Jag såg Division 7 på Yaki-Da häromveckan. Det är fint att verkligen känna hur fin deras publik-kontakt är och de har också så nära till det som bränner, det som skakar. Jag är glad att jag har fått följa bandet från början och fått se by bli till stad, fått se en låga bli till brand. Bandets utveckling har varit fantastisk på alla plan och jag hyllade debutalbumet Paradis Garage. Jag tror fortfarande att debuten kommer ses som en milstolpe om några år.
Det är någonting med musik som känns så närvarande. Det är många som försöker få till det där med live-energi exempelvis, men det är lätt att missa den svettiga aspekten i det hela. Division 7 missar inte någon aspekt. Det gör man inte heller på Hundhuvudet som är namnet på bandets andra album. Det är stundtals en klarare himmel vi möts av här. Man reser igenom livets toppar och dalar genom ett ofta klarare sound och påfallande ofta är Man Bruce Springsteen förklädd till ett rockband från Stockholm. Blåset både hånglar igång energin samtidigt som den håller om den i mer stillsamma stunder. Just blåset gör mycket för bandets sound, tycker jag.
Första gången jag lyssnade på albumet så upplevde jag det som mindre direkt än debuten, det kanske är så det lätt blir när det finns något tidigare att hänvisa till, men den lite mer slingriga vägen betyder inte att det på något sätt är sämre. Det är ett album att växa i. Det är ett album som stundtals är mer mjukt än debuten, stundtals mer luftigt och också ett album som innehåller hyllor av de ingredienser som jag lärt mig att älska med bandet, bara i lite annorlunda förpackningar. Lyssna exempelvis på avslutande vackra Exit. Det är Division 7 på ett nytt sätt, som visar på ytterligare en bild av bandet. Det är många vackra körer på Hundhuvudet, bland annat just på Exit. Ny fobi är en svängig explosiv bit och kanske allra bäst här, men en låt som Sista tiden fastnar på alla hjärtats våningar, briljant med återigen vackert blås, signerat Mimmi Anterot. Just Mimmi gör många strålande insatser och drar albumet i en ibland större, men alltid vackrare växel.
Texterna, upplever jag, handlar mycket om att förändras och våga förändra för att hålla pulsen kvar i saker, i relationer, i livet i stort. Man vill att något ska hända, att en revolution ska ske, men var ska man vända sig? Kanske finns svaret i att göra något nytt, kanske finns svaret i en själv. Det finns mycket att äska här, som alla rim i storslagna Evangelium, blandningen av det riviga och mjuka i Tära på mig eller replokalsenergin som förvaltas så väl i Du vill ha revolution.
Jag var orolig ett tag, men det här är minst lika bra som debuten.
Lyssna här nedan!
