NicoleK gästade bloggen för en dryg månad sen. Då var hon aktuell med singeln Plastic tears. Hon är en artist som är spännande att följa, som överraskar och som vrider och vänder på känslor i sina texter och genom stämningarna hon bygger upp i sina låtar. Många av hennes låtar bär på en slags filmisk dramatik och manuset är långt ifrån förutsägbart. Nya detaljer avslöjas helt plötsligt som förvränger det man trodde var sant, det man trodde att låten handlade om.
I hennes låtar vandrar hon genom olika språk. Svenska, engelska, melodiernas. Jag har alltid gillat låtar där melodin tallar ett språk, texten ett annat. Det blir mångbottnat och intressant. Lyssna på båda delarna av Förlåt exempelvis. Hjärtat rusar, själen omfamnas. Det är så oerhört starkt. Jag spelade Head down för en vän häromdagen och hennes reaktion när hon hörde Nicoles röst var jättefin. Det är lätt att både fastna och bli berörd.
Lost your soul var en av mina mest lyssnade låtar 2022, en låt som hjärnan aldrig slutar nynna med i. Det musikaliska landskapet är både organiskt och elektroniskt och vi bjuds inte på någon specifik genre utan genren växlar utifrån hennes känsloläge.
Idag släpper hon två nya låtar, en på engelska och en på svenska. Både Marbles in the ashtray och Jag vet släpps tillsammans med skådespelaren Ola Rapace. Jag minns när jag som 18-åring följde Tusenbröder. En av de första serierna jag verkligen följde och den håller väl än idag. Ola har tidigare berättat att han sysslat med musik ännu längre än han jobbat som skådespelare. I båda låtarna möts Ola och Nicoles röster på ett fint sätt.
Jag vet är en slags nattlig bar-låt som pendlar mellan ett lugn till något rastlöst. Den bär på en slags sensuell frustration. Olas röst i slutet går i bitar och det ger en bild av ett upplösningstillstånd. Tusen känslor som bara måste ut. Marbles in the ashtray är mer drömskt elektronisk. Den sensuella atmosfären finns här också men också känslan av något kortsiktigt och stundtals väldigt mörkt. En jakt på ett kortsiktigt rus, en plötslig topp. Ola pratsjunger och Nicole sjunger ömsint och stundtals nästan viskar fram orden mjukt. Båda låtarna är fantastiskt fina. Marbles in the ashtray kanske allra finast. Det är något med hur låten byggs upp, hur jag får bilder av hur relationen ter sig. Det är mörkt och vackert på samma gång. Sensuell frustration möter sensuell sorg.
Lyssna här nedan!
