Jag jobbar som stödassistent på en daglig verksamhet om dagarna. Jag trivs dock allra bäst när jag är ledig. När jag får ligga i soffan och lyssna på spårvagnarna utanför fönstret. Eller när jag får höra solen sträcka på sig om dagarna och byta ställning över gatorna där jag bor. I förrgår hittade jag boken jag signerade till dig innan du gick bort. Den står i min bokhylla. Jag tror att du aldrig orkade öppna den. Jag har släppt tre böcker till efter det. De har inte sålt särskilt bra, men man får våga pröva saker ibland.
I början var mina restaurangbesök och hemmamiddagar påfallande lika. Ingenting gick ned. Sorgen är mycket, men den är inte hungrig. Det är förstås inte ditt fel, det är bara så sorgen fungerar. Jag har alltid varit duktig på att fly. Jag har väl tänkt att olika utflykter är en slags bearbetning, men det har nog mest varit en flykt. Till slut insåg jag att du var lika död i Göteborg som du var i Kalmar. Du kom inte tillbaka bara för att jag sprang eller för att jag reste till Grekland. Jag kunde inte ens skriva dig till liv.
Jag har alltid haft ganska bråttom igenom livet, men jag måste lära mig att stå kvar när det är rött. Fast det inte kommer en bil. Vissa bilar är bara psykiska men krocken kan bli nog så allvarlig.
Sorgen tog hand om mig ibland, den bäddade ned mig i soffan framför Twin Peaks eller framför Rapport till himlen. Ja, jag gillar mer att se saker jag sett många gånger tidigare än öppnar upp mig för något nytt. Jag minns när du och mormor dansade på Jessicas bröllop. Knappt 20 år efter att hon gifte sig så var det min tur men då fanns varken du eller mormor där. Jag kommer aldrig riktigt lära mig att hantera förluster. Och jag var så dum när jag var liten. Jag tyckte det var jobbigt när mormor ringde till vår hemtelefon eller när vi skulle åka till er. Det hade förstås inget med er att göra. Jag önskar bara att jag hade uppskattat det lika mycket då som jag känner att jag gör nu. Nu när det inte är möjligt längre. Det är först när ens liv plötsligt får ändrade omloppsbanor som man börjar uppskatta vägen man gick på innan.
Stundtals har jag undrat hur lång uppsägningstid sorgen har. Den accelererar så fort till en början. Jag och mina vänner brukar skoja ibland om att jag ofta pratar om att jag brukade åka hölass om somrarna. Det är så jag minns min barndom. Fast den innehöll så mycket mer. Du var en av de första som såg när jag lärde mig att cykla utan att hålla händerna på styret. Det tog längre tid att lära sig att leva på det sättet. Jag har länge velat ha ett styre nära till hands. Du är också en av få som sett mig bli avslängd av en ponny. Man ska lära sig tidigt att livet kan göra ont. Men det kan också göra väldigt mycket fint med en och det är viktigt att inte glömma bort.
De flesta av oss har inga hemtelefoner längre. Bara mobiltelefoner. På sätt och vis är det också en slags hemtelefoner. Folk flyttar in där helt. Det är få kvadratmeter men de rymmer ett helt liv av information. Men det är inte där man hittar sina själsliga livvakter. Det är förstås genom att träffa människor på riktigt. Ibland har jag flytt till en värld på internet, men jag vill mer och mer bygga en båt som jag kan ro ifrån internet med. Jag har så lätt för att bli stressad av allt jag svara på. Det är som en tallrik med mat som fylls på hela tiden. Till slut är jag inte hungrig längre, men jag påminns om att fortsätta äta.
Jag tänker fortfarande på dig ofta. När jag träffar mamma och pappa. När jag är själv här i Göteborg eller med min fru. Jag tror tyvärr inte på ett liv efter döden. För de som lever kvar förstås, även om livet aldrig riktigt blir detsamma som det var innan. Jag har en ganska vild fantasi, inte så att den springer runt i hagarna och stormar mot allt den ser, men jag har lätt att se bilder framför mig.
Häromåret så cyklade jag till Kungsbacka och hamnade på flera grusiga vägar omgivna av hagar som gjorda för sommarbete, både för nostalgin och djuren att beta. Jag kunde se dig och mormor framför mig vid såna tillfällen. Ni höll om varandra och log innan ni försvann. Jag tänkte föreslå ett parti kubb på gräsmattan i Lindsdal snart, som om det vore möjligt. Men hur vet man om något är omöjligt innan man ens har provat det?
Tack för allt du lärde mig.
Stor kram,
Oskar
