Sigge Lavinia - Onaturligt vit

Eller ingenting, tredje låten på Sigge Lavinias debutalbum Onaturligt vit, tar slut och jag vet inte hur många gånger i rad jag har lyssnat. Det är något med hur nära låten står mig - så nära att man känner dess sorgsna och vemodiga andedräkt. Hur fint Sigges röst klär den och arrangemanget känns liksom både vuxet stort och nyfött litet samtidigt. Något tungt och skört som sammanstrålar. Det är också något med hur Sigges bror David kommer in och upprepar ordet ”ingen” gång på gång tills Sigge tar honom i hand och faller in i den magiska refrängen återigen. Låten, om en relation som går till intet, är en av de finaste låtarna du kommer höra i år. Mycket på grund av hur stämningen byggs upp så skickligt och samspelet mellan Sigges röst, Davids samt dialogen med instrumenten. Med känslorna. 

Överlag så känns inte Onaturligt vit som en debut. Jag tycker att Sigge låter så oerhört trygg i sin röst och i sitt uttryck. Musiken skulle jag säga, generellt, hamnar någonstans mellan visa och jazzig pop och Sigges röst placerar sig långt över topparna. Hennes skånska är både varm, trygg och säker. Texterna är förhållandevis raka och placerar sig mellan känslor och tankar, hela tiden med hjärtat som grund. Det handlar mestadels kanske om relationer, den till henne själv men också till andra men även om hur samhället uppfattar en, som i Ynkliga stad. ”Opassande kläder, jag måste ju va sensuell” sjunger hon i den avslutande låten som är en av albumets allra bästa. Allt är en dimma tillhör också den skaran, som en väg ut genom mörkret - för de som också haft svårt att hitta ljus, svårt att kunna springa ifrån alla tankar och sömnlösa nätter. Låten är som en hand ut därifrån, en kram av förståelse. Pianot i slutet av Ola Hedén är också som en kram, en kort men känslosam sådan. 

Ett vackert piano avslutar även Anomi som med sitt nynnande byggde bo i mitt huvud första gången jag hörde den. Det boendet kommer alltid inhysa den låten. Underbar på alla sätt. Även attityden i titelspåret måste nämnas med den underbara texten ”Slug som en katt, bara med vassare hår. Jag fuckar gärna upp det om jag får”. Det är en underbart jazzig låt där rösten och produktionen andas självförtroende. Katedralkören i Lunds bidrag till Din röst är också ljuvligt. En kör som får själens hår att resa sig. Kören och Sigge har som en dialog med varandra - åtminstone känns det så. 

Överlag är detta en helt fantastisk debut som verkligen belönar den som stannar kvar och lyssnar om och om igen. Det är inte en direkt skiva, men det är ett album som hänger ihop. Där texterna verkligen betyder något, där många av känslorna som uttrycks i orden verkligen känns hämtade från en rad i söndergråten dagbok snarare än ’oj, det här låter bra, det här kommer lyssnarna att gilla’. Sigge har en uttrycksfull röst som varvar tyngd och självförtroende och samtidigt skör och stor på samma gång i den otroliga Eller ingenting - vilket är en sån låt där allt liksom stannar upp. Och det är just det ni bör göra, Stanna upp en stund, lägg dig ner i sängen eller sätt i din favoritfåtölj, drick något som värmer och lyssna till musik som också har den förmågan - att både värma och beröra.

Lyssna här nedan!