 |
| Foto: Jimi Ernola |
Henrik Heselius projekt Nuuksio EP-debuterade i fredags med En annan gång. Det känns fint att välkomna Henrik till blogg-serien Fem album! Gillar man drömsk elektronik så kommer man älska En annan gång. Jag föll särskilt för titellåten samt inledande Cirklar, båda låtarna är bland det bästa du kan lyssna på just nu. Henrik hälsar att han "har valt ut 5 vinyler som representerar olika sinnestillstånd, och som min vinylspelare
och mitt hjärta kunde enas om." Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.
Bright Eyes - I’m wide awake, it’s morning (2005)
Det perfekt operfekta. Den här skivan fångade mig direkt då jag för första gången, för snart
20 år sedan, hörde den i sin helhet. Den har starka låtar som fungerar bra var och en för sig,
men den ultimata styrkan hittas då en (möjligtvis liggande på ett golv) lyssnar på skivan från
början till slut. Osäker om det är möjligt att ha ett bättre intro till en skiva, än introt till första
låten At the Bottom of Everything.
En skiva där jag drömmer mig bort.
Mikko Joensuu - Amen 2 (2016)
Det heligt oheliga. Mikko är i mina ögon, och öron, en av Nordens starkaste artister. Han är
genuin, ärlig, begåvad och heligt ohelig. Han kan röra en på djupet, och lyckas nå även de
mest gömda känslorna, de du trodde du hade lagt åt sidan för länge sen. Mikko Joensuu är
en artist som en helst skall se live, men skivorna Amen 1 och Amen 2 tar dig med på sin
resa var du än är just då. Måste jag välja en av de två väljer jag tvåan, där han lägger i en
högre växel.
En skiva där jag drömmer mig bort.
Men I Trust - Oncle Jazz (2019)
Det hel-avslappnat avslappnade. Oncle Jazz är en skiva som får mig att koppla bort direkt. I
tider där vi lätt jonglerar med för många bollar på en gång och lätt kan känna oss stressade
är det ovärderligt att ha en låt, en skiva, ett band, som kan lägga en lugnande hand på ditt
bröst då du mest behöver det. Det gör Oncle Jazz och Men I Trust för mig. Det är en skiva
som får mig att må bra. En skiva där jag drömmer mig bort.
Leonard Cohen - Songs of love and Hate (1971)
Det obehagligt behagliga. Det här är musik som forskar och undersöker. Musik som utmanar
dig, låter dig tro att du förstår, men lär dig att du inte gör det. Låtarna kan vara farligt mjuka
och samtidigt få golvet under dina fötter att försvinna, för att ändå i sista stund fånga upp dig.
Det är också skivan som genom tiderna gett mig mest stöd. Lärt mig drömma mig bort.
The Clash - The Clash (1977)
Det hjärtlöst hjärtliga. Den här skivan symboliserar kraft, vilja och kompromisslöst motstånd.
Den här skivan lärde mig i ung ålder att det kan vara hälsosamt att vara arg. Hälsosamt att
uttrycka sig ofiltrerat - rakt på sak, okonstlat, ogenerat och oförsiktigt.
Mitt exemplar, som jag köpte second hand i London nån gång i tonåren, visade sig vara en
första upplaga av denna skiva och, utan att tänka på marknadsvärdet i det, känns det för mig
symboliskt och självklart, i och med att detta är var jag kommer ifrån. Där allting började. Där
jag började drömma mig bort.
/ Henrik Heselius, Nuuksio
Lyssna på EP:n här nedan!
