Musikminne från Julia do Mar

Foto: Privat

Jag berättade tidigare i somras hur berörd jag blivit av musiken från Julia do Mar. Hennes ep Drömska Glömska är ett sökande och poetiskt mästerverk. Hennes texter präglas av öppenhet och ärlighet samtidigt som de blir som ord på passet som tar med en på hennes inre resa. Om att få lov att vara galen, om att få vara en strimma ljus för någon. Liksom skina upp någons värld. Åtminstone en bit av den - om man bara kunde. EP:n bär på mycket längtan och det är musik som både gör en varm och trygg. Häromdagen spelade hon ett av Göteborgs finaste ställen - Mariki i Gamlestan. Jag kunde inte närvara men jag tror att de som var där fick en klart minnesvärd upplevelse. Idag gästar Julia bloggens serie Musikminne!

Musik är magi, och som mest magisk är den när den kommer från hjärtat. Det spelar ingen roll om man hör något för första gången, så länge det framförs på ett genuint och kärleksfullt sätt. Jag älskar sådana konserter, där jag påminns om varför jag håller på med musik, vad meningen med musik är. Ofta väcks de där frågorna, och svaret är mycket enklare än man tror. Jag vill kombinera två musikminnen, som var väldigt olika men fångar just den där känslan av att vara en del av något större och bara njuta av det. 

Vi var i Köpenhamn, jag, Sofia och Nadja. Vi skulle se Jacob Collier, och vi hade delade åsikter kring hans musik. Är den bra eller bara ”musiker-flashig”? Är det för mycket, eller maximalistiskt? Jag var inte alls särskilt inlyssnad på honom, älskade ett par låtar men höll mig borta från det överproducerade. Vi tog vår tid, åt middag alldeles för sent och kom till lokalen när kön redan sträckte sig långt ner för gatan. Som ett mirakel lyckades vi hamna nästan längst fram vid scenen, och när konserten började var det bara eufori. Rummet fylldes av kärlek och glädje och glitter, Jacob Collier är en virtuos inte bara på sina instrument men även som underhållare och hans band var inte sämre. Låtarna var ännu bättre live och vi skrek och dansade och sjöng med så mycket vi kunde, samtidigt som vi njöt av irl-konsert efter en lång pandemi. Men det som lyste starkast var musikglädjen, hur Jacob och hans band älskade att spela och dela det med oss, hur vi alla var en och det där flashiga eller överproducerade behövde man inte längre analysera med ett ”musiker-öra”, bara festa och ha roligt till. 

Och så till maj 2025. Jag var i New York med min klass, och som jazzstudenter bokade vi förstås in åtminstone en konsert per kväll i fem dagar. Jag följde bara med, visste sällan vad vi skulle lyssna på och försökte gå in med ett öppet sinne var jag än kom. En kväll skulle vi gå och se Joel Ross, vibrafonist och kompositör. Återigen visste jag inte vad som väntade och blev golvad. Återigen hade jag inte hört en enda låt men sögs in i musiken och blev berörd, inte på samma sätt som när jag och tusen andra dansade och sjöng med i Jacob Colliers låtar, men med samma grund. Musiker som gör det de älskar, och förmedlar det till oss. Joel Ross musik var dynamisk, dramatisk och spännande, ofta utan ord, ett band som bestod av en stor blandning instrumentalister som alla bidrog till att skapa den andäktiga stämningen i rummet. Det var inga pratpauser, låtarna gick i ett. Alla satt tysta och lyssnade, alla var närvarande och kände samma samhörighet som vi gjorde i Köpenhamn, men kring en helt annan typ av musik. Vi omslöts av musiken tillsammans och Joel Ross hade samma musikglädje och genuina uttryck som Jacob Collier, men hans utstrålning var hans egen. 

Dessa musikminnen berörde mig och skakade om mig när jag behövde det som mest, när jag behövde påminnas om vad musik handlar om och varför jag vill göra det resten av mitt liv. Så länge vi håller fast vid oss själva, är genuina i våra uttryck och förmedlar musiken och passionen vi har inom oss, kommer vi att nå ut till människor och beröra dem i själen på vårt alldeles egna sätt. Och kanske ännu viktigare; publiken kommer ge oss samma sak. Känslor av lycka, sorg, kärlek, samhörighet och mening.

/ Julia do Mar

Lyssna på Drömska Glömska här nedan!