 |
| Foto: Douglas Sandberg |
Johanna Brun debuterade med singeln Ur funktion 2018. Jag minns att jag lyssnade mycket på den då och jag gillade Johannas röst och hur hon upprepade titeln gång på gång. Upprepningar kan vara jobbigt men de kan också förstärka om det görs på rätt sätt och Johanna gjorde det på rätt sätt. Hennes uttryck kändes kändes självklart redan på debuten och rösten färdades i ett omgivande landskap som var både mystiskt och filmiskt. Texten som handlade om Johannas diagnos Ehlers-Danlos syndrom, som är en ovanlig bindvävssjukdom. Johanna har länge klätt sig i musiken och hon klär så bra i den, samtidigt som den ger henne en stor trygghet där inga trådar någonsin lossnar. Hon har själv beskrivit musiken som hennes tillflykt och istället för ett liv klätt i smärta klädde hon sig i musiken.
Johanna har en fantastiskt fin röst och de senaste månaderna har hon släppt tre singlar, varav Bird var först ut i november förra året. Även om hon numera sjunger på engelska så tycker jag att grunderna från debutsingeln fortfarande är intakta. Hon har ett organiskt och nära uttryck, hennes röst är som hämtad från sidorna ur någon klassisk fantasyroman. Uttrycket är nära naturen och det fria med den. Hon symboliserar de öppna fälten, skogsdoften, språnget runt träden, att dyka ner i en älv. En stig, en flygfärd bort från mörkret. Bird gav mig den bilden, en berörande text om hot och våld och samtidigt flykten därifrån, även om den kanske, dessvärre, bara fanns i fantasin.
Efterföljande Prophecy var även den så pass hudnära att den fick min själ att gråta. Det är något speciellt med hur Johanna bygger upp känslorna med hennes röst som det främsta verktyget. En låt om att vara som i en labyrint skapad av ens egna känslor och flykten därifrån, att våga släppa taget.
Senaste singeln heter The silence roar och den är hämtad, liksom de två andra engelska singlarna, från Johannas kommande debutalbum. Johanna låter skogen bli en del av låten och det bidrar till ett sagolikt sound, som tillsammans med fantastisk körsång skapar något väldigt vackert. Låten blir i slutet det mest storslagna som Johanna delat med sig av hittills, det stora byggs av de fina körerna. Det blir som hämtat ifrån en storfilm, dock utan det känslomässigt påklistrade. Det här är bara vackert rakt igenom och jag ser verkligen fram emot Johannas debutalbum. Hon upplevs verkligen ha filat på sitt uttryck som hon la grunderna till för flera år sedan. Det var starkt redan då men det märks att hon är mer trygg i det nu och jag är glad att Johanna låter oss lyssna.
Lyssna här nedan!
