påminns om att fortsätta äta. 

Jag tänker fortfarande på dig ofta. När jag träffar mamma och pappa. När jag är själv här i Göteborg eller med min fru. Jag tror tyvärr inte på ett liv efter döden. För de som lever kvar förstås, även om livet aldrig riktigt blir detsamma som det var innan. Jag har en ganska vild fantasi, inte så att den springer runt i hagarna och stormar mot allt den ser, men jag har lätt att se bilder framför mig. Häromåret så cyklade jag till Kungsbacka och hamnade på flera grusiga vägar omgivna av hagar som gjorda för sommarbete, både för nostalgin och djuren att beta. Jag kunde se dig och mormor framför mig vid såna tillfällen. Ni höll om varandra och log innan ni försvann. Jag tänkte föreslå ett parti kubb på gräsmattan i Lindsdal snart, som om det vore möjligt. Men hur vet man om något är omöjligt innan man ens har provat det? 

Tack för allt du lärde mig. 

Stor kram, 

Oskar